Under en natt flyttar Odd och jag ner i båten. Vår dubbelsäng är upptagen av Lille L med pappa, innan de kan flytta in i sommarhuset nere vid sjön. Men jag klagar inte, det är underbart att somna vaggad av knappt märkbara vågor och till klucket av vattenskvalp mot bordläggningen. Jag bäddar med min vanliga kudde och mitt vanliga sidentäcke som alltid är lagom varmt eller lagom svalt. Det enda som inte är perfekt är madrassen, den får bytas ut till nästa sommar!

Barn och barnbarn är på Flatön i två veckor, i olika omgångar. Vilken lyx att ha ett helt extra hus att låna ut!

Trebarnsfamilj på övernattning.

Lilla S fyller tolv. Det är förstås helt obegripligt. Hon representerar den yngsta generationen i min familj, som just nu består av fyra släktled. Från min mamma 94 till minsta lilla Mini 1,5-

Mamma orkar inte med några kalas längre. Hon ramlade för ett par veckor sen och håller nu långsamt på att resa sig igen och återerövra rollatorn.  Ett steg i taget. Hemtjänsten kommer sex gånger om dagen och en gång på natten. Vi var hos henne idag och planterade blommor i en rabatt som hon ser från sitt fönster. Jag grälade på henne för att hon inte ville ha sin lunch, och sa:  ”Jag ska skriva en lapp till hemtjänsten att du måste äta ordentligt!”   ”Ha, dom bryr sig inte om dina lappar, dom gör som jag säger.” sa mamma.

Hemtjänsten i Örgryte/Härlanda ska förresten ha en guldstjärna för att dom är livs levande änglar. Mamma gjorde helt rätt som vägrade låta sig läggas in på sjukhus. ”Jag känner mig så sjuk på sjukhus”, sa hon. Hon kan faktiskt inte ha det bättre än hemma i sitt lilla radhus, med hjälp av Hemtjänsten och Hemsjukvården och Trygghetsservice.

Dagen efter vi kom hem från sjukhuset efter hennes olycka fanns alla hjälpmedel på plats. Sängförhöjare, toastol, ny rollator. Dagen efter jag efterlyste en ramp till yttertrappan var den på plats. En praktisk hopfällbar sak, så att vi kan ta ut mamma på promenad i rullstolen som också dök upp efter bara några dagar.

Jag vet inte vad det beror på att hemtjänsten just i mammas stadsdel fungerar så fantastiskt. Det kanske är regel, och inget undantag? Men efter att ha träffat ganska många av dem som jobbar i de där olika funktionerna tror jag nog ändå att det beror på just dem. Personalen.

Efter besöket hos mamma var det alltså kalas. Odd gav lilla S en fin isntruktionsbok i segling. Han hoppas på att hon blir biten så att han får sällskap i 606:an i sommar.

Jag gav henne ett etui färgpennor.

På det trettonde…

Istället för en egen ponny

Imorgon är en ny dag

Yngsta kalasdeltagaren:

Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är  igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.

Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler.  En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd.  Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.

Om det bara inte hade regnat så kallt.

Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!

På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.

Jag hinner inte med, dagarna går för fort. Känner mig stressad för att jag inte får tillfälle att skriva, samtidigt som det känns förbjudet att tänka så. Huset är ju fullt av barn och barnbarn att ägna sig åt.

Igår hos mamma med räkmacka och en prinsesstårta som hon kan bjuda hemtjänsten på eftersom hon måste vara ensam med dem den här midsommarhelgen.  Vi smaskade i oss varsin bakelse och kollade en stund på ett frågeprogram på TV. Imbecillt. ”Vilken dag infaller midsommarafton på varje år?”

”Det är bra med sådana här program för man kan kolla hur allmänbildad man är”, sa mamma.

När jag ser på bilden tänker jag mest på att hennes larm inte syns, det hänger noga instoppat under den knäppta klänningen. Mamma är fåfäng och tycker larmhalsbandet är fult.  Att hon inte kommer åt att trycka på knappen är inte så viktigt.

Idag när jag ringde var hon så tacksam mot hemtjänsten som kommit med en stor räksmörgås till henne… Ja ja, kanske lika bra att hon får tro det? Det är konstigt hur min relation till henne förändras i takt med att hon förändras och blir allt mer glömsk. Jag känner mig mer och mer som en sorts förälder som vet hennes bästa bättre än hon själv. Jag reagerar mindre och mindre när hemtjänstpersonalen kramar och klappar henne och pratar och gullar med henne som ett barn. Hon som aldrig tidigare i sitt liv har varit kramig eller särskilt sentimental verkar ju gilla det.

