Visst är bilden på lilla A med grodan i handen helt underbar! 🙂

Tre negativa tankar var det inte svårt att komma på!  Bara att fånga dem i flykten… Och sen titta på dem ur ett nytt perspektiv.

Fy vad tjock jag är! =  Tänk så många kickar jag kommer att få uppleva de närmaste månaderna, när jag ser skillnaden medan vikten kryper neråt! Motionskickar, klädkickar, spegelkickar!

Usch vad gammal jag ser ut! = Vilken tur att jag fortfarande lever. Så härligt att jag känner mig så ung inuti!

Jag hatar att vara sjukskriven! = Vilken lycka att få vara ledig när man mår dåligt. Jag är värd att vila upp mig.

Är du också en listmänniska?

Som skriver listor på vad som ska göras eller skaffas eller uppnås. Och som njuter av kunna bocka av eller stryka över.

Den här frågan från Farmor tyckte jag först var lätt. ”Vad vill du uppnå inom ett år.”  Det har jag diskuterat så många gånger med Eva, min livscoach. (Vi pratar förresten svenska med varann, inte engelska som någon trodde!)

Fast sen blev jag ändå tvungen att ändra, flytta om, prioritera bort… För vad är viktigt att uppnå, egentligen?

Att gå ner i vikt… handlar ju egentligen inte om kilo. Utan om kroppsmedvetande, självrespekt, inre lugn och mindfulness.

Att sluta stressa…innebär ju så mycket mer än att inte jaga livet ur mig på jobbet. Minst lika mycket betyder alla andra, högst privata krav jag ställer på mig själv. Att hinna, orka, duga, våga, vinna – i alla möjliga sammanhang.

Att vara en bättre, mer närvarande farmor och mormor. Förutsätter att jag lyckas med båda punkterna ovan…

Min lista blir inte klar; jag måste först resa till Indien och lära mig meditera och gå en kurs i Ayurveda.

När jag skrev ner den här frågan: ”Vad kan du ge dig själv idag?” så såg jag nog framför mig en trött och lite sliten småbarnsmamma, inte mig själv.  Eller möjligen Amelia, som med sitt superstressande kanske hamnar i samma sits som jag snart?  Jag har ju oceaner av tid numera, så länge jag är sjukskriven för att lugna ner mig och sänka mitt blodtryck.

Min lista på saker som jag kan ge mig själv är ju helt orealistisk för de flesta av er som läser den här bloggen 🙁  Men här kommer den i alla fall.

Det jag har gett mig själv idag (alltså igår när du läser detta) är  följande:

Gick en lång morgonpromenad med kameran och Sigge.

Lagade en god tonfiskröra till lunch som jag läste receptet på här.

Unnade mig en nageltid hos Jenny. 🙂 Fina händer gör gott i själen!

Sov en timma i soffan i uterummet medan solen sjönk.

Två timmars njutning med gamla bilder och en Photoshopkurs på DVD.

Läste hela senaste numret av M Magasin.

Läste och kommenterade en massa bloggar.

Mera Photoshop medan Laleh gick på Ipoden.

En helt onyttig dag?

Frågan Vem du vill vara? är inte så enkel som den verkar. Betona orden olika, så får du se vad som händer.

När jag var liten och läste Pippi och KullaGulla och Kitty och Angelique om vartannat, var frågan Vem vill du vara?

Senare, i frontalkrocken mellan Janis Joplin, Journalisthögskolan, Vietnamkriget och min borgerliga uppfostran, blev frågan Vem vill du vara?

Ännu senare, när kärlek, barn och karriär skulle synkas med 10 mils pendelavstånd till jobbet blev frågan Vem vill du vara?

Idag; med högt blodtryck,  högt älskade barn och barnbarn, högt älskad man och högt älskat företag, är frågan Vem vill du vara? 

Det enda jag vet riktigt säkert just nu är vem jag inte vill vara. Och det vill jag inte fördjupa mig i.

Nej, jag måste koncentrera mig mer på målbilden, vem jag vill vara de kommande åren.

Det finns några nyckelord. Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.

   BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

Först av allt – ett stort grattis till Mamma Melissa som igår födde sina döda tvillingdöttrars efterlängtade lillebror, frisk och alldeles perfekt! Vilken lättnad! SÅ många har följt änglamamman Melissa under det här året.  

Hon bloggade igår morse på tröskeln på väg till BB, och hon bloggade igen på kvällen för att berätta om sin lille nyfödde prins. 2 timmar senare hade 258 besökare kommenterat och gratulerat på bloggen! Det var en riktig glädjekväll i mammablogg-Sverige!

Så till frågan: Vad vill jag minnas av den här dagen? Det skulle kunna vara en ganska tung och deppig dag eftersom jag är sjukskriven. Jag som är så rastlös är bunden till händer och fötter. Det som är roligast av allt, mitt arbete, kan jag inte ägna mig åt.

