Det finns naturligtvis massor av exempel på människor och händelser jag aldrig glömmer. Det hinner hända rätt mycket under 62 år. Jag minns  fina, roliga, underbara stunder. De svåra och sorgliga kommer inte upp till ytan förrän jag frågar efter dem, för balansens skull. Jag väljer det allra första som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på den här frågan.

Det är min pappa som klipper av en vacker ros i trädgården, ger mig en kyss på kinden och räcker rosen till mig. Jag minns inte vad han sa. Men jag minns att det var ett alldeles särskilt tillfälle. Jag var 20 år. Han var 66. Det var den dagen mina föräldrar blev presenterade för den som skulle bli min förste man.

Det var helt säkert inte den man de hade önskat sin äldsta dotter. En arbetslös invandrare från ett muslimskt land, han talade bara knapphändig engelska och hans och min pappas lika torftiga ordförråd matchade nog inte precis.

Jag minns att rosen låg lite slokande på instrumentbrädan i bilen när vi åkte därifrån, till vår lilla andrahandslägenhet på Jägaregatan i Brämaregården på Hisingen. Mannen vid min sida sa: Vilken fin människa din pappa är. Du måste sätta rosen i en vas!

Gjorde jag det? Minns inte. Men jag glömmer aldrig kärleksläxan pappa gav mig samtidigt med rosen.

Den här frågan har jag funderat på länge. Vad vill jag ge i arv till mina barn och barnbarn? Jag menar förstås inte kronor och ören. Dem hoppas jag att jag hinner leva slut på. Det lär inte bli så stora problem om man får tro de oranga kuverten.

Så häromdagen fick jag svaret på Farmorsfrågan 224 av Lyssnarnas Sommarvärd Björn Lindeblad, f d buddhistmunk. Han berättade hur han plågades av sin inre röst som ständigt påpekade alla hans fel och brister. Inför sig själv dög han aldrig, var aldrig tillräckligt god, klok eller tacksam.

Hans andlige ledare, en äldre och mer erfaren munk tröstade honom: ”Den där självförbättringen har jag lagt ner för länge sen. Det är dina brister som gör dig mänsklig.”

Det vill jag ge till mina barn. Insikten och tryggheten i att good enough är tillräckligt. Att ingen är eller kan bli perfekt. Inte inför sina föräldrar, inte inför sin själs älskade och inte inför sina barn. Eller i någon annans ögon heller för den delen. Men att det inte heller krävs av dig. Du är ju bara en människa, med en människas alla brister och fel.

Så mycket skuld och skam som skulle lyftas från en massa människor om denna insikt fanns fast förankrad i hjärtat: Du duger precis som du är.

Den här Farmorsfrågan har vilat vääääldigt länge! Sen den 19e juni. Är den känslig?

Vilket beröm jag helst vill ha? Vadå vill ha? Det är lättare att svara på vilket beröm som får mig att vrida mig som en mask. ”Du hinner då med allting!” ”Vad duktig du är!” ”Du är fantastisk!”  Komplimanger är en variant av beröm som jag har extra svårt för. Jag uppfattar dem oftast som pinsamma,  oärliga och som en medveten eller undermedveten härskarteknik för att försätta mig i underläge. Den där vanliga uppmaningen att vi (som kvinnor, bevars) borde bli bättre på att ta emot komplimanger är bullshit och dolt förtryck.

Uppskattning är något annat.

Exempel: Odd uppskattar att jag 25 kg lättare tycker det är roligt att segla Soling med honom igen. Det är lika härligt att höra honom säga det som att segla, med nya vältränade magmuskler och utan en massa övervikt som gör en klumpig och olycksbenägen.

Igår sjösatte vi och riggade Duellen som tillbringat flera år på land under presenning. Lagom till kvällsbrisens sista suck tog vi en första provtur ut på Björnsundsfjorden, rundade Stora och Lilla Märreskär. Nästa gång blir det spinnakersättning.

Rätt kurs.

Inte duktig men magstark

Frågan jag ställde var denna: Vilken skam kan du släppa?

Det där med skam och skuld är så märkligt. Man får det med sig i en ryggsäck från barndomen, det verkar gälla alla och alltså måste det ingå i vår kultur. Sen ägnar man massor av energi och terapi under hela livet åt att identifiera och göra sig av med eländet.

Skammen att inte räcka till är en del av det där bagaget. Att inte vara tillräckligt duktig, populär, snygg eller snäll. För det finns ju inte en chans att klara av kraven för guldstjärna på alla de där områdena. Och guldstjärna är det enda som räknas.

Om man ändå lyckas framstå som rätt smart eller ganska snäll eller hyfsat lyckad inom något område, då lurar hela tiden rädslan för skammen när man blir avslöjad. Gud så skämmigt när dom fattar att jag egentligen inte alls är särskilt märkvärdig.