Enligt alla författarkurser och författarcoacher är adjektiv (och adverb) en styggelse. En god författare gestaltar så att inga adjektiv behövs. Man ska alltså inte skriva:  ”Du är dum”, fräste Lotta ilsket och blängde argt på sin mamma. Man ska istället gestalta Lottas ilska genom att låta repliken tala för sig själv och till exempel beskriva hur hon smäller i dörren eller kniper ihop ögonen.

Problemet är bara att denna regel inte gäller utan undantag. Gäller den kanske bara outgivna nybörjarförfattare?

För jag märker nu när jag läser Tove Janssons Sommarboken, att det absolut inte gäller henne. Inte över huvud taget. Det vimlar av adjektiv och adverb i texten och den är helt magisk, ljuvlig, genialisk. Jag vet ingen annan berättelse som fångar relationen mellan en egensinnig liten flicka och hennes lika obstinata farmor så på pricken. Jag har läst den massor av gånger.

Det lutar åt att jag struntar i såna där begränsande råd fortsättningsvis. Jag märker att de hindrar och stör. För att slippa stryka adjektiv i efterhand sitter jag nu och censurerar mina tankar redan innan de hamnat i datorn. Inte bra. Att skriva ska kännas som att dansa fritt på köksgolvet bara för att man har lust och radion spelar en så bra låt.

Nu har barn och barnbarn rest hem till stan igen.

Jag har hittat en ypperlig position för att fota Mini. Hon sitter i barnstolen vid köksbordet så att ljuset från fönstret faller in på hennes ansikte snett framifrån. Eftersom fönstret vetter mot uterummet är det ett alldeles lagom mjukt ljus som kommer in.

Om du undrar över alla kommentarer på engelska så beror de på att jag har lagt upp bilden på min Flickr-sida. Där är bilden synlig för ”hela världen”. 😉

Fundersam.

Drömmen om många barn och ett liv vid havet. Den blev sann.

I en god spiral berikar den drömmen nästa generation, och nästa.

Det är svindlande. Lite hämmande också. Ingenting kan ju mäta sig med den guldpokalen i livet.

Jag måste verkligen sluta tänka på allting i termer av framgång och prestation. Vanliga dagar när inget särskilt händer är underskattade.

Idag till exempel har varit en helt underbar dag. Jag har joggat, skrivit på en novell jag plötsligt fick idén till och klippt gräset. Samt umgåtts med mamma A och lilla Mini som är hos oss medan Pappahelg pågår i sommarhuset. Nio barn och fyra pappor samt en morfar har idag fiskat 14 makrillar.

Huset är tomt igen. Väldigt tomt. Jag kan göra vad som faller mig in igen. Men det enda jag kommer på är att bre ut ett lager dagstidningar som marktäckning under vinbärsbuskarna. Den här omställningen från mormor med alla sinnen på spänn till mitt vardagliga själviska jag, den känns verkligen.

Tänk om jag hade vetat för sådär trettio år sedan att det skulle komma en sån här period i livet, utan ansvar för någon mer än mig själv. Undrar om jag hade känt mig lite mindre rastlös då?

Det har varit en underbar helg med de två minsta barnbarnen med föräldrar på besök. Tiny är för första gången helt frimodig och trygg även när mamma inte är i närheten. Det känns nästan svindlande när hon säger ”handen!” och vill hålla mig i handen när vi går på promenad. Vi går med vagnen ända ner till bryggan och tittar på sjösättning medan mamma stannar hemma och vilar.  Sen är hon outtröttlig med den lilla gröna vattenkannan i växthuset. Allt ska vattnas. Hon kommer springande hela tiden för att få påfyllning ur vattentunnan, oftast med Sigge i hälarna.

Mini har aldrig varit lika mammig, henne har man alltid fått lyfta upp och bära iväg med och pussa på. Nu går hon helt obehindrat och sysselsätter sig själv med nästan vad som helst. Gärna stora legolådan som står i ett hörn i köket, med miljoner småbitar som bara väntar på att stoppas in i munnen och avsmakas. ”Äsch, hon har aldrig satt något i halsen”, säger 3-barnsmamman lugnt och då är det JAG som förvandlats till en ängslig hönsmormor, en sån jag aldrig skulle bli!

