Livsfarlig viktminskning.

Sen september förra året har jag gått ner från 94 till 82 kg, genom att ändra mina matvanor och röra mig mer. Fast det senaste halvåret har jag faktiskt stått still. Det har betytt otroligt mycket för humör, hälsa, energi, utseende, ork att jag har lyckats bli av med de där kilona.

Men det räcker inte riktigt. Ungefär 8 kg finns mellan mig och min idealvikt. Jag inser att det inte kan vara omöjligt, men det känns väldigt, väldigt motigt. Har jag lyckats gå ner 1 kg så behövs det bara en helg med helt normala utsvävningar i form av vin, ost och gott bröd för att det där kilot ska vara tillbaka igen. 

Häromdagen köpte jag, av nyfikenhet,  Carolina Gynnings bok Ego Woman när jag stod i kön till ICA. Som litteratur är den helt värdelös, men den ger en inblick i dokusåpakulturens villkor som är intressant. Bland annat skriver hon om sin bulimi, och om lösningen på sina egna problem med att hålla sig smal (och vacker).

Lösningen heter enligt Carolina Reductil, en medicin som påverkar hjärnan så att man inte blir hungrig eller sugen. Den här medicinen är receptbelagd och skrivs bara ut till riktigt feta människor. Men Carolina har lyckats skaffa den ändå, och skriver engagerat om hur ofarlig och effektiv den är, och hur den hjälper henne att hålla sig smal. Hon anser att man ska kräva av sin doktor att han skriver ut recept. Carolina påstår att biverkningarna är minimala –  ”lite muntorrhet, sömnproblem och ökad puls” och dessutom övergående efter 3 – 4 veckor.

Jag blev riktigt upplyft inför hoppet om en lösning på mitt viktporoblem, och imorse googlade jag på medicinen.

Hoppsan! Medicinen stoppades  i januari i hela Europa pga riskerna för stroke och hjärtinfarkt.

Det får bli gymmet istället.