9 april, Kategori: Okategoriserade

Coronalivet.

Sedan en månad tillbaka har livet gått in i kometen-kommer-mode. Väntan på det hemska, och förberedelserna för att stå emot det, har ändrat på så mycket. Det som var viktigt för en månad sedan känns helt meningslöst idag. Att skriva det här blogginlägget är en kraftansträngning. Varför ska jag göra det? Nu gör jag det i alla fall, av någon sorts pliktkänsla mot barnbarn eller barnbarnsbarn som kanske en dag vill veta Hur Det Var. Hur vi levde under coronapandemin

Men egentligen har jag som sagt ingen lust alls, jag har helt slutat skriva. Manuset till nästa roman ligger nerpackat i en stor kartong tillsammans med skisser och anteckningar, jag har skrivit ”släng!” utanpå för att bespara efterkommande alla eventuella betänkligheter. Det var roligt så länge det varade, men nu ingår författandet i allt annat som blivit meningslöst.

Ovanstående låter ju helt nattsvart. Ändå, i det dagliga livet, är vi lyckligare än på länge, trots hoten som hänger över oss med två familjemedlemmar som till varje pris måste skyddas mot Corona. Odd och jag tillhör riskgruppen eftersom vi är gamla, men de andra två borde ha livet framför sig och har bara haft otur i ödets hälsolotteri.

Svärsonen har nu bott i vårt gästhus i fyra veckor, skild från familjen i stan, och vi har varit totalisolerade lika länge. Om det inte vore för den stora saknaden efter barn och barnbarn, skulle tillvaron vara en idyll. Han sköter sitt arbete per telefon , vi arbetar hela dagarna med trädgårdsodling och musselfabrik. På kvällarna lagar vi middag tillsammans och umgås, diskuterar de senaste coronanyheterna och har kommit varann nära på ett helt nytt och djupare sätt. Hans närvaro gör att vi pratar mer, skrattar mer och har roligare än vi annars skulle ha. Handlar gör vi online, varje onsdag kommer veckans beställda varor från ICA hem till dörren med Terese från Orust budservice. Beställda paket hämtas på lastbryggan på Hemköp. Ärenden till Systemet görs med skickebud. Att gå till frisören, tandläkaren eller vårdcentralen är otänkbart. Veckans dagar rusar förbi, vi skämtar om att vi numera går direkt från tisdag till fredag. Ändå är kalendern i stort sett blank, alla möten med utomstående sker online eller via mobilen. Handtvätt och Social distans är vardagens viktigaste budord. Två meters avstånd till andra människor, och bara utomhus. Gymmet och spinningen gick bort redan för en månad sedan.

Vad är då meningsfullt? Odlandet. Grönsaksodlandet har blivit min räddning, lyckobubblan jag kan gå in i när som helst för att stänga ute rädslan för coronakometen som hotar min familj och hela världen. Mat ska vi i alla fall ha. Grönsakerna sviker i alla fall inte. Det gror och växer så att jag ser det. Livskraft är det första som möter mig varje morgon under växtlamporna i övre hallen. Just nu är det meloner som tittar upp. Sex olika sorter. Ett nytt växthus på fyrtiofem kvadratmeter reser sig bakom det gamla, lilla glashuset. Jag gläder mig åt det varje morgon, där jag står i badrummet på andra våningen och tittar ut på vad dagen kan erbjuda.

Så har vi det. Imorgon är det långfredag. Tre av barnbarnen är här med sin mamma och bor i A:s hus. De har varit i karantän två veckor i stan för att kunna hälsa på pappa. Utomhus och utan att kramas. Kanske kan de inte träffas på flera månader efter detta.

Vi brukar vara minst arton familjemedlemmar som firar påsk tillsammans på Flatön. Jag försöker att inte tänka på det. Det känns otacksamt och bortskämt att sörja en utebliven familjefest. Jag försöker istället att tänka på hur privilegierade vi är, att det är vår, att vi bor fantastiskt, har mat för dagen och tak över huvudet och att Corona hittills inte drabbat nära och kära. Livet kommer aldrig att bli detsamma efter detta, men det är ju ändå det normala, att livet förändras.

Idag ska jag så vintermorötter, hjälpa Odd med växthuset och hämta postpaket i Ellös. Det här blogginlägget tog en timmes dyrbar tid.