Veckans Fotosöndag höll jag på att ge upp, temat var ”Kryp”. Jag kände mig helt tom på idéer och tänkte att det här är kanske tillfället jag väntat på omedvetet. Dagen då det är dags att klippa bandet även till Fotosöndag  för att frigöra tid till författandet?

Men så hittade mamma L några flygfän i en oöppnad förpackning Mannagryn, säkert mer än ett år gammal. Med hjälp av lite trixande i Lightroom och Photoshop blev det en riktigt psykedelisk bild som jag kunde ladda upp till FLickr fem minuter efter 24.00 lördag natt. As usual. 🙂

Tiny och mamma L är på efterlängtat helgbesök. Detta innebär bl a  att såhär dags (23:03) är alla utom Tiny väldigt trötta. Jag vet inget barn som sover så lite som hon. Hon har t ex aldrig sovit på dagen, inte ens som spädbarn. Odd var likadan, min svärmor berättade att hon tog honom till doktorn för att han sov så lite. Men doktorn sa bara helt kallsinnigt: ”Napoleon sov inte heller.” När det gäller Odd har vi ju facit, han har som tur är ingenting annat gemensamt med Napoleon.

Det här med maten spårar alltid ur när barnbarnen kommer, av någon anledning. När de anländer efter en tröttsam bil- eller bussresa från stan är middan aldrig färdig och de måste snabbt, snabbt få nånting i magen. Tiny ville bara ha majs, och som tur var hade jag en liten burk majskorn som hon stoppade i sig. Sen skulle vi grilla lax, men då hade Tiny fått syn på de förkokta majskolvarna i skafferiet, den där nya sorten med två i varje påse, vakuumförpackade och med jättelång hållbarhet. Perfekt att ha med i båten. Hon ville grilla två genast.

Medan de låg på grillen fick hon en skål nykokt pasta, och en bit av min nybakade focaccia med Bregott, och sen ville hon smaka på chokladbollarna som jag gjort enligt recept i Åses blogg 56 kg.

Därefter orkade hon inte särskilt mycket grillad lax…

Nu är klockan alltså 23:15 och Odd ligger och läser ”Morfar är sjörövare” för Tiny, som inte visar några tecken på sömnighet.

Hon har blivit så stor och förståndig sen vi sågs senast. Och gosig. Plötsligt får jag både kramar och pussar och vi sitter en lång stund bara hon och jag framför brasan och spelar Fruit Ninjas på min Ipad. Jag får säja: ”Mormors älskling!” utan att hon protesterar vilt, och det är en mycket stor ärebetygelse säger mamma L. Det brukar bara vara mamma som får säga så.

Idag förstod jag plötsligt varför den här våren och försommaren känns så mycket lättare och ljusare än förra året. Trädgården är till exempel rolig igen, den som förföll så till den grad förra året att jag blev tvungen att anlita hjälp…

För ett år sedan hade jag inte börjat skriva på min bok. Jag visste inte vad jag ville med resten av mitt liv.

Jag måste ha ett mål att se fram emot. Något uppslukande, som tar hela min förmåga i anspråk och dessutom kräver att jag utvecklas och lär mig nya saker.

Annars tappar jag lusten. Och utan den kan det mesta kvitta.

Maskrosbollen är mitt bidrag till veckans FotoSöndag som har temat Tillsammans. Eftersom huset har varit fullt av barnbarn i två dagar har jag massor av tillsammans-bilder att välja mellan, men jag tar ändå maskrosen, den är så vansinnigt vacker. Den är tagen med handhållen kamera på platsen där den växte i dikeskanten på väg ner till bryggan. Jag hade tur att vinden hunnit mojna sent på kvällen. Tänk om man skulle försöka plocka bort några frön till, med en pincett till exempel, och få fram konturen av ett hjärta i mitten?

Nej, inte just nu. Måste prioritera att skriva färdigt kapitlet där en av mina huvudkaraktärer får veta någonting omskakande om sina föräldrar. Det är så svårskrivet, förstår inte varför. Tragglar mig fram mening för mening, stycke för stycke fast jag hela tiden tänker att det får bli halvdant och tillochmed dåligt nu. Det är ju bara första genomskrivningen.