Från och med nu inser jag i djupet av mitt hjärta att det är helt OK att: inte nå ända fram,  inte leva upp till andras förväntningar, att hoppa av, börja om, glömma bort, ha valkar på magen, lägga ner, inte äta upp, inte tycka om, skratta åt fel saker, ljuga, tycka om fel böcker, vara ointellektuell, vara asocial, ha ett svart hål i hjärnan där andra har geografi.

Det duger bra att vara bäst på att vara mig själv.

Finns det något skämmigare än att ta sig själv på stort allvar? För stort allvar, är underförstått.

”Hon/han tar sig själv på så stort allvar”  är inte roligt att höra om det handlar om en själv. Det betyder att man anses vara ego, humorbefriad, distanslös, okritisk, självgod och omdömeslös.

Motsatsen är en person som är självironisk och anspråkslös. Det mest beundransvärda är att kunna uppträda som standup komiker och berätta om sitt misslyckade sexliv/föräldraskap/yrkesliv så att alla skrattar sig till magont. Då äger man, som alla under 50 säger.

Allvar är alltså fult. Eller åtminstone tillåtet att kritisera. Varför gör hon/han sig märkvärdig?

Eller beror det skamliga i att ta sig själv på allvar på att det kan vara farligt? Tänk om man avslöjar att man verkligen tror och vill någonting, och sen misslyckas…? Kan det finnas något värre än att åka ut i första omgången av Let´s Dance, om man har sagt att man tänker vinna?

Själv har jag ju som tur är gått in i den tredje åldern och vågar äntligen ta mitt liv, min kropp och mina drömmar på allra största allvar. Inte ber jag om ursäkt för det heller. Vill du håna, kritisera eller nedvärdera mig så varsågod. Det har jag glömt i nästa minut. Men det har inte du.

Minnet är en opålitlig kroppsfunktion. Imorse sprang jag efter några dagars uppehåll, och tog det som ursäkt för att välja en lite kortare runda istället för den långa på tio km. Dessutom hade jag glömt min vattenflaska.  Efter de första tröga kilometrarna när benen känns som tunga stockar  började hjärnan jobba med ett par scener i romanen, jag fick en spännande idé till hur jag skulle lösa presentationen av en ny huvudkaraktär. När jag kom till Ängöfärjan var benen så lätta och andningen så lugn att jag struntade i den lilla pausen på bryggan och bara vände när jag var framme vid Tumlaren som låg och gungade så fint i morgonsolen. På hemvägen tog jag en liten extra sväng förbi Stora A:s nybygge för att uppväga den kortare rundan, jag trodde att jag kanske hade sprungit 8 km.

Men när jag kollade på rutten i Endomondo i min Iphone hade jag sprungit nästan 11 km. Jag hade inte alls valt en kortare runda. Hela ringvägen runt Ekeberg hade jag joggat precis som vanligt, men den fanns inte med i mitt minne över huvud taget. Jag mindes inte om jag sprungit den medsols eller motsols, kunde inte återkalla ett enda hus jag passerat. Skumt. Enda förklaringen är att tankarna var fullt upptagna av romanen.

Häromdagen kom jag att tänka på en större, viktig sak som jag lärde mig om livet för ett tag sedan, men som jag faktiskt nästan helt glömt bort.

Sakta leder också framåt.

Detta kärleksparet upptäcktes när jag rensade ogräs bland förgätmigejerna.  Bilden får illustrera temat ”Sakta” som är veckans tema i Fotosöndag. Jag hann både springa in efter stativet och byta objektiv.

Här hittar du en video som visar hur en man förverkligar sin dröm att ro ensam över Atlanten. http://youtu.be/ThxPLsMlB9Y?t=39s Det är en helt fantastisk uppvisning i viljestyrka och målmedvetenhet. Jag  får tårar i ögonen, och jag tänker:  ”men han måste vara lite knäpp ändå…”

Och samtidigt – tänk om det inte funnes människor som gör till synes knäppa saker, om så bara för att bevisa att det omöjliga går att åstadkomma, bara man bestämmer sig. Och bara man försöker tillräckligt många gånger, på tillräckligt många olika sätt. Tänk om det inte fanns människor som vågar ta risken att bli betraktade som idioter.

Då skulle vi fortfarande klättra omkring i trädkronorna.

Själv är jag för närvarande nöjd om jag lyckats ändra RSS-koden och bloglovinkoden så att mitt inlägg nu är klickbart i Facebook…

När unnade jag sist någon annan något? Tanken väcktes när jag läste om en undersökning som visar att ungdomar som är mycket på Facebook blir olyckliga av det. Varför då? Jo, de jämför sitt liv med hur roliga, perfekta och lyckade liv alla andra verkar ha.

 Nu är det ju inte säkert att detta betyder att de är missunnsamma. Man kan ju vara olycklig över sin egen situation utan att önska alla andra samma olycka.

