Idag har vi firat min mammas 91-årsdag hemma hos min syster i Göteborg. Jag räknade inte hur många vi var, men eftersom vi är 4 syskon med familjer var vi ganska många. Alla gillar att prata och några spelade dragspel, så jag är ganska trött i huvudet just nu. Tiny var i sitt esse och gick från knä till knä, alla vill ju hålla henne.

Sjalen som mamma har på sig är en födelsedagspresent  från mig. Jag hittade den i PACS butik i Haga. PACS är en opolitisk, ickereligiös organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning i Indien och Irak. Köper du något i butiken går 50% direkt tillbaka till mat, utbildning och hälsovård för de fattigaste i Indien och Pakistan. PACS har också en e-handelsbutik. Det som skiljer PACS från Indiska är förstås storleken, men här hittar du också unika handtillverkade smycken, textilier och annat i små serier och av hög kvalitet. Väldigt billigt är det också. Jag blir så glad när jag hittar sådana här butiker, tack vare mina medvetna barn förstås!

Tiny är redan en stor flicka på 11 veckor som kan hålla huvudet alldeles stadigt. Hon ler mot alla så länge mamma finns i närheten och gurglar och är väldigt social.

Lille L fick en fin outfit från Polarn & Pyret av farmor förra veckan. Jacka och hängslebyxor, både snygga och väldigt praktiska. Täta mot vatten och vind, precis vad som behövs nu när vinteroverallen är för varm. Jag var jättestolt att jag hade hittat både rätt storlek och, som jag tyckte, en snygg modell i fräckt rutigt mönster. Lille L:s mamma och pappa tyckte likadant, och Tinys mamma som har en väldigt bestämd smak var med i affären när jag valde.

Lille L ringde på kvällen och tackade så snällt i telefon, vi hade inte hunnit träffas utan kassen med de nya  kläderna hade överlämnats via ombud.

Men igår fick jag höra resten av historien. På morgonen hade han tvärvägrat att ta på sig jackan. Han ansåg att den var jätteful. Hans mamma som är en klok person tvingade honom förstås inte. Istället gick de tillbaka med kläder och kvitto till Polarn & Pyret,  och lille L fick välja själv. Han valde precis den illgröna jackan som jag först hade fastnat för, men som jag valde bort eftersom den inte hade några byxor  i samma färg! Men lille L tyckte att svarta byxor passade bra till. Sen hittade han en matchande mössa också, och ett par snygga fingervantar. 

Om det här hade hänt när mina barn var små, eller när jag var liten, hade alla tyckt att det var höjden av bortskämdhet, det är jag säker på. Men det här med kläder och identitet  har blivit så viktigt i vår tid att jag förstår att t o m en 3-åring kan påverkas av det.  Vem vill ha på sig något som man tycker är fult?

Igår var nog första gången sen jag började med Farmorsbloggen som jag missade att skriva ett blogginlägg. Jag hann helt enkelt inte. Ändå har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde. I fredags var jag i alla fall i Göteborg och passade Tiny medan stora L. var på Friskis & Svettis. En hel timme drygt gick jag med Tiny sovande i barnvagnen och försökte hitta en ny overall till lille L. Hans vinteroverall  är för liten, och dessutom utsliten.

Först gick jag till Lindex på Kungsgatan. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen Åhlens. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen NK Kids. In med barnvagnen i hissen. Ingenting i rätt storlek. Men expediten var otroligt gullig och tipsade mig om Polarn och Pyret på Vallgatan. Och där, under över alla under behövde vi inte ta hissen. Allt fanns i gatuplan. Tiny vaknade och började gallskrika så snart vi kom in, men lugnade sig så snart jag tog upp henne ur vagnen. Det var stort. 🙂

Jag hittade ett jättesnyggt set med rutiga hängslebyxor och jacka i stl 98. Dyrt, dyrt, lille L:s  föräldrar hade aldrig haft råd själva, men det är det som är så lyxigt med att vara farmor. Man har mer pengar än när man var mamma…

En sak undrar jag mycket över. Hur tänker affärerna när dom placerar barnavdelningen på andra våningen?

”Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?

När berömde du senast en vän?

Det finns ingen mamma som har varit så usel på att leka med sina barn som jag. Det går lite bättre med barnbarnen, men fortfarande får jag långt ifrån godkänt som lekkamrat. Jag tycker det är så otroligt tråkigt. Det kryper i mig av rastlöshet om jag blir ombedd att leka med lego eller bygga koja, möblera dockskåp eller leka affär. Pussla eller spela spel kan gå lite bättre om det inte är alltför enkelt. Korta stunder.

Det här har jag haft riktigt dåligt samvete för. Även om jag tycker att jag är ganska bra på att strunta i idealbilden av hur en riktig mamma ska vara. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra mig med de allra mest engagerade, de som syr godispåsar i tyg till barnkalaset och som verkar ha lika roligt som barnen. Medan jag bara längtar till tidningen eller boken eller trädgården.

Det enda jag har varit riktigt bra på är att läsa för dem, och spela bra barnmusik. Det fanns jättebra musik för barn för 20 – 30 år sedan. Det fanns Emil, Pippi, Barnkammarmusik och Älgarna demonstrerar och Yllet och Rövarna i Kamomilla stad och…ja, massor av bra musik.

Och så idag fick jag plötsligt syndernas förlåtelse genom ett radioprogram, Knattetimmen i P4. Där pratade en barnpsykolog om vad barn behöver. Hon sa att det barnen behöver är att veta att mamma eller pappa finns i närheten. Man måste inte delta i leken, eller försöka sysselsätta, det är inte ens önskvärt! Nej, det är helt tillräckligt att man finns i lägenheten, att man svarar om barnet vill något. Man kan laga mat eller städa eller pyssla med krukväxterna, kvalitetstid med barnen är att vara närvarande! Halleluja!

Mitt i snökaoseländet hemma på Flatön finns det ändå ljusglimtar. MMS droppar in från stora A med familj som är på vintersemester i Åre. Nästa år följer vi med och hyr en grannlägenhet. Jag längtar redan dit!

Det är inte synd om mig, absolut inte. Men det är väldigt tyst och stilla här hemma nu. Vilken kontrast…

Bara för några timmar sedan grillades det korv utomhus, och vi tävlade i vem som kunde komma längst på snowboarden med lille L. (Store L vann förstås, fast han fuskade och tog sats.)

Store J råkade köra i diket 2 gånger på samma dag med pappas bil, stackarn. Vägarna på ön är inte att leka med nu, med all snön. Inga skador som tur är,varken på bil eller människor. Nu är han på väg tvärs över Sverige tillbaka till Kalmar och högskolan. Han har med sig flera stycken av mammas goda surdegsbröd och dessutom en burk särskilt smaskig honung från Orust.  Jag väntar så smått på telefonsamtalet som talar om att resan gått bra.

PS. Bilderna i detta inlägg är tagna med min Iphone. Bilderna igår tog jag med Nikon D60. Vilken skillnad.