Ganska många timmar har jag nu gått igenom gamla inlägg i Farmorsbloggen. Börjat från början sommaren 2009. Läst om när sista ungen lämnade boet, när nya barnbarn kom, om resor och arbete och funderingar. Det är fantastiskt att bloggen finns, och att den finns som fotoböcker för hela familjen att bläddra i.

Så här i efterhand förstår jag att Farmorsfrågorna har fungerat som en sorts terapi. Det var nog en livskris som gjorde att jag började. En 60-årskris. 235 st Farmorsfrågor krävdes för att jag skulle reda ut vad jag vill med mitt liv. För nu är den sista frågan ställd. Jag svarar på den genast.

Innan jag fyllde 60 valde jag väldigt sällan väg. Jag gick dit näsan pekade. Halkade på bananskal och följde lust och impulser. Eller struntade i att välja. Det som sker, det sker. Så tänker jag inte längre. Nu tänker jag, att ska det hända något får jag ordna till det. Annars kanske det inte hinns med.

Om det är något jag önskar, så är det att den här insikten hade drabbat lite tidigare. Då hade jag kanske målat mer, seglat mer, skrivit mer.

Tack för att du har funderat över mina Farmorsfrågor, om du har gjort det. Jag hoppas att de har hjälpt dig lika mycket som de har hjälpt mig. Vill du läsa tillbaka så är de sökbara här nere i högerspalten, i den lilla rutan ”Sök efter inlägg.”

Frågan var: När hade du gott samvete senast? Jag har vetat svaret från början, men det har känts för präktigt att blogga om. Men idag, när nyheterna handlar om den stora köttskandalen med hästkött i färdigmaten, idag passar jag på att bekänna.

Jag har nämligen gott samvete varenda gång jag handlar.

Riktigt självgod går jag där på ICA och ratar ärtskidor från Afrika, sallad från Chile och all form av färdiglagad mat. Väljer bara svenska grönsaker och rotfrukter. Apelsiner från Italien. Rättvisebananer och rättvisekaffe.  KRAVkyckling och ekokött från närslakteriet i Varekil. KRAVägg från Tjörn,  färsk fisk i fiskaffären. Lammkött och lammfärs från de egna lammen (det som blir över när räven tagit sitt behov 🙁 )

Eftersom det går åt så otroligt lite mat i ett hushåll med bara två personer, har vi nuförtiden råd att köpa ekologiskt och  äta bättre än vi gjort någonsin tidigare i livet.

Annat var det förr, när fyra barn skulle ha frukostlunchmiddagmellanmål.  Jösses så mycket junkfood jag släpade hem då. Det har jag verkligen riktigt dåligt samvete för.

Vardagsmat idag.

Den här Farmorsfrågan ställde jag i bloggen den 4 januari. Så lång betänketid har jag aldrig tagit mellan fråga och svar. Hur startar man om? Det borde jag kunna svara på, för jag har startat om några gånger i mitt liv. Det har väl alla? Relationer, jobb, boende, livsstil.

Finns det något sätt att kliva över splittret av det som varit utan att skära sig?

Vid närmare eftertanke har jag nog konsekvent tillämpat metoden Stängdörrenochsediginteom. Med större eller mindre framgång. Om jag vore född på 60-talet eller senare hade jag förstås gått i terapi, och man ska aldrig säga aldrig. Men nej, inte än. När jag blir nittio kanske.

Igår kväll satt jag med en bunt brev skrivna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av min mormors mor, och av min mormor.  Jag undrar så hur de skulle se på sina livsval så här i efterhand, när det så att säga  finns facit?  Mormor fick åtta barn med mannen hon skrev så rara brev till som 18-åring. När han bedrog henne några år efteråt och även fick barn med en annan, kunde hon inte välja att stänga dörren och börja om, även om hon hade velat. Två generationer senare kom den valfriheten för kvinnan. Idag behöver vi inte förlåta och gå vidare.

Jag undrar så vad min mormor skulle ha gjort om hon levat idag?

 27/365 foton 2013. Eget tema: Mormor

Baktalaren, det är den där rösten inuti mig själv som säger att jag inte duger, inte kan, inte ska göra mig så märkvärdig. Den säger att folk på stranden tittar  nedvärderande på mig när jag försöker komma ihåg solhälsningen, och att människor jag känner talar nedsättande om mig när jag inte är närvarande. Baktalaren får mig att förvänta mig negativa besked och dåliga resultat.

Baktalaren kanske försöker rädda mig från att misslyckas? Om jag inte tror, hoppas och försöker så slipper jag ju uppleva besvikelser och fall från hög höjd.

Tack vare min coach Eva (vi pratar fortfarande en gång i månaden) har min baktalare fått strypkoppel och munkavel. Ibland lyckas han ändå få en syl i vädret. Han passar på när jag är sjuk eller sorgsen.

Just för tillfället har han ingen chans. Tacksamhet är ett effektivt sätt att hålla Baktalaren tyst. Och jag är så tacksam just nu. Mina fem skrivarveckor i Las Palmas var underbara och det bästa jag gjort på länge. Barn och barnbarn är friska och har det bra. Odd och jag har det bra. Min mamma mår bra. Jobbet går bra.

