Om jag inte hinner/orkar skriva ett blogginlägg någon dag får jag dåligt samvete. Det är lika bra att erkänna. Fast jag verkligen har bestämt mig för att bloggen inte ska bli något måste. Men det är ändå några hundra personer som klickar in varje dag och förväntar sig att det ska finnas något nytt att läsa.

Det är egentligen helt fantastiskt, och väldigt roligt. Tänk så många olika människor, så många erfarenheter, så mycket kunskap. Jag önskar förstås att det var lite fler som vågade skriva en liten hälsning bland kommentarerna också. Till exempel just Du! Men det är okej i alla fall, jag är himmelens glad att du är här! 🙂

Igår hade jag som sagt en heldag med göteborgsresa och fotografering, och sen hämtade jag upp pappa L och lille L. På Almöns Livs på Tjörn är det lagom att pausa  för att undvika åksjuka och köpa fredagsmys och lördagsgodis.

I februari kommer mitt 5e barnbarn! 🙂

Jag har vetat det ett tag, men varit lite rädd att ta ut någonting i förskott. Mamma A väntar sin tredje, och Lilla S och Lilla A ska bli storasystrar bägge två.

I helgen hittade de tratten till vår trasiga båttuta, och Odd kom på den lysande idén att försöka lyssna på lillasyster/lillebror. Lilla A lyckades inte höra något, men det kan förstås ha berott på ljudnivån i köket just då. Tiny har just upptäckt USA-trucken som Odd köpte till J i USA för ca 15 år sedan. Den brölar lika fruktansvärt efter alla dessa år, jag fattar inte hur batterierna har överlevt? Tiny trycker på knappen, trucken skriker: ”Ready for command!” lampan blinkar och under ett hemskt motorvrål sätter trucken iväg över köksgolvet.

Inte konstigt att bebisens hjärtslag inte kunde överrösta den kakafonin.

Idag har varit en seg dag. Mitt huvud är en vattenmelon, min hals ett rivjärn och dessutom fryser jag. Barnbarnsbaciller! Jag borde kanske ha hållit lite avstånd till lille L:s snoriga näsa? Men nej, det var inget alternativ! 🙂

Som tur är bestämmer jag själv när/var/hur jag jobbar, och därför har jag kunnat göra en del nytta ändå idag. Jag kan ju svara på mail, skriva annonstexter och redigera bilder även om jag mår pyton och sitter i morgonrocken hela dan.

Idag har jag också svarat på två nya frågor till Fråga Svärmor som du kan läsa här. Jag funderar alltid ganska länge på de här frågorna, innan  jag sätter mig och skriver ett svar. Det är viktigt för mig att vara både snäll och uppriktig. Med snäll menar jag att jag vill försöka ha medkänsla med den som frågar.

Ofta känns det som om jag skulle vilja ruska om personen, säga: Men för Guds skull, sluta vara ett sånt offer! Men det skulle säkert inte vara till någon hjälp för den som ledsen och bitter sätter sig och skriver ett mail till Fråga Svärmor hos AlltförFöräldrar! Så jag behärskar mig och försöker tänka ett varv till, sätta mig in i situationen.

Ofta undrar jag om mina svar är till någon hjälp. Klart är i alla fall att det är nyttigt för mig själv att träna mig i medkänsla och saktmod, det har inte precis varit mina bästa grenar.

Idag gav jag mig själv en ledig dag från jobbet och följde med Odd, mamma L, Tiny, lilla S och lilla A till Havets Hus i Lysekil  . Solen sken och det kändes faktiskt genast mycket bättre än igår. Alla barnen hade roligt och ingen gnällde det minsta. Vi åt lunch i restaurangen högst upp i Havets Hus, och det var fantastiskt gott och vällagat, inte alls den tråkiga snabbmat man kunde ha väntat sig.

Nu ikväll är huset fullt, även pappa L och lille L är här.  Store J har kommit på besök från Kalmar. Och i matkällaren har jag sett en jättebukett röda rosor som Odd har gömt inför imorgon. Då har vi varit gifta i 34 år.

Tänk att det här med skolfotografering fortfarande fungerar likadant som när mina barn gick i skolan. Det verkar ju stenåldern att fotografen skickar hem alla bilderna, och sen ska man skicka tillbaka dem man inte vill ha! Det är ju självklart att barnet vill ha alla bilderna i kuvertet. Det är klart att man känner sig som en gangster om man skulle säga att ”Nej, nu tar vi bara den här stora och så de här minsta.” Vem vill vara så elak?

Men egentligen skulle det väl fungera lika bra, eller bättre, om man fick ett mail med en länk till bildfilerna? Så kunde man gå in och välja det man vill ha, och helt enkelt handla bilderna på nätet?  Det kunde i alla fall finnas den valmöjligheten, istället för att få alla bilderna hem i ett kuvert.

