Not so much Paradise.

Odd har framgångsrikt klarat första tekniska sammanbrottet. Före frukost dessutom. Laddaren till båtens driftbatterier slutade fungera. Det kanske inte låter så dramatiskt, eftersom vi fortfarande står på land och har en landströmskabel kopplad. Och det är ju skönt att brödrosten, mixern, vattenkokaren och mobilladdarna är oberoende av båtens batteri. Men mindre roligt om allt annat slutar att fungera när batterierna töms. Vattenpumpen, kylen och värmaren till exempel. Men han hittade felet, en dålig kabel, och hade allt som behövs för att byta ut den och göra ett nytt montage. Vi tröstar oss med att allt går sönder på alla båtar hela tiden. Femtiofotare inte undantagna. Ju mindre båt, desto mindre problem. (Fast Odd säger att med en större båt hade han kunnat få plats med en riktig verkstad istället för fem tunga verktygslådor som måste stuvas undan varje gång.)
Det är kallt, inte mer än +11 och gråmulet med regnstänk. Turistsäsongen har inte startat, många tavernor är stängda och badar i Medelhavet gör inte ens tyskarna ännu.
Igår cyklade jag omkull och slog mig ordentligt på höger underarm. Jag kan skriva, men knappast polera med den vibrerande och kastande polermaskinen, så Odd måste göra allt polerjobbet själv. Vilket betyder att vi inte hinner sjösätta idag.
Igår var räkenskapens dag, mekanikern och varvet skulle betalas för vinterförvaring och arbete. Här fungerar det så, att kostnaden för ev arbete som marinan gör med båten under vintern, till exempel bottenmålning, polering eller annat underhåll, dras ifrån kostnaden för uppställning på land. Vilket betyder att man tjänar på att låta marinan göra arbete så att det går åtminstone jämnt upp med uppställningskostnaden. Väldigt förmånligt.
När vi lagt ihop alla kostnader visade det sig att det är billigare att ha båten i Medelhavet än att ha den hemma. Jag ska skriva en artikel i Odysse om det. ”Vad kostar det?” är en fråga som alla vill ställa men som sällan får något detaljerat svar, konstigt nog. Kanske är det känsligt?