Den här känslan av tacksamhet vill jag hålla kvar och bo i över julen. Vem bryr sig om en futttig baktalare när det finns så mycket i livet att vara glad över.

Vem bryr sig

Sandskulptur på stranden. Sig själv nog.

Idag vaknade jag till sämsta vädret någonsin. Titta bara på bilden! Efter ett bra skrivpass på förmiddagen fick jag besök  av Mamma A:s svärföräldrar som befinner sig på södra delen av Gran Canaria, i Puerto Rico. Där har vädret varit strålande hela veckan! Det är det där höga bergsmassivet mitt på Gran Canaria som stoppar upp alla regnmoln så att de parkerar över Las Palmas. Men jag lämnar bara min lägenhet några få timmar varje dag och då spelar det ingen roll vilket väder det är. Eller rättare sagt – jag är helnöjd med att temperaturen i alla fall håller sig över 20C.

Tack vare mina besökare kom jag iväg till ett stort varuhus och ett lågprisparadis a la Göksäter (Orusts Ullared). Så mycket barnkläder och annat som blir finfina julklappar till barnbarnen. För inga pengar alls. Fast någon har förstås betalat. Med sin tid. Lågavlönade kvinnor och kanske barn har tillverkat de där läckra modeplaggen som jag köper till mina småttingar. Jag ska tänka på det och hålla igen.

Svaret på frågan om när jag var modig har jag grunnat på ett tag. Utan att komma på något bra svar. Modig är man ju bara när man gör något trots att man verkligen är rädd. Modig är för mig inte det samma som kaxig eller företagsam eller nytänkande.                                En gång hade jag chansen att vara verkligt modig. Jag stod ivägen för en skenande ponny som kom i 100 km/tim nerför en backe med en kärra efter sig.. I kärran satt min lille son och försökte få stopp på ponnyn. Om jag hade varit modig då hade jag kastat mig framför ekipaget och hängt mig i betslet. Och kanske blivit invalid för resten av livet. Istället kastade jag mig åt sidan ner i diket i sista sekund. Om min son hade skadats hade jag aldrig slutat anklaga mig själv för min brist på mod. Men allt slutade bra, som tur var. Min feghet var klok, med facit i hand. Men den känns inte som något att vara särskilt stolt över.

 Den här frågan passar ju väldigt bra att svara på idag när jag är ensam hemma och kan göra precis vad jag vill.

Svaret är att jag äter choklad.

Därför har jag nästan aldrig någon choklad hemma. I alla fall inte om jag är ensam. Inte heller  Digestivekex eller Skaftöskorpor eller smörgåsrån eller ens FinnCrisp.

Det finns nämligen ingen botten i mig om jag börjar. Då håller jag på tills det är slut.

Om man skall se det positiva i att ha en sådan missbrukarkaraktär, så kan man ju ändå vara tacksam för att den är helt inriktad på snabba kolhydrater och inte på alkohol. Att jag skulle hälla upp ett litet glas sherry eller öppna en vinflaska en sån här ensam kväll, det finns inte i min hjärna över huvud taget. Tack Gode Gud.

Det är också en stor befrielse – sett ur det perspektivet – att barnen flyttat hemifrån. Det finns inte längre någon annan att skylla på när man handlar. Någon ”annan” som vill ha Mariekex eller Ballerina eller salta jordnötter eller lösgodis.

Eller choklad. (Den allra godaste är Lindts med chilismak. Den är tyvärr inte ens 70%. Och jag har aldrig kunnat skylla på någon annan när den hamnar i varukorgen.)

Ikväll har jag alltså varit helt allena och hade kunnat skriva. Men det funkar inte särskilt bra såhär dags. Istället har jag målat på mina glastavlor och läst mina favoritbloggar.

En är Simona Ahrnstedt, den första svenska romanceförfattaren. Hon har gett ut två böcker, Överenskommelser och nu i år  Betvingade. Dessutom är hon psykolog. Hon är den flitigaste bloggaren jag vet, skriver ofta flera inlägg om dagen, inte sällan om hantverket  som författare.

För några dagar sedan beskrev hon den långa resan innan hennes första manus blev en bok. Jag måste verkligen lägga på ett kol och bli färdig med mitt första utkast nu. För sen måste jag ju tydligen skriva om alltsammans en sex, sju gånger enligt Simona…

Den gamla goda tiden…?

Hade nästan glömt bort den här frågan. Men den kommer passande. Häromdagen gick jag in och kollade hur jag har presenterat mig själv i den här bloggen. Det där som står överst i de små rutorna ”Om Farmorsbloggen” ”Om Farmor” osv.

Och där stod en hel del som känns helt fel idag. Det betyder inte att det var fel när jag skrev det. Men jag verkar ha haft en hel del högtflygande ambitioner för tre år sedan som jag verkligen har lagt åt sidan idag.

Att öka förståelsen mellan generationerna till exempel. Brrrr… så pretentiöst. Har jag verkligen skrivit det?

