Pappan i mitt hjärta.
Han kom in i mitt liv när allting gungade, man kan nog säga att det var kaos. Jag hade förvandlats till en slugger, en som skulle bort och fram och som körde över och stängde av. En ensam rävhona som jagade och samtidigt bar med sig sin unge i nackskinnet. (Det var lustigt, har aldrig tänkt på mig själv som rävhona förut… ) Ungen var alltid hel och ren och mätt, hon var min första prioritet efter själva överlevandet, men jag hade berövat henne hennes pappa. Jag tänkte aldrig gifta mig igen. Och jag jobbade, som alltid, natt och dag.
Då stod han där plötsligt en dag, mitt i vägen när jag skulle fram med min bil. Nya tjänstebilen. Han höll på att lasta ur en gammal rutten stubbe ur bagageluckan på en rostig Volvo Amazon. Han log och undrade om jag hade bråttom.
Hur kunde jag uppfatta att detta var mannen i mitt liv? Hur kunde jag veta, där och då, att han var Pappan jag behövde till mina ofödda barn, familjefadern min förstfödda saknade? Det är nog det största mysteriet i mitt liv. Han liknade inte någon av dem jag umgicks med. Mina kretsar var reklambyråbranschen på 70-talet. Han var akademiker. Marinbiolog. Om jag säger sandaler på jobbet så förstår ni vad jag menar… 😉
Idag på Fars Dag är det nog faktiskt inte min egen underbara pappa jag tänker på i första hand. Det är han med den rostiga Amazonen. Min man sen 34 år.
Kommentarer
Men åh vilket helt fantastiskt inlägg, så mycket kärlek. Vilken tur att ni stötte på varandra där och då, men hade ni missat varandra där hade ni säkert träffats vid ett senare tillfälle i alla fall. Är man själsfränder så är man.
Många kramar!
🙂
Grattis!
Tänk att ni varit gifta i 34 år? Jag minns ju ert bröllop, det var första gången i mitt liv som jag åt spettekaka. :o)
Ha ha, tänk såna oväntade detaljer som sätter sig fast i ett barns minne!Jag minns dig som en tyst, allvarlig flicka med stora ögon som såg allt. 😉
VIlken fin blogg du har!
Tack, vad glad jag blir över en sådan kommentar! Jag gillar den ju själv också…;-)
Kommenteringen är stängd.