Här börjar vinbergen. Saarburg 3 maj.

Halv nio i morse gjorde jag en ny repa i Ellems sida på samma förbannade vassa hörn när jag lade ut från bryggan. Varför? Det regnade på mina glasögon, hamnkaptenen och flera andra stod och såg på, Odd fipplade med tamparna istället för att bära av,  jag hade för bråttom – välj själv.
När vi hade rett ut alla upprörda känslor var vi framme vid dagens första sluss, åtta meter neråt. I de här stora slussarna är det bara möjligt att få en fästpunkt i slussväggen, inte två. Vi får dra en lina från fören och en lina från aktern och hålla an i mittknapen. Vi hade tänkt ut ett nytt system med tamparna och det funkade nästan perfekt. Nu står vi både två vid mittknapen och håller varsin tamp. Förut stod Odd vid mittknapen och flyttade båda tamparna mellan pollarna i slussväggen medan jag höll an och släppte efter med hjälp av skotvinscharna. Det blev stressigt och kändes riskabelt.
När det finns flytande pollare, eller när det bara är upp till sex meters nivåskillnad, så att man slipper flytta tamparna medan man stiger eller sjunker, då funkar skotvinscharna bra. Nackdelen med att hålla för hand i tamparna är att man kanske inte orkar hålla emot om vattnet släpps på eller sjunker för snabbt, eller om man slussar med en pråm som ligger och kör med propellern. Det vill jag inte tänka på just nu.
Efter en finjustering av metoden slussade vi en elvameterssluss och därefter en fjortonochenhalvmeters utan problem. I den sista slussen hade vi sällskap av ett gäng söndagsfiskare i gummiflotte som drack öl och sjöng i stämmor genom hela slussningen.
Det har regnat hela dagen. Saarburg är vackert och båtklubben välordnad. Imorgon kommer solen. Då ska vi cykla upp till slottet på kullen.

Akustik som i kyrkan fjorton meter ner i slussen. Tvåstämmigt och med en korv som taktpinne.

 Saarburg genom regnet.