Jag är hemma på studs. För ett år sedan bokade jag plats som paying crew ombord på Peristera, en Oceanis 47 på långsegling med Linda Lindenau som skeppare och fyra andra kvinnor som medbesättning.

På söndag mönstrar jag på i Gibraltars gästhamn. Vi hinner med några hamnar i Marocko innan jag mönstrar av i Las Palmas den 5 november. (Mer om Peristeras segling runt jorden (nästan) kan du läsa www.tarodret.nu om du klickar vidare på Långseglingen.)

För ett år sedan visste ingen att Miliam, vårt sjunde barnbarn, skulle födas i slutet av augusti. Om jag hade vetat det hade jag säkert inte gett mig iväg på detta äventyret. Nu är det redan bokat och betalt. Och som jag ser fram emot det! Min första atlantsegling. Snart får jag veta hur det känns. Miliam väntar på mig, liksom de andra sex älsklingarna.

För ett år sedan visste jag inte heller att det är så mycket jobb med en bok efter att den är skriven och tryckt. Jag borde verkligen stanna hemma istället för att ge mig iväg och segla igen. Jag borde ägnat hösten åt att jobba med marknadsföring och försäljning av Diktaren. Nätverkat på bokmässan, bokat signeringar och författarbesök. Dessutom borde jag skrivit varje ledig minut på uppföljaren, istället för att segla runt i Egeiska havet.

Det finns tid. Det kommer en dag imorgon, ett nästa år. Och gör det inte det, så är det ändå meningslöst att stressa idag. Jag lyssnar till mitt hjärta. Om ett år finns en ny roman. Om ett år kan jag spela bouzouki hjälpligt. Om ett år finns det kanske ännu ett barnbarn – vem vet? <3

Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

Februarilov och fint väder. Efterlängtade barnbarn i huset. Tiden flyger, besluten haglar, diskmaskinen går i ett. Varje dag tar mjölken slut. Varje dag måste jag vila en stund vid tretiden. Jag minns min sura reaktion på pappa som alltid blev trött på barnbarnen efter bara en kort stund och därefter drog sig undan som en snigel i sitt skal. Sån vill jag inte vara.

Vi har hunnit med Uddevalla Museum, Mac Donalds, picknick med varm choklad på utsiktsberget, morotsmuffins och iskastning vid badstranden. Det senare går till så att man kastar isbitar och tävlar om vems isbit som glider iväg längst. Vi höll oss nära stranden, där vattendjupet bara är någon decimeter. Sigge var måttligt road men måste vara där barnen är.

Nu kan jag inte låta bli att kalkylera, räkna dagar och sidor.  Om 28 dagar är vi tillbaka i båten i Toul. Innan dess vill jag lämna ifrån mig manuset. Jag tror inte det funkar att köra på okända vattenvägar och ha ett nästan färdigredigerat manus som passagerare. Ungefär lika krävande och splittrande som att resa med spädbarn. Sex sidor om dagen. Det måste gå, det jobbigaste är gjort nu, fyra helt nyskrivna scener för att höja spänningen i mitten.

Idag har jag varit mormor och sällskapsdam åt S under tiden pappa N tolkade på vårdcentralen i Ellös. Hon var lite förkyld, så hon kunde inte gå till skolan utan fick följa med pappa. Medan han var upptagen hälsade vi på inne på Sjögården och S solade sig i sin egen glans, som min svärmor brukade säga. Det var lunchdags, så hon bjöds på pannkakor med sylt och grädde. Alla ville prata med S och kolla om hon verkligen talar tre språk fast hon är så liten – svenska, engelska och amarinja. Så fort hon hade sagt ”Jag heter S” på amarinja och ”Thank you very much” så fick hon så mycket beröm att hon fick total tunghäfta under resten av besöket.

Fyra timmar utomhus i regn och rusk utan dåligt humör, tjat eller sammanbrott. Jul på Liseberg blir lite bättre varje år, hur det nu är möjligt. Det är vänligt, omtänksamt (alltid nära till en ledig, fräsch toalett, rökfritt även utomhus!) vackert och hur stort som helst. Det finns naturligtvis hundratals (?) marknadsstånd där man kan köpa allt från torkade reninnanlår till chokladpraliner och kanderade äpplen. Ganska dyrt överlag. Men man måste ju inte köpa, det går att klara sig undan med lite våfflor och varm choklad och en pinne sockervadd. Äta måste man förstås. Det säljs mat överallt. Man kan äta utomhus på stående fot, eller sittande på sköna renfällar inne i ett tält, vid fint dukade bord eller från en bricka. Vi valde snabbmatstället  Äteriet eftersom det kändes enklast med tanke på vår lilla flock. Alla äter med händerna och barnen kan springa fritt när de är mätta, medan de vuxna äter upp deras rester 🙂

Väldigt mycket är gratis inne på Liseberg, utan att vara billigt eller slarvskapat. Mormor åker med  utan biljett på många attraktioner. Tomtelandet är fantastiskt, det finns ingen bättre beskrivning. Tomten är fokuserad och diskuterar Leons önskelista med intresse. Kramen Leon får känns äkta. Liksom kramen från Lisebergskaninen, som i år har sällskap av sin personliga och trevliga skötare, kanske för att slippa alltför närgången uppvaktning. Kön till Sagoslottet känns alldeles för kort, trollkarlen som underhåller de köande är ett fullblodsproffs och dessutom stå-upp-komiker. Leon går inte därifrån förrän trollkarlen tar paus. Alla statister som är utklädda till medeltida hantverkare eller något annat är trevliga och språksamma mot barnen, det känns nästan lite som Astrid Lindgrens värld.

