Marstal 9e maj.

Vi blev kvar i Nyborg en dag extra.   Jag har sista ordet om vi lämnar kaj eller inte. Jag är nämligen ängsligast och försiktigast på den här båten. Säger prognosen 10 m/sek blir det inga öppethavpassager. Högst 8 får det blåsa om det är flera timmars gång, och då får det inte lura hårdare väder i närheten.  Det brukar alltid bli lite mer vind än prognosen säger, och det är en himla skillnad på 10 och 12 m/sek. Jag kanske blir modigare med tiden, det får visa sig.

Odd har fått ordning på AIS så nu kan du hitta vår aktuella position genom att söka efter Ellem på www.marinetraffic.com

Nu ligger vi i Marstal, sista hamnen innan skuttet över till Tyskland. Kanske redan i morgon, det beror på vädret. Marstal innesluter mig direkt i sin öfamn, jag känner mig hemma så fort vi kommit in bland de små husen. Sparvarna kvittrar, det luktar hav och eldning i köksspis, inte sån där lyxbrasa i kamin utan den andra sortens röklukt, den som jag minns från Fiskebäckskil kalla höstkvällar.

Vi lade oss anarkistiskt vid en tilltalande brygga, struntade i skylten ”Kun tillat for skip over 25 m”. Efter lunch och vila började Odd skruva på nästa projekt vilket innebar att förarplatsen förvandlades till Mulle Mecks garage. Ett dovt undervattensmuller satte plötsligt båten i gungning och vi rusade båda två upp i sittbrunnen. En jättelik holländsk skuta siktade på den bit av bryggan som fortfarande var ledig. Den såg definitivt längre ut än 25 meter. Det var otänkbart att vi skulle hinna flytta oss. Det behövdes inte heller. En oberörd PerOscarssonkapten manövrerade in sin skuta på spring, det tog tio minuter sen smekte hans långsida bryggan och ett fyra meters bogspröt darrade några decimeter från vårt förstag.

Ingenting blir författat. Fast det finns massor av ledig tid är den upphackad, det finns ingen obruten tid till att skriva koncentrerat. Jag måste hitta något sätt att förhålla mig till det, om jag inte ska bli stressad och irriterad. Kanske gå in för att iaktta folk och natur och anteckna istället? Så snart vi har kommit in i kanalsystemet ska jag börja med mina långa morgonpromenader igen, så att hjärnan får springa fritt.

Marstal har gratis wifi som bara hoppar in av sig själv och hälsar välkommen så fort jag öppnar paddan. Bara en sån sak! Nu ska jag göra ett nytt försök att låna hem Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” från biblioteket till min läsplatta. Regnet piskar på däck och blåsten ruskar i riggen. Värmaren surrar och Odd suckar i elskåpet. En typisk läskväll.

Autopiloter. Sigge får sitta i husses knä under gång. Han skulle aldrig ens försöka hoppa upp i mitt.