Att yngre människor intresserar mig mer än äldre – har jag verkligen skrivit det?

Väldigt mycket Farmor hit och Farmor dit är det också. 

Nå, nu har jag i alla fall strukit och skrivit om.

Vem jag vill vara idag? Åsa Larsson. Bland alla jag träffade på Bokmässan lyser hon fortfarande i minnet med en särskild strålglans. Dessutom var hon trevlig och tog sig tid att skriva ett personligt råd i boken jag köpte ”Till offer åt Molok” .

Läser den just nu och beundrar hennes stil ofantligt. Hakar inte upp mig någonstans i texten, ingenting stör eller skorrar, det är bara att läsa och njuta. Hon är verkligen en Författare med stort F. Hon verkar behärska allt; miljö, dialog, perspektiv och språkbehandling. Och konsten att skriva spännande förstås.

Romanen ”Till dess din vrede upphör” är så bra att jag får gåshud. Mästerlig.

Om hon inte hade skrivit kriminalromaner hade hon säkert kunnat komma in i Akademien.

Idol och mina drömmars mentor

Frågan om vilka som är mina förebilder har malt i huvudet en vecka nu. Många namn har provats och förkastats, ingen duger riktigt som Förebild.  

Men plötsligt idag fick jag svaret av Louise Epstein i P1. Hon hade läst en artikel i DN av Hanna Fahl , om vårt behov av förebilder. Artikeln handlade om skådespelarna och komikerna Will Arnett och Amy Poehler som ska skiljas efter nio år och hur fruktansvärt sorgligt det tydligen är. (Jag är ledsen att jag inte har en aning om vilka de är, men det är offer man får göra när man avstår från TV.)

Däremot är jag glad att jag lyssnade på Louise Epstein idag som vanligt. Jag missar ogärna programmet Epstein och Nordegren i P1.

Hon pratade om att hon kom underfund med vem som är hennes förebild efter att ha läst den där artikeln i DN. Hon sa: ”Det är inte är någon speciell individ, utan en särskild sorts person”.

Nämligen en person som är annorlunda, lite utanför, ofta anses rätt knepig men som inte ändrar sig för att försöka passa in.

Ja! Naturligtvis! Louise Epstein, gud vad jag gillar dig! Jag hoppas du är med i något monterprogram på Bokmässan i år, då ska jag gå dit och bli lite starstruck och ge dig mitt nya fina visitkort med egna bilder på 🙂

Nina Lekander som intervjuas i programmet om sin nya bok ”Hästar, män och andra djur” är ett jättebra exempel på en sån förebild.  Liksom Tove Jansson, Birgitta Stenberg, Lena Cronquist, Jan Guillou, Lars G W Persson, Astrid Lindgren,  Mia Skäringer, Sven Yrvind, Kim Kimselius m fl m fl. Fler och fler namn trängs och armbågas för att komma med när jag börjar tänka som Louise istället.

Nu måste jag sätta mig och stryka med gula pennan i Mässprogrammet till Bok och Bibliotek som kom som bilaga med GP idag. Över 3000 programpunkter!

Men först, dagens bloggbild. Imorse fick jag för mig att fotografera den lilla hög tabletter som jag sköljer ner med ett glas vatten det första jag gör varje dag.

Den lilla skära tabletten längst fram är den enda receptbelagda. Blodtrycksmedicin. Resten är multimineraler, antioxidanter, D-vitamin, rosenrot, magnesium och fiskolja. Undra på att jag är så frisk! 🙂

Dagens dos

Det här är en sån där fråga som jag frestas ta bort från bloggen i efterhand. Varför skrev jag den? Ingen märker om jag raderar…

Frågan om vem som ser dig handlar inte om utseende, inte om att märkas i mängden. Den handlar om att vara synlig för någon precis som den man är, och att helst få bekräftat att den man är duger. Den närmaste familjen är förstås svaret, som så ofta. Jaha, så vad mer finns att säga om saken? Den jag ser på med kärlek, den ser också mig.

Alla andra människor kan naturligtvis vara både spännande och trevliga, men jag ser dem inte, är bara artig så länge jag orkar.

Nej, det där blev förstås helt fel.
Visst blir jag sedd, på riktigt, även av andra än dem som står mig närmast. Och ibland uppstår ju magiska möten med helt främmande människor. Man börjar kallprata och hamnar i ett intensivt samtal om livet och döden, barndomen och lyckan. Man ser och blir sedd av någon, och det kan lika gärna vara en tillknäppt affärsman på X2000 som en gammal tant i väntrummet på ortopeden.

Sen börjar jag fundera – bryr jag mig kanske i själva verket ganska mycket om att bli sedd av flera än mina närmaste? Varför skulle jag annars skriva den här bloggen till exempel? Vem försöker jag lura? Ser jag inte ens mig själv?

Nu blev det för stort och svårt, nu släpper jag frågan, bara till hälften besvarad. Måste ju hinna skriva lite roman ikväll också.

Här är jag, var är du?

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Solnedgången betraktad från Väderöarna.