Fem kilometer kanaltunnel med cykelguide. Void dag 92.

Kanalen steg uppåt genom ett böljande, kuperat och höstligt jordbrukslandskap. Vilken kontrast mot vinbergen förra veckan! Massor av kor, vita, brokiga och gula jättelika. Och månadsgamla kalvar, varför får franska kor kalvar såhär års?
Men inte en människa, inte ens fiskare, fast vi såg riktigt stora fiskar i det klara vattnet på nervägen från Mauvagetunneln.
Det stod i vår Fluviacarte att man bara kunde gå genom tunneln kl 9.15 och kl 13.30, så vi skyndade oss iväg från Naix i morse. Fjorton slussar innan halv två. Fyra slussar i timmen klarar man, om inget strular, när de ligger så tätt som här.
Det gick bra även utan bogpropeller. Bara en gång saknade jag den. Vi mötte en pråm i en krök, och jag var tvungen att styra långt ut på kanten. Till sist fastnade kölen i leran, och fören svängde av sig själv ut mot pråmen utan att jag kunde förhindra det. Som tur var blev det ingen kollision, pråmen körde väldigt sakta och hade hunnit upp jämsides med oss när det hände. Odd stod beredd på däck med största kulfendern men behövde inte använda den. Pråmföraren vinkade glatt.
Mauvagetunneln är fem kilometer lång och högsta punkt (277 m över havet) på den viktiga transportleden som förbinder Paris med Nancy. Dvs den var viktig när den byggdes i mitten av 1800-talet. På den tiden drogs alla pråmar av hästar eller lok, det fanns räls på kanalbankarna. Idag är det underbara cykel- och vandringsleder. Hundratals, kanske tusentals mil genom fransk landsbygd, ofta helt bilfritt.
Det mesta vi tagit reda på om tunneln var fel. Tiderna stämde inte. Att man blev bogserad av en kedjedriven pråm stämde inte. Att det var mörkt och kusligt stämde inte. Tunneln var upplyst, vi fick köra själva och följdes hela vägen till andra sidan av en kanaltjänsteman som cyklade bredvid oss. Det var magiskt, som att sväva genom berget.
Efter tunneln rutschade vi ner genom tolv slussar där det bitvis var mycket grunt i kanalen, långa sträckor visade loggen bara 1.40 och ibland fick Odd stå i fören och peka ut djupfåran.
Void är ett litet mysigt samhälle där det doftar ko och kommer in flugor i båten. Internet på mobilen är plågsamt långsamt, när jag frågade på den enda restaurangen efter wifi svarade servitören ursäktande: Non Madame, c’est la campagne. Det här är landet.

Vi känner oss som hemma och stannar här imorgon lördag. Säkert är det marknad någonstans.