När hände detta? Det var ju igår hon föddes? Den minsta lilla larven har blivit en dam med bestämd vilja, en som absolut inte vill sitta i mormors knä utan måste STÅ UPP hela tiden.

29/365 foton 2014. Tema: Gosig

Näst yngsta barnbarnet har blivit en fullblodsmobbare. Bara farmor får komma upp i hennes nya rum och titta, inte mormor. Jag drar mig förstås genast skuldmedveten tillbaka,  vi träffas ju så sällan, klart hon känner farmor mycket bättre. 🙁

”Du kan inte finna dig i ett sånt beteende”, säger Liv. ”Du får inte låta henne bestämma. Du skulle bara ha smajlat och gått upp i alla fall, sagt: men jag vill också titta.”

Hm. Och vem har uppfostrat henne en gång i tiden? Vad har hänt med mig sen dess?

30/365 foton 2014. Tema: Snygg.

Det finns ingen sämre lekfarmor än jag.

Odd kan sitta i timmar vid köksbordet och pilla med små bitar eller spela spel.

Jag är möjligen bra på att läsa högt. Bara jag slipper ligga på rygg för då somnar jag garanterat.

Det bästa jag vet är när var och en är försjunken i sitt, vid varsin sida av bordet. Eller när barnen vill delta i det jag håller på med. Trädgårdsarbete till exempel.

Därför kände jag ingen större entusiasm inför Leons förslag  under barnvaktskvällen igår.  Vi hade stängt av TV:n för att  läsa, men allt jag hittade i hans bokhylla var för barnsligt.

”Vi skriver en själva”, föreslog han.

Jag tog sats och vi satte igång.

”Vad ska boken handla om?” undrade jag.

”Vi kan väl segla nånstans med båten.”

”Mm… men vart ska vi segla?”

”Till Afrika!” (Kanske inte så otippat eftersom pappa L och J befinner sig på bröllopsresa där sedan två veckor.)

Plötsligt hade vi jätteroligt ihop. Först hittade vi på texten tillsammans, jag skrev och sen illustrerade Leon en lång stund tyst och koncentrerat. (Under tiden kollade jag på facebook och surfade runt på paddan, jag erkänner.) När mamma K kom hem hade vi knappt hunnit klart med vår bok, fast klockan var långt förbi läggdags.

Såhär blev den när vi hade limmat ihop alla uppslagen:

Lägg märke till att det är farmor som styr! 🙂 Alla har små röda glashjärtan. Sigge simmar bredvid och Leon står bakom masten.

Någonting fattas i mitt liv just nu. Ett manus.

Jag trodde att jobb, resplaner och arbetet med båten snabbt skulle fylla tomrummet efter skrivandet. Det har inte ens gått en månad sedan jag postade de tjocka kuverten.

Men istället blir jag mer och mer rastlös och stressad för varje dag. Hetssurfar och hetsläser och tar maniskt itu med utmattande inredningsprojekt vid 22-tiden på kvällen.

Igår vid midnatt hade jag fyllt en tråkig vägg i hallen med inramade bilder av barn och barnbarn.

Lycka och glädje lyser nu emot mig från väggen, påminner om all kärlek och alla underbara ögonblick som jag har fångat och förevigat.  

Jaha, det blev ju bra, men vad ska jag göra nu då?

Skulden över att känna såhär är värre än rastlösheten. Man får inte vara så otacksam, ödet kommer att straffa mig med något fruktansvärt om jag inte skärper mig. Jag måste, måste ta mig ur det.

Dessutom har snön kommit, väldigt vackert men det går knappt att röra sig utomhus. Jo, man kan förstås promenera fram och tillbaka på vägen, med fara för livet när det kommer bilar.

Jag vet att jag inte har någon anledning att klaga, inte egentligen. Ändå kryper det av gnäll och tristess i hela kroppen. Jag har inte ens lust med ukulelen. Det är tur att det varken finns godis eller julkakor kvar. Pepparkakshuset har inte ens jag samvete att börja knapra på, det ska ätas upp på barnkalas i helgen.

”Du kan väl börja skriva på en novell?” säger Odd, alltid lika förstående.

Ja, jag måste nog försöka det. För hans skull, om inte annat.

