Oj, oj, vilken dag. Jag är totalt färdig.

Först Webcoast på Lindholmen Science park, sedan inflyttningsfest hos pappa L och E.

Dessutom kärt besök av store J med gullig flickvän (som också börjar på J, hur ska detta gå? 😉 )

Orkar faktiskt inte skriva mer nu, det får räcka med bilder.

Plötsligt plingar det till i min Iphone. Jag sitter i ett arbetsmöte och känner mig först lite besvärad och generad för att jag inte kommit ihåg att stänga av mobilen. Men jag kan förstås inte låta bli att kika ändå. Meddelandet är från mamma A.

”Hej! Nu börjar jag titta lite, och le 🙂 Puss.”

Och så steg humöret några grader och mungiporna drar sig uppåt igen. Livet är härligt!

Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.

Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”

Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?

Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂

Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.

Ofta svär jag över fåren, särskilt på vintern. 10 dumma tackor och en sur och opålitlig bagge som man ofta måste tjudra om man har ett ärende in i fårhagen.
Det är en massa besvär och passande med vatten och foder, stängsel och tillsyn.
Men när lammen kommer på våren är det roligt igen. Och när lammskinnen så småningom kommer i en stor säck med postbilen är det fest. Alla barnbarnen har legat på mjuka, lockiga, varma lammfällar från våra gotlandsfår. I sängen, i babysittern, i barnvagnen. Tvättbara förstås. Det finns inget skönare. När jag ser de s k ”lammskinn” som säljs på Ikea och i barnbutikerna tycker jag lite synd om dem som inte får uppleva hur ett lammskinn verkligen ska kännas.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Tinys föräldrar har ett ovanligt förhållande till barnmat tror jag. Ovanligt avspänt. Om Tiny inte vill äta så slipper hon, om hon vill smaka så får hon. Därför äter hon nästan allt, från pannkakor till räkor och  falafel. Nötter är det enda hon inte får äta, eftersom mamma L är lite rädd för allergi.

Häromdagen firade vi en födelsedag i familjen genom att gå ut och äta lunch allihop på Götas Bar i Majorna. Bordet dignade av goda hamburgare, pizzor och falafel.

Vad Tiny åt? Massor av friterad potatis som hon doppade i bearnaisesås, en pyttebit falafel, en citronklyfta och en ruta After Eight. TIll det drack hon vatten.

Till efterrätt åt hon upp en halv creme brulée som lilla S inte orkade, samt lite rester av mangosorbet.

Sen somnade hon, mätt och belåten.

Lille Ls mamma behövde barnvakt och ingen var gladare än jag för det.

Jag fick en riktig myskväll med barnbarnet som snart fyller fyra, honom som jag varit så nära från början när vi bodde grannar på ön. Det var jag som körde in hans föräldrar till BB på NÄL när det var dags, och  Lille L har jag bytt blöjor på, matat, tröstat och nattat redan när han var riktigt liten. Sen flyttade de till stan och det blev längre mellan mötena.

På många sätt har det blivit bättre för lille L, han har fler kompisar, föräldrar som trivs med livet och ett dagis som han älskar.

Men jag saknar ofta den där närheten vi hade. Därför är det underbart att få vara på tu man hand sådär, en kväll. Även om det inte händer så mycket mer än att jag blandar kvällschoklad, han ser på TV och sen somnar i soffan med snutten.

Lilla S och lilla A är spralliga och glada, inte konstigt så länge som de har väntat. Lilla A har mest spring i benen, men hon är ju minst också .

Nej, fel. Hon är inte minst längre! 🙂

Efter diverse strul med utskrivningen fick lilla I äntligen komma hem till otåliga storasystrar på lördag eftermiddag, två dygn gammal.

Nu ska det bli vardag igen, en helt ny vardag med en ny familjemedlem.

Lilla S och lilla A ville bära och hålla och gosa. Den här dagen har de väntat så länge på, och kommer alltid att minnas. Vi gjorde förstås avtryck av de pyttesmå händerna och fötterna enligt konstens alla regler med LifeStones avtryckslera.

Hela den här dagen handlar om bonding för lilla nyfödda I och hennes familj. Storasystrarna lilla S och lilla A ska få träffa henne på BB. Medan jag är i Uddevalla och handlar presenter inför första besöket imorgon plingar det till i mobilen. Ännu ett bedårande mms från mamma A.

Jag ringde hem till de blivande storasystrarna för att fråga barnens farfar och farmor om de hade några nyheter, och lilla A svarade.

”Vi vet redan vad det blev, det blev en liten flicka! ”

Vi som hade ställt in oss på en lång natts väntan.

Men lilla I hade väldigt bråttom ut, mamma A och P hann bara vara på BB knappt två timmar! Tur att mamma A har rutin. 🙂

Lite senare plingade det till i mobilen, och jag fick världens finaste bild, den där som varje mormor väntar på.

 Imorse kom nästa bild. Lite suddig mobilbild, men ändå… Lilla I har redan hittat tummen, så himla bra! Hoppas hon inte glömmer bort den, så skönt att slippa nappstrulet!

 Detta måste förstås firas med lite extra fredagsmys på jobbet. På Ellös Bageri köpte jag den enda tårtan som fanns kvar och en riktigt dyr Harry Boy Special. Idag är det en tur- och Lyckodag.