Idag fick jag återuppleva lyckan från barndomens fisketurer med pappa när makrillen högg på två krokar samtidigt. Vi gick motvilligt från Väderöarna efter två nätter, den första i Storöns naturhamn, den andra i det trånga sundet mellan Stora och Lilla Hejen. Inte ensamma förstås, där är nog sällan tomt på båtar mellan maj och september om vädret är fint.
Vi ränndörjade över Väderöfjorden vilket säger allt om hur vindstilla det var. Västerut finns inget land innan Skottland. Jag blev sjösjuk eftersom det gick ordentlig dyning. Sjösjuka är för mig mycket mer än illamående. Det är dessutom apati, trötthet och huvudvärk. Enkelt uttryckt: jag skiter i allt, navigering och trevligt uppförande och om det finns grund eller andra båtar i min väg…
Som tur var hade vi redan fått tolv makrillar när jag drabbades av det stora illamåendet, det blev bättre när jag fick stå upp och styra och köra full fart.
Sen kom vi till Bovallstrand och köpte kaffe och glass innan vi stekte två makrillar till lunch.

Vi kom hit i alla fall. Hoppas draggen håller i natt, här häver dyningen fast det är nästan vindstilla. Fullt i både Gästhamnen och naturhamnen där vi ligger, mellan en jättestor norsk Hansa och en liten if-båt överbelamrad med barn, sovsäckar och pinaler på tork. Tänk, sådär hade vi det också för 30 år sedan när vi seglade med barnen. Fuktigt och trångt och obekvämt… och fullständigt underbart. Vi kom lite för nära dem, det var jag som la till och missbedömde avståndet. Odd tycker det är pinsamt nära. De kommer att höra när han snarkar…
Inatt lär det bli spektakulärt stjärnfall, men vi är för trötta för det.
Middag: kräftor som köptes nykokta på trålaren i Lysekil.

Jobbade till klockan 14.30, umgicks och fotade barnbarn en stund på lunchen. Åkte till Göteborg och hälsade på mamma. Gick rollatorpromenad till Svarttjärn, åt middag, körde hem igen. Kom hem kl 20.00. Strödde ut blodmjöl på rosorna för att skrämma bort den förbannade råbocken.

Nu vill jag: greja med mina bilder, blogga, läsa, skriva på mitt manus.

Odd stack just in huvudet och talade om att Sverige vann mot Danmark i handboll. 

Jaha, det var väl roligt för oss. 

Lilla Mini älskar sitt munspel.Jag tror det betyder något.

Aftonbladet har gett några kulturjournalister i uppdrag att läsa och analysera alla deckare avÅsa Larsson , Lars Kepler, Inger Frimansson , Camilla Läckberg, Leif G W Persson,

Det har resulterat i en otroligt läsvärd artikelserie, om man som jag är intresserad av författarskap. Deckare orkar jag sällan med, av någon anledning tröttnar jag väldigt snabbt. Den senaste tror jag var Blodläge av Johan Theorin.

Av de ovan uppräknade är det förstås Camilla Läckberg som både förbryllar och fascinerar mest. Jag har inte lyckats läsa ut en enda av hennes böcker fast jag faktiskt har köpt fem, sex stycken i pocket. Genom Åsa Linderborgs analys förstår jag varför.

Jag har alltid tyckt att Leif G W är helt oemotståndlig och velat ha honom för mig själv under en ostörd skogspromenad, men trodde att det berodde på min lite udda förkärlek för äldre herrar, en följd av att ha vuxit upp med en gammal pappa. Jag har ju inte läst någonting av Leif G W heller utan bara sett en intervju i Babel och hört hans sommarprogram i P1. Men när inte ens den iskalle, knivskarpe Ragnar Strömberg kan låta bli att falla på knä i sin analys, så kan jag ju inte fortsätta skylla på min stackars pappa…

För övrigt lever helgens båtutflykt till Lysekil kvar i min kropp som ett permanent småleende. Vi gav oss av sent fredag kväll, jag körde själv hela vägen och Odd höll sig nere i ruffen den sista kvarten för att jag skulle träna på att lägga till helt på egen hand. Jag vet ju att jag kan, det gäller bara att känna sig säker också och därför måste jag träna. (Nån gång i sommar ska jag ta båten  till Lysekil alldeles ensam och handla har jag bestämt. ) Två nätter bodde vi i båten. Jag hade gärna stannat flera dagar till.

Medan Odd var engagerad på sitt håll uppe i stadsparken satt jag i båten och läste och skrev. Tog en promenad och handlade lite räkor på Bengts Fisk. Kokade kaffe och diskade.

Sämre utsikt kan man ha från diskbänken, eller hur?

Blommorna som syns till vänster i bild är en bukett luktärter från trädgården. Man får inte ha blomvaser i båten, det är en dödssynd bland Riktiga Båtmänniskor. Såna som svimmar om man går ombord utan att ställa skorna på kajen.