Igår hörde jag P O Enquist i en intervju på radion.

”Livet är roligare när man skriver”, sa han. ”Det blir mycket intensivare.”

Om han tycker det, så kan det ju inte bara vara jag som är knäpp och inbillar mig.

Den här länken går till ett vinterpratarprogram med P O Enquist. Hans bok Livläkarens besök är en av mina största läsupplevelser. Hans senaste bok Liknelseboken orkade jag inte läsa ut.

11/365 foton. Tema Infruset

12/365  Tema Snötyngd

13/365 Tema Vägkrök

Igår gick vi på bio och såg ”Viktor och Josefin” med Leon och K.  Citat från recensionen i SvD:

”Denna franska tecknade film för barn är en visuell dröm. Det som kännetecknar den bästa animationen från Frankrike är att man inte sneglar åt Disney utan istället hämtar inspiration från den egna konsthistorien. ”Victor och Josefine” hämtar utseendet från den lätta och läckra fauvism som målarna Raoul Dufy och Henri Matisse representerar. Animatörerna gör också en poäng av att man ser vissa scener målas fram som när vinter övergår i vår runt den stuga där björnen Victor bor. Makalöst vackert.”

Det är bara att hålla med. Upplyfta och inspirerade tog vi efteråt hissen upp till Heaven 23 på Gothia och åt lunch. Mest för att Leon inte har varit där förut, både hissen på utsidan och utsikten där uppe är så spännande. Jag tycker att Räkmackan modell gigantisk också är värd besöket.

Leon upptäckte en swimmingpool som hängde på utsidan av nittonde våningen, och ville absolut bada i den. Jag sa: kanske på din födelsedag. Sen läste jag på hemsidan att det är åldersgräns 16 år i spaavdelningen.

Så nu vet jag vad vi ska göra på hans födelsedag om tio år.

Bilden är tagen vid 15-tiden, när vi tog hissen ner igen. Inte konstigt att man längtar efter solen så här års.

6/365 foton Väggprydnad.

7/365 foton Uppflugen

Ännu inte för gammal för att vilja visa snuttekaninerna utsikten!

Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.

Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.

Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?

I år fattas det tre barnbarn i huset på Flatön. Två är i Canada och ett är i Tranemo. Han som firar julafton i Tranemo i år hade jag en heldag med på Liseberg igår.

Jag älskar faktiskt Liseberg. Tycker inte ens att det är dyrt. 90 kronor i inträde och 180:- för ett åkband till Leon. Vi kom klockan ett när parken öppnar, och efter köerna in till själva parken var det helt köfritt till attraktionerna. Leon åkte vissa av dem tre gånger i sträck, sprang direkt från utgången tillbaka till insläppet.

Liseberg är omtänksamt och barnvänligt, in i minsta detalj. Tänk bara när maskinisten till Berg- och Dalbanan frågar i högtalaren när tåget kommer in efter första varvet: ”En gång till?” Varpå alla barn tjuter: ”JAA! EN GÅNG TILL!”  Och så släpper hon iväg tåget på varv nr 2, vilket såklart är meningen ändå. Men det är så smart uttänkt, alla blir glada.

Jag åkte med på allt (utom den där läskiga fritt fall som Leon kunde åkt hela kvällen), och vi hade hur mysigt som helst i tre timmar. Leon skrev önskelista till Tomten i hans verkstad, även det en kanonfin upplevelse i en slags grotta, där alla fick plats och där det fanns massor av roliga detaljer att titta på.

Numera kan man inte klaga på maten heller, vi åt gräddstuvad renskav med kantareller, potatismos och lingon inne i en riktig kåta med brasa i mitten. Jättegott, tyckte Leon också. Sen drack vi varm belgisk choklad med vispgrädde och åt grekiska våfflor med kanelsocker och chokladtopping.

Dessutom är Liseberg vackert och stämningsfullt och kulturellt också.

Sen kom Leons mamma, jag körde hem och de fortsatte roa sig. Det åkbandet var en bra investering.

