Den här bilden skickade fotografen Tony Meyer när jag bad om ett foto att fantisera till. Det var inte lätt, en verklig utmaning. Nästan så jag började ångra mig och fundera på att lägga just den här bilden åt sidan. Men till sist blev det i alla fall en 12-meningar lång mininovell, nr 3 i raden av Drömbilder. Min förebild är de underbara historierna Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern.

(Om du vill läsa de tidigare två mininovellerna så välj ”Drömbilden” i rullisten som finns under rubriken ”Sök efter inlägg” i spalten i högerkant.)

Det gåtfulla folket. (Drömbild #3)

Om det inte var min egen lilla unge skulle jag bli rädd för henne. Man kan ju tro att hon inte är normal.  Hur kan hon ha blivit så olik sina syskon, vad har vi gjort för fel?

Man får hoppas på att det bara är en fas hon går igenom. En period som går över, ungefär som när nya tänder växer ut. Hon har vuxit mycket på längden nu några månader.

I hennes ålder hade jag redan flyttat hemifrån och träffat Ylva. Vi kanske mognade tidigare förr?

Ja ja, jag vet, det är andra tider nu, man kan inte jämföra med hur det var när vi växte upp.

Men varför måste hon spöka ut sig så att hon ser direkt farlig ut, och vad är meningen med att sluta äta kött?

Som om hon njuter av att skrämma och såra oss, som om att allt vi har försökt ge henne är värdelöst.

Om det inte var min egen lilla unge skulle hon göra bäst i att passa sig jävligt noga.

(Mininovellerna i min serie Drömbilder får vara exakt 12 meningar långa. Jag ser dem som övningstexter där jag provar olika berättarperspektiv, olika tempus och olika genrer. Ibland går jag tillbaka och filar på texterna, så det är inte säkert att det är samma text imorgon som idag. 😉
Vill du läsa de perfekta förebilderna till den här sortens väldigt korta berättelser vill jag tipsa om underbara Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern. (Bilden har jag tagit en mycket tidig morgon på Flatön.)

Till dig som lånar vår båt om nätterna.

Du förväxlade fendrarna på styrbordssidan, det var så jag upptäckte att vår båt använts av någon annan.
Jag skulle aldrig hänga klotfendern längst förut, Kurt skulle skrika åt mig direkt för vad gör den för nytta där?
Den jättefendern använder vi ju bara i Lysekil, om det inte finns plats i Fiskhamnen och vi måste lägga till vid stenkajen och Kurt stannar kvar ombord för att passa båten medan jag springer upp till systemet så fort jag kan.
Ibland när jag kommer tillbaka har han tröttnat på att vänta och kört iväg till Havsbadet för att se om Konrad ligger där med sin snipa, så då får jag skynda mig dit istället.
Jag förstår honom, visst gör jag det, det är väldigt utsatt att ligga vid stenkajen och besvärligt att bära av när det kommer svall från färjan, men det är inte så lätt att springa genom halva Lysekil med klirrande plastpåsar heller.
Du kanske är en sån där typ som ständigt har fendrarna hängande och slängande på utsidan, en korvhandlare som Kurt brukar fnysa.
Tänk om nån ser dig och tror att det är vi som kör omkring på det viset, det skulle han aldrig komma över.
Jag har förresten inte talat om för Kurt vad jag har upptäckt, han skulle bara få ett utbrott och börja skrika och slåss och påstå att det var mitt fel och det vet man inte hur det skulle sluta, med hans dåliga hjärta.
I natt gick jag ner till bryggan och hittade din rostiga cykel gömd bakom sjöboden, och tidigt imorgon bitti tänker jag smyga upp, innan han vaknar, och försöka överraska dig på bar gärning.
Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte avslöja dig, tvärtom, Kurt kan gott ha det, han med sina hemliga Viagrakuvert som han tror att jag inte vet om, och den där människan som skickar sms på nätterna så att han alltid måste ha telefonen på ljudlös och aldrig hör när jag ringer till honom på jobbet.
Han borde faktiskt tänka på att båten står på mig, sen problemen med firman förra året, precis som sommarhuset.
Ingenting hindrar mig från att kasta loss, om det är så att du vill ha mig med.
 

(Varsågod, den första kortnovellen i min serie Drömbilder.  Någonting måste jag ju skriva och det här är bra övning. Jag har inspirerats av Erin Morgensterns blogg. Hon kallar sina berättelser Flax Golden tales, tolv meningar långa historier till bilder tagna av en fotograf hon känner. Mina fotografvänner verkar vara väldigt svårflörtade, så jag får väl fota själv.)

SYLVIA

Hon hade blivit allt tystare och mer otillgänglig den senaste tiden. Han insåg med växande olust att han inte visste riktigt var han hade henne, inte kände sig lika säker längre på vad som rörde sig innanför den släta pannan, bakom den stilla blicken.

Ändå kom pärlhalsbandet som en chock.

Eftersom de inte kunde tala med varandra kunde han inte helt enkelt fråga: Vilket vackert halsband kära du, det har jag inte sett förut? Några dagar senare upptäckte han att hon ibland lämnade huset utan att tala om det. Det hände på nätterna när hans kropp måste sova och tvingade honom att lämna henne ensam, utan kontroll. På morgonen efter en sådan natt kunde han redan i sömnen, innan han vaknat riktigt, känna den kalla vårluften som drog in genom den öppna springan i skjutpartiet som hon tydligen orkade öppna men inte stänga ordentligt. Koltrastens envisa pipande släppte hon in i sovrummet samtidigt. Det gjorde honom så utom sig att han började tillbringa kvällarna framför TVn i vardagsrummet, istället för i favoritsoffan i orangeriet tillsammans med henne.

Den tidiga junimorgon han upptäckte hennes pärlörhängen fick hon flytta ut i växthuset. Samma vecka svarade han på annonsen om valpen.

(82/365 foton 2013. Tema: Dubbelt upp.)