Jag har i alla fall lärt mig massor av mina barn. De fortsätter att lära mig saker hela tiden.

Allt från vilka klädaffärer som är för präktiga till varför det blev krig mellan Eritrea och Etiopien. Eller hur man skaffar en adress i USA på nätet, så man kan handla enkelt på postorder därifrån :-)! Eller att man faktiskt kan skilja sig och ändå vara goda vänner.

Ibland blir det missförstånd. Som när stora L. mailade en video där en flicka promenerar över döda pojkar medan hon sjunger ”vi ska dö tillsammans” eller något liknande. Stora L. tyckte den var underbar, jag trodde hon var i någon sorts kris och blev förtvivlad.

Min egen mamma tror jag att jag har lärt att en mobil är bra att ha. Kanske inte så mycket mer.

Hur gammal känner jag mig på insidan?

Fjortisens Morsa kommenterade frågan i förra inlägget med att hon känner sig som ”ett rynkigt barn”. Det stämmer på mig också!

För när jag tänker efter ordentligt, så känner jag mig ofta ganska gammal. Inte som min 92-åriga mamma. Men kanske som 75? Det är en behaglig känsla, inte alls trött eller missbelåten. Nej, mera som en vis gammal häxa som vet att det mesta slutar ganska bra till slut, och det är inte lönt att hetsa upp sig för småsaker, och ingenting är nytt under solen. Ungefär som gamla miss Marple i de där deckarna av Agatha Christie, om nu någon av er ungdomar har läst dem?

Samtidigt finns det gott om vittnen på att jag ofta tror att jag är sådär 25 år. Senast i februari i år, när jag buggade med kommunalrådet i Lysekil på Musselakademiens fest så att menisken i vänster knä gick i bitar. Samtidigt gick drömmen om Tjejmilen i kras. Åtminstone för 2009. Men nu är jag opererad, och en 25-åring har både kort minne och bra läkkött. Så snart reser jag nog på träningsläger med Spring Time och Blossom och Evy igen. Det var underbart i Monte Gordo, Portugal sist!

Snälla, kom ihåg att rösta på mig här! Farmorsbloggen har gått till Final i tävlingen om Sveriges bästa 55+ blogg! Just din röst kan betyda att Farmorsbloggen vinner! Och du kan rösta om igen varje dag fram till den 22e!

Vilka tidigare motgångar är jag tacksam för dag? De första åren i Böskolan i fina Örgryte var en riktigt tuff tid. Jag passade inte alls in, slogs på rasterna och visste inte hur man fick tjejkompisar. Rymde hemifrån när jag blev arg och lekte bara med grannpojken Kristian som var flera år äldre och lika utanför som jag. Ofta blev jag jagad hem från skolan. Jag minns lättnaden när jag hann slänga igen den tunga järngrinden framför näsan på mina förföljare och var i säkerhet i trädgården. Mobbing var inte uppfunnet på 50-talet, så ingen vuxen ställde frågor.

Idag vill jag inte byta bort mina första 10 år. Jag blev envis, listig och självständig.

Min andra riktigt tuffa erfarenhet slutade med en katastrofal skilsmässa när jag var 24 år. Men då hade jag också blivit mamma till underbara A. Och det som var ett helvete för över 30 år sedan, ledde sedan till två nya, lyckliga familjer som inte skulle ha funnits utan den första katastrofen.

Jag har min pappa att tacka för nästan hela min personlighet känns det som. Både goda och dåliga sidor. Han var en gammal pappa, redan 46 år när jag föddes.

Han var otroligt social och hade mycket representation i sitt jobb. Ofta  i form av bjudningar hemma, med inhyrd serveringspersonal och krav på fint uppförande av oss barn.  Alltid bara gubbar. Otaliga gånger har jag som liten spelat Lilla vackra Anna på pianot, nigit och tagit emot applåder och en peng.

Jag lärde mig hålla god min, spela teater och vara duktig flicka.

Tack vare det har jag hela mitt liv haft väldigt lätt att linda äldre farbröder runt mitt finger. 🙂

Han hade bara 7-årig folkskola. Det han kunde om psykologi och filosofi kom från Havamal, Fänrik Ståls sägner och Evert Taube som han älskade.  Ändå var han långt före sin tid när det gällde positivt tänkande och mental träning, han programmerade oss grundligt. Det fanns inget vi inte kunde klara av. Han trodde på oss vad vi än hittade på. Han berömde allt vi gjorde. ”Älskade lilla Kinka, du är fantastisk!” kan jag höra än idag, hur tydligt som helst.

Hoppas, hoppas att hans positiva programmering vandrar vidare genom generationerna!

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Har du tänkt på vad du tänker? Det hade inte jag tills alldeles nyligen.

Jag menar, verkligen observerat vilka tankar som flyger omkring inne i huvudet.

