I väntan på havsörnen.
Här sitter jag i bilen och glor på en mås som glufsar i sig inälvor. Jag väntar på korpen. Och sedan på havsörnen. Det är kallt. Ibland måste jag gå in och värma mig i huset.
Ända sedan förra vintern har jag drömt om att få chansen att fotografera örnarna på riktigt nära håll. Då fick jag några suddiga bilder på stort avstånd. Nu har jag planerat bättre.
Men… klart jag funderar på vad jag håller på med egentligen… hur prioriterar jag nu? Jag skulle ju skriva på min roman… inte sitta i bilen och frysa medan måsarna kalasar på ett kadaver 30 m bort.
Så går en dag till ifrån mig. Eller?
Vad gör man när drömmar krockar med varann och slåss om uppmärksamheten?
Sch… nu hör jag korpen!
Söndagsfarmor.
Lille L och hans pappa har just rest hem. Som vanligt blev det bråttom på slutet, för att passa färjan utan att behöva köra för fort. Så färdkosten med vindruvor och överblivet lördagsgodis glömdes kvar i hallen. 🙁
Det har varit en fin helg, jag känner att jag har tagit igen lite farmortid som jag låg efter med.
Lille L och jag har varit ute en stund och åkt pulka och han hjälpte mig att såga brasved. Han hämtade från vedstapeln och jag sågade. Sen tippade vi veden in genom källarfönstret.
Det är numera nästan omöjligt att få några bra bilder på honom, för han gör miner så fort kameran kommer fram. Men det är ju också lite kul. 😉
För övrigt har jag letat bilder i mina gamla fototidningar och M-Magasin och fotat med mobilen. Det ska bli ett persongalleri till min roman. Jag vill kunna se karaktärerna framför mig, behöver ett utseende till de personer jag hittar på.
Vissa av dem jag fotat är kända människor, undrar om jag kan bortse från det, eller om de kommer att låna sina egenskaper också till personerna i min betättelse?
Läste pm Viveca Lärn i GP idag, hon syns överallt nu när hennes nya bok Öster om Eden är på gång. Jag beundrar verkligen hennes stil och teknik, tänk om jag kunde åstadkomma något hälften så bra. Men jag kommer aldrig att kunna skriva humoristiskt. Jag får vara glad om jag lyckas skriva något spännande.
– Posted using BlogPress from my iPhone
För kallt att gå ut.
Imorse var det -13 C. Det hjälper inte att tänka positivt, jag bara hatar kylan. Lille L var ute en liten stund med farfar och åkte pulka, och kom tillbaka med eldröda kinder. Jag gick en kort promenad i solen på eftermiddagen och fick ont i ögonen, trodde de skulle frysa bort. Jag vet att -13 C inte är någon kyla att gnälla om. Och jag har njutit av snö och vinter förut i mitt liv. Men de senaste åren har något ändrats, och det känns bara som om det gäller att härda ut från oktober till maj.
Hela dagen har vi målat och snickrat, ett blommigt flygplan till exempel. Vi har också skypat med Tiny och spelat Skitgubbe. Lille L har försökt lära mig poker. Och jag har fotograferat rimfrosten på insidan köksfönstret och gjort om den till sjögräs i Lightroom.
Morgonhaiku
Rimfrostrosens tagg
ett flyktigt meddelande
som osloplanet
34/365+1 foton 2012. Tema: Vinter
Haiku enligt Svenska Haikusällskapet
1. Är skriven på en rad
2. Ska bestå av sjutton teckenljud (jion).
3. Ska helst följa teckenljudsrytmen 5-7-5.
4. Ska innehålla ett årstidsangivande (kigo) och helst ett avskiljande uttryck (kireji) som delar dikten i två delar.
5. Innehåller ofta svåra kinesiska tecken och äldre former av de japanska fonetiska systemen hiragana och katakana.
För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga Formen bör underordnas det poetiska innehållet
– Posted using BlogPress from my iPhone
Fredag med farmorspoäng.
En förlorad dag?
Idag har jag inte joggat, inte ens promenerat, inte skrivit, inte gjort någonting meningsfullt över huvud taget. Bara jobbat med en totalt hjärndöd arbetsuppgift som ”måste” göras. Hela tiden kände jag hur jag kokade inombords. Jag har ju lovat mig själv att inte kasta bort dyrbar livstid på meningslösa saker som jag inte vill göra.
Men det var sista gången, det är en sak som är säker. Den här gången tänkte jag inte efter innan det var för sent.
EN rolig sak har jag i alla fall gjort. Skypat med Mini i över en halvtimme. 🙂 Hon pratar lika självklart med mig via datorn som i verkligheten. Och imorgon ska jag hämta lille L på dagis redan kl 13. Sen ska vi hälsa på mamma och därefter fortsätta hem till Flatön, han ska sova över.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Vinterkvällar framför brasan.
Här väntar jag ut mörkret och kylan. Framför brasan i uterummet, med baggskinnet under fötterna. Oftast ligger Sigge där också. Vackra Sylvia som mamma A skulpterade och gjöt i betong när hon gick på konstskola och sedan gav mig i present väntar lika tålmodigt. Jag älskar henne, men mamma A pratar varje gång hon ser Sylvia bara om hennes fula (?) nästipp som måste fixas till.
Jag blir så lugn när jag betraktar hennes stilla, avslappnade nakna kropp som speglar sig i glasrutan, det är lika effektivt som ett mantra.
Just nu läser jag fyra olika böcker här i soffan. Oates Svart flicka, vit flicka. En liten piga minns, av Elsa Johansson, Med segel, åror och hästkrafter, av Göran Pettersson samt Mellan sommarens längtan och vinterns köld, av Leif GW Persson. Sedan hemkomsten från Las Palmas i lördags har jag inte skrivit en rad. Men imorgon…
– Posted using BlogPress from my iPhone
Vinterbilden.
Så här gillar jag vintern. På bild med glada barn. Lilla A delar Minis allra första upplevelse av att åka pulka.
Ja, ännu bättre hade förstås varit om jag själv hade varit med, istället för att stora A skickade bilden på mobilen.
Men jag fanns ju i deras tankar just då, det är också stort! 🙂
I senaste numret av M-Magasin finns en intervju med mig på sidan 48. Häpp… den hade jag helt glömt, det var så länge sedan den gjordes. Men den blev helt OK, som tur är.
Svar på Farmorsfrågan nr 208. När kom du senast till en korsväg?
Den korsvägen befinner jag mig just nu mitt i. Den är i flera plan. En sån där planskild fyrvägskorsning.
Ska jag gå hit eller dit? Upp eller ner?
Ska jag lämna företräde eller gasa på?
Kan jag göra en liten avstickare in till höger och kolla först, innan jag bestämmer mig?
Det enda jag är verkligt rädd för när det gäller livets korsvägar är att jag ska missa dem. Dundra på rakt fram utan att se chansen att byta riktning och hitta nya mål.
Hellre en återvändsgränd för mycket än en sumpad möjlighet.
Nr 30/365+1 foton 2012. Tema: Utsikt
Tankar på hög höjd.
Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.
Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)
Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.
Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.
Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.