Dessvärre har jag inte kommit dithän än att jag kan strunta helt i såna människor. Därför är min vas med luktärter tyvärr lika mycket en liten protesthandling som en alldeles äkta trivseldetalj.

Diskutsikt

Funkar appen Blogpress från mobilen igen nu tro? Med bilder? Att det blir stora luckor i mitt bloggande numera beror ju på att jag inte fått mobilbloggandet att fungera sedan min nya Iphone blev stulen i Las Palmas i vintras.
Jaaaa! 🙂

Nedanstående bild illustrerar vårt nya båtliv – med behov av el ombord när man ligger vid kaj. Vi kopplar numera upp oss med medhavd navelsladd och vips har vi el ombord utan att riskera batteriet. Till toan, kylboxen, det rinnande vattnet, värmen, mobilladdaren. Vilken lyx!

Idag skulle jag ha varit med i Musellloppet och sprungit 10 km genom Lysekil. Jag har tränat hela året med den här dagens lopp som mål. Men för några veckor sen förstod jag att det inte skulle funka. Av någon anledning har jag tappat orken att springa sådär långt.

Men bara tillfälligt.

Nästa år är jag med. I värsta fall kan man ju starta en kortare sträcka. Jag ångrar att jag inte anmälde mig till 5 km idag. Bloggkompisen Åsa gjorde det, och fick både medalj och kramar efter målgången.

Heja Åsa!

Heja morsan!

Dagens gästbloggare i Debutantbloggen är Mattias Edvardsson som debuterar med romanen ”Dit drömmar färdas för att dö”.

Han berättar i sitt blogginlägg om hur olika förlagen kan bedöma samma manus. På ett stort förlag som skickade ut manuset till två lektörer menade den ena att ” manuset måste arbetas om fullständigt” medan den andra ansåg att ”berättelsen griper tag och chockerar och fungerar litterärt”. Han ger flera exempel i sitt väldigt intressanta inlägg.

Det finns många historier om kända författare som blivit refuserade på det ena, stora förlaget och sedan antagna och berömda när ett annat förlag nappat.

Astrid Lindgren är kanske den mest kända, Bonniers trodde inte alls på hennes obstinata Pippi. Stieg Larssons första Milleniumroman fick nobben av Piratförlaget. PC Jersild påstås ha skrivit 8 refuserade romaner innan han äntligen blev antagen. Kanske en skröna?

Här är i alla fall en lista på de mest berömda refuserade författarna.

Ännu behöver jag inte fundera över vad jag ska göra om något förlag kräver att jag ska skriva om handlingen, ta bort karaktärer, stryka avsnitt.

Än så länge njuter jag bara av skapelseprocessen, och intalar mig själv att det viktigaste inte är att bli publicerad. Det är själva processen att hitta på, undersöka, pröva, formulera. Att hitta på karaktärer och upptäcka att de plötsligt börjar bestämma själva vad som ska hända.

Ännu en dag av åskskurar. Men i morse var det uppehåll och blå himmel. Efter ett par veckor av tungt motstånd i kroppen, bly i benen och behov av tupplurar på eftermiddagen tvingade jag mig själv att återuppta mina morgonrundor. Jag kom inte iväg förrän kl 8. Det gick ingalunda att jogga hela rundan i ett sträck, så som jag flög fram (nåja) för en månad sedan. Men jag talade strängt till mig själv: Det är bättre att gå raskt och smålufsa ett par minuter i taget under 8 km än att stanna hemma och deppa! Lägg ner de där prestationskraven!

Jag som hade tänkt ställa upp i Musselloppet 10 km i Lyskeil på lördag. Jag vet inte varför jag har hamnat i den här fysiska svackan med dålig ork, trötthet och svag yrsel. Kan det vara bytet av blodtrycksmedicin? Besöket hos hjärtspecialisten i Göteborg härom sistens visade ju att mitt hjärta har fått förtjockade väggar pga av långvarigt förhöjt blodtryck, och jag fick en ny starkare medicin som ska hålla blodtrycket under 120. Doktorn rådde mig med eftertryck att inte läsa bipacksedeln i medicinasken. Undersökningar har nämligen visat att det är större risk att man drabbas av biverkningar om man vet om dem i förväg … Så därför vet jag inte om min trötthet är en biverkning eller ej.

Men det var underbart att komma ut i skogen igen, dra in dofterna av klorofyll och mylla, kaprifol och älgört.  Efteråt kände jag mig glad och stark och pigg igen, och hade fångat flera bra idéer i min anteckningsbok. Det där goda humöret har suttit i hela dan.

Läxa: I fortsättningen kommer jag att ge mig ut på min morgonrunda utan att först fråga mig själv hur jag mår eller om jag har lust!

För övrigt gläds jag åt oväntat besök. Mamma A med familj susade just in på kort visit för att fylla på vårt garage ytterligare med saker till nybygget.

De stannar bara tills imorgon. Så packningen är minimal – bara det nödvändigaste när man ska övernatta med tre barn och det redan står färdigbäddade sängar och väntar…