Om du gör det så märker du att det hela, hela tiden pågår en monolog inne i ditt huvud. Som en sorts enmansteater. Du talar med dig själv, om dig själv, du pratar med andra människor, du fantiserar om olika situationer som kanske kan hända, du kommenterar människor du möter, hur de ser ut och vad du tror om dem. Inne i ditt huvud är det nästan aldrig tyst.

Är din inre röst kritisk, värderande, hånfull? Eller ängslig, ursäktande, osäker?

Säger din inre röst till dig att du alltid måste försöka vara bäst, snyggast, intressantast?

Eller säger den till dig att ligga lågt, inte märkas, inte säga emot, inte tro att du är något?

Om din inre röst begränsar dig och gör dig ofri, kan du programmera om den. Det gjorde jag. Jag vill inte berätta hur, för det finns inget recept som passar alla. Min coach Eva hjälpte mig. Men jag kan säga så mycket som att Mindfulness är nyckeln. Numera har jag en inre röst som är min vän. Det är du också värd.

Detta var en Farmorsfråga som gav mig en riktig tankeställare.

När min gulliga och underbara svärmor levde hände det ibland att hon berömde mig för att jag var så bra på ”konsten att strunta”.

Jag hade inga problem alls att låta bli att bädda, låta bli att stryka, låta bli att sortera tvätten, låta bli att plocka upp ur diskmaskinen, låta bli att städa. Om det fanns roligare saker att ta tag i, och det fanns det ju ofta med 4 barn, hästar, höns, hund och jordgubbsodling, så gjorde jag det istället.

Det går väl lika bra att hämta rena kläder direkt i tvättkorgen, och plocka rena tallrikar direkt ur diskmaskinen?

Det kan vara ganska stökigt i ett hus utan att det för den skull är direkt snuskigt. Oftast nådde min man smärtgränsen före mig, och greppade dammsugaren. Men min mamma tyckte i flera år att det var plågsamt att hälsa på oss. Hon led av röran.

Vi hade en skylt på väl synlig plats i köket: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.”

Jag brukade svara min svärmor lite kaxigt: ”Ja, jag gör bara det som är tvunget, och så det som jag tycker är roligt.”

Någonstans på vägen glömde jag den där ledstjärnan. ”Bara det som är tvunget, och så det som är roligt.”

Alla svar kan inte vara lika filosofiska. .. 🙂  Den viktigaste förändringen som jag vill uppnå är ett friskare och smalare liv. Då är det bra med en råsaftcentrifug. Carolin på mitt gym Allsports sålde den här fantastiska maskinen till mig.

Bara att lägga i frukt och/eller grönsaker upptill, trycka på knappen och så blir det juice på nolltid. Idag var det juicefabrik i köket.

Alla barnbarnen kunde dessutom hjälpa till, var och en efter sin förmåga.

 Vi blandade äpple, päron, melon, morot. MUMS! Gurka och rödbetor funkade också.

Perfekt att kunna ta tillvara alla päron som annars blir förstörda. Päronjuicen hamnar i frysen, den blir bra att ha till härliga smothies i vinter. Jag menar, vad gör man annars med så mycket päron?

Ett år gjorde jag inlagda ingefärspäron i kubik. Jag gav bort ingefärspäron i fina glasburkar till hela släkten i julklapp, och jag skänkte massor av burkar till skolans julbasar. Jag har gjort mitt för resten av livet vad beträffar ingefärspäron.

Först måste jag förklara bilden som illustrerar fråga nr 29. Det är mina händer. Jag försöker simma ikapp en jättesköldpadda, det är min man som har fångat det fantastiska ögonblicket. Vi snorklade vid Perhentian Island utanför Malaysias östkust. Åk dit om du kan!

Jag tänkte hela dagen igår på vad jag ska svara på min fråga. Vad kan jag prova? Varför ska jag prova? Har jag provat något nyligen, som jag kan berätta om?

Det är så lätt att fastna. Det är också lätt att snabbt tänka bort nya ideer och infall. ”Nej det klarar jag aldrig!” ”Nej det skulle se fånigt ut” ”Nej vad skulle det tjäna till?” ”Nej det får bli en annan dag när det inte regnar.”

Några saker jag nyss provat är: Att inte bära klocka. Att inte se på TV eller höra på radio. Att danspromenera (= powerwalka med musik i lurarna i danstakt och svänga med armarna som när man dansar, mycket roligare än stavar men ser förmodligen rätt knäppt ut!). Att gå ensam i mörkret utan ficklampa. Yoga. Kokt sandmussla.

 Här är dagens lilla present från mig till dig. Njut av Benny Andersson underbara ”Tröstevisa” här:

 http://www.youtube.com/watch?v=6iAH1bMqjvE