Anholt är på allvar.

Vi gick klockan sex söndag morgon från fashionabla Varberg med sina spahotell och strandpromenader där halva befolkningen kvällen innan verkade upptagna med att shoppa eller äta glass och den andra halvan cruisade runt i stora amerikanska vrålåk. Efter sju timmar i bråkig dageneftersjö, men lagom vind, nådde vi den lilla ön mitt i havet där knappheten och kampen för tillvaron märks extra tydligt så här års. Bara fyra gästande båtar i hamnen som har plats för 250. Stängda caféer och tillbommade skjul som snart ska fixas till för säsongen med handmålade pittoreska skyltar och blomsterpottor. Sex ortsbor sitter på en bänk vid en sjöbod, mumlet jag hört på avstånd upphör när jag passerar och försöker mig på en hälsning.  Någon nickar tillbaka men de förblir tyst gloende på mig, den vandrande plånboken. Jag klandrar dem absolut inte. Mitt enda berättigande här, som objuden gäst i paradiset, är min vilja att betala för mig. Jag tror att jag har en liten aning om hur det kan kännas att sitta där på bänken i sommar, medan miljonärernas båtar fyller hamnbassängen. Jag kan föreställa mig deras förakt när grilltöcknet sänker sig över bukten och skrål och skräp tar över stranden och kajerna. Jag accepterar mitt främlingskap, här är jag bara en av ”dom”, en som aldrig vandrat längs stranden med döden i hjärtat och blicken sökande över havsytan, som inte tvingats sälja familjegården till sommargäster och själv flytta till fastlandet, eller ännu värre, aldrig kommit härifrån. Jag är en av dom som gjort havet till min lekstuga, samma hav som har tagit deras barn och grannar och arbetskamrater. Inte konstigt om de är trötta på att låtsas gilla mig.