Tunnelbanan.
Tar blåa linjen från Alvik till T-Centralen. Sitter knä mot knä med par i 35-årsåldern. Plötsligt säger han: Vi kanske skulle börja planera vårt bröllop? Sen följer en diskussion i normal, lättsam samtalston om val av kyrka, klänning, lokal, om hon ska gå ensam till altaret eller om de ska följas åt etc etc. Jag vet inte vart jag skall titta, sitter inklämd mot fönstret. Väljer att blunda.
Varför känns det så obehagligt?
Framme på Centralen, i ett hörn på Coffeehouse by George, med en caffelatte som jag egentligen inte tål, och en chokladbiskvi som jag verkligen inte behöver, kommer jag på varför. Jag fanns inte. Jag betydde mindre än en fluga. Det var rena turen att de inte började diskutera om de skulle orka ha sex på bröllopsnatten eller inte.
Igår älskade jag att vara i Stockholm.
Idag hatar jag det som vanligt.
Kommentarer
Just det här fenomenet är jobbigt. Men jag upplever det som gränslöshet, lite brist på respekt för att människor runt om kanske inte VILL höra. Unga tjejer pratar sex på tunnelbanan ganska ofta, med varandra eller i telefon. Inte för att jag är speciellt pryd, men jag tycker att det inkräktar på mig när jag tvingas lyssna på intima detaljer på väg hem från jobbet. Undrar vad det är som gör att man blir så gränslös? Eller är det som du säger, att de uppfattar att människorna runt om inte ens… finns?
Jag tycker precis som du, att det inkräktar på mig. Man ska inte utsätta människor som inte har bett om det för sin tobaksrök, sin höga musik eller sina privata problem. Det är brist på respekt för andra. På tåget finns det ju tysta kupeer, men det funkar såklart inte på bussen eller T-banan. Undrar hur det är i andra länder?
Kommenteringen är stängd.