Det tycker förstås inte företagen som fotograferar barnen. De skulle säkert förlora massor av försäljning.

Jag tycker det är snudd på lurendrejeri. Oetiskt i alla fall. Att ingen gör något åt det?

Nu har jag i alla fall en liten bild av lille L i min plånbok, ovanpå mitt körkort.

När jag skrev den här frågan såg jag framför mig de där tre lyckofeerna som i sagan kommer med gåvor till det lilla barnet i vaggan. Men ju mer jag tänkte, desto svårare blev både frågan och svaret. Menar jag egenskaper, dvs sådana man föds med, eller menar jag förmågor, sådana man utvecklar under livets gång?

Det kanske inte är så självklart vad som är medfött och vad som är inlärt?

Empati. Nyfikenhet. Fantasi. Optimism.

Igår var jag i Göteborg för den näst sista intervjun med mamma om hennes barndom och uppväxt. Tänk  att Johanna Wistrand och jag redan har 9 timmar på band med mamma 91!  Nu återstår en dubbeltimma nästa torsdag, och sen är det dags för Johanna att börja skriva på boken om mamma. En massa jobb med bilder väntar förstås för mig och mina syskon, det värsta blir att välja.

Många gånger har jag tänkt att det ska bli skönt att slippa åka till Göteborg så ofta, men idag kände jag att jag kommer att sakna de här torsdagarna. En del av det  som mamma berättar har jag hört tusen gånger, men ibland kommer det fram helt nya saker. Jag brukar hinna med att hälsa på Tiny och mamma L som är mammaledig också.

Idag var Tiny på sitt gnälligaste och mest mammiga humör. Hon har just fått sin tredje tand i underkäken och något är på gång i överkäken också. Fattiga Riddare räddade humöret.

Fattiga riddare är helt enkelt en skiva vitt bröd doppad i pannkakssmet.

Recept: 1 ägg, 1 dl mjölk , en nypa salt, (+ en nypa socker om man vill ) o,5 dl mjöl vispas samman och hälls i en djup tallrik eller på ett fat. Lägg en skiva vitt bröd i smeten och låt suga in. Stek i smör. Man kan blanda kanel i smeten också om man vill, och man kan förstås servera med fruktmos eller keso till exempel.

Men man kan också dela en fattig riddare i mindre bitar och ta med som matsäck ut i solskenet på gården.

”Idag har vi åkt till mormor och morfar för att elda ris. På vägen fingervirkade jag en halsduk i bilen.

När vi kom fram käkade vi macka, surdegsbröd med jordnötssmör. Sen lekte jag med Sigge. Sen gick vi och eldade ris fast det regnade. Det var kul för vi gjorde en liten egen brasa där vi grillade korv. Mormor kom med pannkakor och brunt socker. Sen gick jag hem till mormor med Sigge för det var så kallt. Sen målade jag en solnedgång. Nu ska jag kanske hämta fingervirkningen i bilen. Fast bara kanske. Annars leker jag med dockskåpet.”

Lilla S och lilla A virvlade in. Sigge blev som tokig av lycka, lilla A är bästa lekkamraten.

De var bara här några få timmar, men på den tiden lyckades vi tillsammans åstadkomma följande:

Plocka flera kassar fulla med de sista Sävstaholmäpplena från äppleträdet vid sommarhuset. Köra råsaftcentrifugen tills alla tröttnade. Fika med mackor och goda bullar från farmor Siv. Plocka in två jättebuketter med luktärter. Plocka massor av ekollon. Baka knäckäpplepaj. Laga ugnstekt lax med fetaosttäcke. Hitta rätt kanal på vår uråldriga TV så att flickorna inte missade Idol.

Puh. Men jag klagar INTE!

Nu är det inte roligt hemma hos Lilla S och lilla A. Älskade katten Zackarina har blivit överkörd av en bil så illa att hon dog.

Zackarina var barnens första egna djur. Det måste ha varit en hemsk chock.

Jag minns när jag var 6-7 år och mitt marsvin Laban blev dödad. Det var på våren,  Laban hade fått komma ut i solen i sin låda. Jag kom på cykel från Nilssons affär och hade köpt sallad till honom, och fattade först ingenting. Labans låda låg uppoch ner i gruset och i vinbärsbuskaget stod tant Torsells hemska stora hund och skakade våldsamt någonting som han hade i munnen. Det nästa jag minns är att jag satt i mammas knä och grät helt otröstligt. Tant Torsell sa att hon skulle köpa ett nytt marsvin och jag skrek att jag bara ville ha Laban…

Om man ska försöka se någonting lite positivt i eländet så är det i alla fall att de hittade Zackarina. Hon försvann inte bara. Det hade faktiskt varit värre.

Och så finns ju Findus kvar, Zacharinas unge.

Mamma A skickade den här bilden på Zackarinas grav, och texten: ”Hej då, vi ses i Nangijala.”