Generationsfråga.
Idag fick jag höra en historia som jag först skrattade gott åt, och sedan började vrida och vända på i tankarna. Var det bara roligt, och varför i så fall?
Lille L 3 år och hans pappa store L mötte Tito Beltran i trapphuset där de bor. Tito sa: ”Hej lilla bebis!” till lille L. Som förnärmat svarade: ”Dumgubbe!”
Det blev förstås många glada kommentarer på Facebook. Lille L är i sin fulla rätt tycker jag, det är inte konstigt att han kände sig förolämpad. Kallar man en 3-åring ”lilla bebis” får man vara beredd på ett hugg. Ungefär som om någon skulle kalla mig för ”lilla gumman”, vilket iofs kanske inte är så aktuellt längre, i min ålder.
Men varför blev det en sån väldigt rolig anekdot, som genast gjorde succé? Hade vi tyckt att det var lika roligt om det varit en vanlig svensk snuskgubbe, dömd för samma avskyvärda brott som chilenske operasångaren Tito med sitt patetiskt stora ego? Tycker vi att det är extra roligt när ett litet barn får in en fempoängare på honom, för att han är lovligt byte och har förverkat sina möjligheter till respekt?
Skadeglädje är problematiskt tycker jag. Det är samma sak med en ”rå men hjärtlig ton” som många älskar att gilla. Eller ”den ironiska generationen” som mina barn tillhör. Jag upptäcker ofta att jag inte kan skratta åt samma saker som de. Ibland när de kiknar av skratt, känner jag mig bara beklämd. ”Svensson, Svensson” tyckte jag bara var en dum serie. (Fast jag gillar Susanne Reuter och älskade pjäsen ”Geten” med henne och Jakob Eklund.) ”Borat” fattade jag inte heller. ”Solsidan” har jag däremot upptäckt och kollat alla avsnitten i efterhand på datorn – fruktansvärt roligt. Och Mia & Klara har jag på DVD.
Jag vill inte vara en glädjedödare men jag känner mig faktiskt ofta som en. Det är väl tantfaktorn. Vad tycker ni? Vad är hjärtlös humor? När kan man skratta med gott samvete?
Kommentarer
Jag håller med dig, jag har ofta svårt att skratta och se humorn i mycket av det andra tycker är helt hysteriskt roligt. Men Solsidan, helt underbart, trodde aldrig jag skulle tycka om en svensk humorserie men denna kommer jag att sakna.
Min far är specialist på ”rå” humor och jag har aldrig gillat det, att göra sig rolig på någon annans bekostnad tex.
Och näe, det är inte ”tantfaktorn” utan bara lite vettigt commen sence… 😉 smak helt enkelt…
Det kommer en fortsättning på Solsidan ha r jag läst! Såg just sista avsnittet på datorn, vilken höjdare! Scenen när polackerna får nog är obetalbar…:-)
mmm intressant inlägg det där. ja när blir det hjärtlös humor. jag vet inte riktigt men jag tycker att det var ett bra svar oavsett om det hade vare till tito eller inte eftersom lilla bebis inte är rätt uttryck till en 3 åring. Vi hade en data tekniker på jobbet som kallade mig lilla gumman när jag ad honom om hjälp med datorn och det kändes ju ganska kränkande.
ha en bra helg!
förresten vill jag bara också tillägga hur underbart lifestone är och vilken bra ide du haft och vilket fint företag det är. det har ju skänkt glädje till tusentals människor. en vacker gåva.
Tack så hemskt mycket för dina vänliga ord! Läser detta på lördag kväll och blir alldeles varm! 🙂
Kommenteringen är stängd.