Men ju mer jag tänker på detta, desto mer avundsjuka och missunnsamhet ser jag runt omkring mig. Oftast handlar det om materiell avundsjuka som att någon har mer pengar, större hus, dyrare bil eller båt. Det är dessutom helt laccepterat att  tycka och säga att det är orättvist att han/hon har det så mycket bättre ekonomiskt än jag. Det handlar ju om politik, inte om avundsjuka. Det är inget personligt…

Men om man missunnar någon att ha det bättre, fast det inte sker på bekostnad av en själv?  Många barn, lycklig kärlek, framgång på jobbet eller ett harmoniskt liv? Jag har faktiskt hört någon på allvar missunna en annan människa att han har god hälsa. ”Så fet som han är och dessutom både röker han och dricker, det är inte rättvist att han är så frisk!”

Och hur många missunnar till exempel inte Camilla Läckberg hennes fantastiska framgångar som författare? Det är som om det är fritt fram att tala nedlåtande och  kritiskt om henne. Det är helt sjukt. Varför kan vi inte bara glädjas åt hennes succé, erkänna hennes prestation och applådera med värme? Varför måste alla leka litteraturkritiker så fort hon kommer på tal?

Mitt sinne och min själ har precis som de flesta andras besprutats med giftmoln av svensk avundsjuka och missunnsamhet. Tyvärr kan jag inte göra något åt det nu efteråt. Men jag kan försöka sätta mig själv på en avgiftningskur.

Jag trodde förstås att jag reste hit till Las Palmas för att fortsätta skapa på min roman. Och det har jag också varit väldigt disciplinerad med. 8 timmar om dagen skriver jag i snitt. Hittills.

Men när min IPhone stals på stranden igår rubbades alla cirklar. Den var förvaringsplatsen för så väldigt mycket av det som är jag. Det var inte bara telefonnummer, kalender, lösenord och anteckningar. Där fanns också över 500 foton, en massa nedkastade ideer, alla gamla sms. För att inte tala om kameran, apparna som gjorde det lätt att kommunicera både i bild och ord, apparna som hjälpte mig hitta i Las Palmas och som visade hur långt jag har joggat, facebook som talade om vad mina barn och mina vänner har för sig just nu. Alla de många timmarna intervjuer med mamma. Jag vet att det mesta går att få tillbaka så snart jag köpt en ny Iphone och synkat på Itunes. Det är inte det. Det är just nu som är kruxet.

Det känns mycket mer ensamt utan min Iphone.

Tre dagar i veckan är det gympa på stranden, idag var andra gången. 7 damer 50+ och så ledaren som är en betydligt yngre sjukgymnast och personlig tränare. Jag berättade förstås om stölden och fick genast veta en massa om alla de andra också. Det slutade med att jag nu har hittat ett nytt boende för nästa vinter! En liten lägenhet med kök och balkong med havsutsikt, President Playa heter stället som ligger precis intill strandpromenaden. Där bor kanske 10 – 15 hyresgäster, svenskar, norrmän och ett par tyska författare bl a. Alla känner alla och de flesta bor här halvårsvis och magasinerar sina tavlor och sitt porslin i källaren när de reser hem till Sverige!! Det är obetydligt dyrare än där jag bor nu, och den merkostnaden tjänar man snart in på att kunna laga mat själv. Det finns inte på nätet, ser inte ut som ett hotell på utsidan. Det är svårt att få plats, men nu har jag i alla fall bokat 2 veckor i november! Jag hade aldrig hittat det på egen hand.

Så svaret på Farmorsfrågan 2013 blir detta: Jag skapar just nu nya kontakter och förutsättningar för ett annat vinterliv i framtiden. Och konstigt nog blev det lättare när min Iphone blev stulen och jag blev tvungen att försöka bli lite mer social.

Inte riktigt samma kompis…

Allt jag inte kan, inte klarar, inte räcker till för. Allt jag glömt, försummat, struntat i, tittat bort ifrån. Inte orkat, inte vågat, inte tänkt på, inte hunnit.

Allt det där negativa finns i mitt huvud också, tro inte annat, innanför en dörr som jag enkelt kan öppna.  Men det aktar jag mig för. Vissa saker släpper jag inte in i mitt huvud (som TV-serier till exempel) andra saker släpper jag inte ut. 

Varje dag utsätts jag för frestelsen att öppna den där dörren och släppa lös självanklagelser och tvivel på den egna förmågan. Ibland, men väldigt sällan, unnar jag mig att sitta en stund därinne i det mörka, negativa missmodsrummet som är så skönt kravlöst.

Men oftast  försöker jag  hålla dörren stängd om de där tankarna och istället tänka på allt som jag har klarat av bra. Slutat röka till exempel (även om det var över 30 år sedan). Bilda familj och uppfostra fyra barn. Försörja mig. Skapa ett hem. Älska min man. Ta hand om mig själv. Njuta av tillvaron. Leva mitt liv.

Morgonhälsning på väg till badrummet.