Och djuren! Nordens Ark har ett stort område med barnhärdade djur. Det går att komma riktigt nära höns och kaniner, och man får klappa getterna och den helt tama för att inte säga kelsjuka baggen. På staketet sitter flaskor med handsprit så att inga barn behöver lukta get efteråt.

Alla barnbarnen åker fritt, de har ju Guldkort, det gäller bara att komma överens om i vilken ordning man ska ta alla attraktioner, och hur många gånger. A räknar ut att hon har varit sexton gånger på Liseberg i år. Mormor myser nöjt, Guldkortet är nog världens bästa födelsedagpresent. Även om det måste överlämnas i förskott eftersom parken öppnar långt före födelsedagen.

Uppskjutet är roligast. Varje gång. Hur många gånger som helst.

Nästa år vill lillasyster också åka.

Livets största äventyr måste väl vara när man bestämmer sig för att nu, nu har jag hittat den jag vill leva tillsammans med? Igår var vi bjudna på ett bröllop där det äventyret var extra uppenbart. Bruden var ”vår” Mirjam och ingår ifamiljen, men sin brudgum har hon hittat mitt i USA, och han har lämnat sitt land och konverterat till islam för hennes skull. Det kan man kalla modigt. Att ta kanalvägen till Medelhavet måste nog betecknas som blaha blaha i jämförelse.

Det blev ett underbart bröllop med mycket tårar, rörande äktenskapslöften och god mat. Själva vigselceremonin hölls i den varma eftermiddagssolen ute på klipporna vid Svarteskär. Imamen talade om vikten av att alltid vårda kärleken, citerade ur Koranen och höll en djupt humanistisk betraktelse som jag inte kunde förstå hade någonting alls med religion att göra. Han var från Afrika, brudens föräldrar från Syrien, brudgummen från USA. Jag blev påmind om hur främmande jag är för den religion jag har fötts in i, med offer av en enfödd son, tre gudar i en, straff och förlåtelse i en obegriplig blandning som mest liknar utpressning,  drickandet av symboliskt blod med mera.

Jag kanske också ska konvertera? Nej, jag är alldeles för trolös och rebellisk för att tillhöra något samfund över huvud taget. I believe in Dr Phil som jag har skrivit i min status på Facebook. Buddhist kan jag tänka mig att bli i ett annat liv. I det nuvarande är det nog tyvärr omöjligt på grund av min egoism. Jag vill inte avstå, inte så det verkligen känns.

I vanlig ordning gömde jag mig bakom kameran, som jag alltid gör på bröllop, dop och andra viktiga bemärkelsedagar. Det är ett sätt att avskärma sig. Att brudgummens mor storgråter och att brudgummen snörvlar och snyftar är väl en sak, men själv vill jag nog gärna lyckas hålla masken. Då är det bra med en kamera.

I vårt köksfönster står tre små hästar som vanligtvis brukar stå prydligt på linje efter varann. Småbarnen leker med dem när de sitter i kökssoffan. Efter det  senaste besöket upptäckte jag en helt ny uppställning. Något barnbarn har ställt hästarna tätt, tätt tillsammans i en liten flock som längtansfullt tittar ut mot trädgården på andra sidan rutan.

Längtan är vår arvedel. Kanske tillvarons motor också.

Det är underbart att vara hemma igen och fira midsommar med barn och barnbarn, men himmel vad trött man blir. Och så sent det blir innan man får tid att sätta sig vid datorn och blogga. Nu sover alla utom jag. Och allt jag orkar berätta får sägas i bilder.

Där satt hon, mitt 13-åriga barnbarn, med sitt jättelika instrument (kontrabas)på scenen i Göteborgs konserthus. Och spelade tillsammans med  Alexander Rybak (den norske violinisten som vann Eurovision Song Contest med Fairytale).  Inte bara hon förstås, på slutet var det 200 spelande barn och ungdomar från musikskolor i Göteborg på scenen. En helt makalös föreställning, en sån som får kroppen att sväva och hjärtat att svälla. Vilken otroligt skicklig musiker, vilken inspiratör! I två dagar hade han drillat stråkeleverna från Göteborgs olika skolor, och det märktes verkligen hur roligt – och jobbigt – det måste ha varit.

Salongen var fullsatt. Där satt föräldrar och mor- och farföräldrar och alla tänkte säkert om just sin unge: Tänk att hon är så duktig att hon får spela med Aleksander Rybak.

Efteråt fick Salma en stor bukett rosor av underbara Annika, den enda som tänkt på att man såklart måste ge henne blommor. Hennes första konsertbukett? Sen gick vi allihop på Evas Paley och åt kladdkaka med vispgrädde eller lyxräkmacka.

Och idag har jag nästan inte tänkt på förlagseländet alls. Imorgon ska jag blogga om det.

Igår gosade jag med barnbarnen och njöt av närkontakt för första gången på länge.

Idag fick jag ett SMS: ”De ringde från förskolan att S har fått löss. Du kanske borde kolla?”

Det är roligt nästan jämt.

50/365 foton 2014. Tema: Kliar.

Lördag: Sista dagen på intensivkursen i VHF/SRC.

Spelning med uckegruppen på TUR-mässan.

Seglarmingel med Stinas Informativa på kvällen.

Övernattning i Göteborg.

Söndag: Mammas 95-årskalas.

Varför lämnar detta helgprogram mig helt utmattad på söndag kväll?

Så nöjd med allt som hände, men behöver två dagar i ensamhet för att smälta och varva ner nu.

(Inte min bild, lånad från kommunens hemsida)

48/365 foton 2014. Tema: Sötnos

49/365 foton 2014. Tema: Kontroll.

47/365 foton 2014. Tema: Promenad