Men stort minus till alla försäljare i olika stånd som inte accepterar kortbetalning! Varför skaffar de inte Izettle?  ”Har jag aldrig hört talas om”,  sa kvinnan som stekte våfflor surt och misstänksamt.  Nähä. Det kanske är enklare att sälja lite mindre och sälja svart, än att sälja mer och vara tvungen att redovisa? Dålig service är det hur som helst. Och kvitto var det inte tal om. Liseberg borde kräva att handlarna accepterar kort av besökarna!

Idag har det varit julförberedelser hela dagen. Med ett pyntproffs till dotter kan man vara säker på att inget lämnas åt slumpen.

I år har vi till och med en julkrubba och ett pepparkakshus i fri stil.

Inte spelar det nån roll då att det blåser och regnar och är sex plusgrader ute. Noah borta i Montreal tycker vi ska vara tacksamma. Där är det -17C och så mycket snö att alla stannar inomhus.

När de kommer hem i januari firar vi jul en gång till, och plundrar granen samtidigt. Då, men inte förr, slaktas kusingrisarna.

När man är sex år är det fortfarande OK att bli kramad av en Lisebergskanin.

Sitter som alla andra begravd upp till hårfästet i julförpliktelser. Uppräkning överflödig, det är ju samma för alla.

Så kom ett stort spännande brev på posten och all stress bara rann av mig när jag öppnade.

Jaa, jag är ju rik! Dessutom på livstid! Den här förstoringen ska upp på väggen där jag kan se den varje dag och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt här i världen.

Inte är det julmat i alla fall.

Bilden tog jag en dag i oktober när alla var hemma. Har du försökt fotografera sex barn samtidigt? Efter mer än 50 exponeringar gav jag upp och hoppades att det fanns någon bild som skulle duga.  Och det gjorde det ju. Bilderna framkallar jag på Crimson som är ursnabba och jättebra.

Idag döptes vårt barnbarn nr 6, Leah, i koptiska kyrkan i Göteborg. Det var ett ortodoxt dop, vackert, ceremoniellt och väldigt utdraget. Gudstjänsten började tidigt på morgonen och varade nästan fyra timmar.  Den lilla kyrkan var fullsatt hela tiden. Fast storasyster lilla S och jag orkade inte koncentrera oss så länge så vi åkte hem till min syster Agneta och fikade.

Leah var snäll och tyst hela tiden ända tills hon skulle doppas tre gånger hela hon i ett stort badkar. Hoppas att hon fort glömmer bort hur rädd hon blev. Onödigt tycker mormor!

Titta så förmögen jag blev tack vare framsynta placeringar i unga år!

Min mamma vet inte längre säkert vilken dag det är. För det mesta sitter hon framför TV:n i sitt lilla radhus och halvsover. Hon är inne på sitt 95e år och ibland, när hon har en dyster dag, säger hon i telefonen att det får räcka nu. Jag har slutat protestera och försöker istället lirka in hennes tankar på det som har varit, det som var roligt och bra i hennes liv. Uppväxten i den stora familjen i Skåne, det spännande livet med pappa, alla barnen de fick.

Hennes Nu är inte så viktiga längre. Hon är visserligen bra på att fånga njutning när det bjuds, skojar med hemtjänsten och får dem att älska henne (alla de 27 olika), äter MumsMums och chips varje dag och sippar Bristol Cream eller sött, starkt körsbärsvin framför TV:n. Men hennes Nu rinner hastigt ut mellan krokiga fingrar utan att hon försöker stänga till och hålla kvar.

Jag tänker: Om trettio år är det jag.

Tjugo år kvar av rörlighet och fri vilja, om jag har tur och är rädd om min kropp. Vad hinner man på tjugo år? Vad gjorde jag för tjugo år sedan, när jag var 43? År 1993. Flängde som en galning fram och tillbaks till ett jobb i Göteborg fast jag hade småbarn och tonåringar hemma på ön och hade tappat lusten för länge sen. Det tog flera år av vantrivsel och stress att växla spår. Inte bortkastade såklart, men onödigt många. Efteråt blir det så tydligt.

Nu är jag där igen, vid en korsväg. Har redan stått här och velat i tre år faktiskt. För varje dag som går blir det klarare.

Livet går inte i repris och jag har inte tid att vänta längre med att skriva.

Jag behöver mer tid för att fotografera mina vackra barnbarn också!