Men det är en solig höstdag med blå himmel och höga moln. Yrseln och huvudvärken är borta. Ingenting hindrar att jag tar en stilla promenad med Sigge. Det här ska bli den dagen då jag börjar promenera igen! 🙂

Jag övar mig i mindfulness. Att bara känna Här och Nu. Hur det doftar höst från skogsstigen och hur marken är täckt av glänsande röda kastanjer som rullar under fötterna.

Det här är den första dagen på flera månader helt utan stress.

Sist men inte minst kommer jag att minnas den goda smörgåstårtan Laila bjöd på idag, för att fira att det är 10 år sedan hon började på LifeStone 🙂 !

Digitala Rosa Bandet 2009

Det är en mycket svår fråga att svara på, vad som är viktigast just nu.

Under mer än 10 år trodde jag att hästar var en viktig del av livets mening. Vi hade ponnyer som vi åkte land och rike kring och hopptävlade med. Det var en rolig och intensiv period i familjens historia. Alla våra pengar, all vår tid och allt fokus satsades på hästlivet.

Jag hade en plan över hur allt skulle se ut 2, 3 och 5 år framåt. I planen stod hur ponnyer och barn skulle utvecklas, när övergång till stor häst skulle ske, vilka som skulle få föl, vilka nivåer barnen skulle tävla på osv.

När jag hittade den där planen ganska nyligen blev jag förfärad över min brist på perspektiv. Hur kunde jag tänka så smalspårigt?  En vacker sommardag fick vi en liten sladdis som visade sig vara allergisk mot hästar,  och vips förvandlades hela vår livsstil till en parentes. Det nybyggda stallet blev med tiden en del av LifeStones verkstad,  den fina paddocken har blivit vändplan för lastbilar.

Nu har jag gjort samma sak igen. Satsat allt; pengar, tid och fokus på LifeStone och tyckt att det har varit roligt hela tiden. Tycker fortfarande, och vill egentligen inte ändra på något! Fast det måste jag ju, visar det sig nu. Det som gick bra när jag var 30 kostar för mycket när jag är 59. Hälsan är ett för högt pris att betala, hur kul man än har.

24/7 måste nog ändras till 8/5. Kanske 8/4. I tanke och handling.

Viktigast i livet just nu är att stanna upp, orientera mig, bestämma hur jag vill leva och hur mycket jag skall arbeta. Göra en plan som inte bara handlar om hästar denna gången.

Oj det var enkelt. Min livskvalitet skulle höjas otroligt, och min stressnivå sänkas i motsvarande grad, om jag bara…

1. … planerade veckans måltider. 7 dagars lunch och middag för 2 personer, ska det vara så svårt??? Det är ju patetiskt att en 59-årig mormor/farmor river och sliter bland röran i frysen en halvtimme innan middagen, som oftast är minst en timme försenad ändå.

Lika patetiskt är det att lunchen ofta glöms bort, och när jag kommer ihåg det, eftersom jag blir så konstigt yr, slänger jag snabbt ihop några stekta ägg och lite mackor med ost. Hur är det möjligt, jag som vet allt om GI, tallriksmodell och näringsvärden?

2…släckte sänglampan 30 minuter tidigare. Varför har jag så dålig karaktär att jag alltid måste läsa lite till? Min man har somnat för länge sedan när jag motvilligt lägger ner boken på golvet bredvid sängen och släcker. Jag kommer att vara dödstrött när jag vaknar. Vet ju att jag behöver minst 7, helst 8 timmars sömn för att vara på topp.

3…vaknade 30 minuter tidigare. Det hänger förstås ihop med att jag släcker så sent. Men om jag kunde vakna lite tidigare, skulle jag hinna med en hel timmes morgonpromenad eller cykeltur innan jobbet. Plus att jag skulle ha tid för en dusch och lite makeup. Det skulle påverka mitt humör och min energi hela dagen.

Vad är det som hindrar mig att göra detta? Hur dum får man bli? Fel formulering, jag tar tillbaka.

Vad är första stegen för att åstadkomma dessa 3 små förändringar som skulle förändra mitt liv enormt mycket till det bättre?

Att skriva en veckomatsedel.

Att sätta klockan så att den ringer en timme innan det är SOVDAGS!

Ett nytt projekt gör mig alltid glad, både när jag kommer på idén och därefter. Jag har massor av projekt på lager, och det kommer hela tiden nya. En del är påbörjade i praktiken, andra finns bara som drömmar eller planer. Några är kortsiktiga, som tex att fräscha upp skolkunskaperna i franska eller köpa en DVD-kurs i Photoshop.

Andra projekt är väldigt långsiktiga. Till exempel glasmosaikträdet som jag såg i Baltimore utanför deras Museum of Modern Arts. Ett dött träd hade klätts in i glas och porslin, det var fantastiskt vackert fast det kanske låter pråligt. Jag vill göra ett eget!

Jag vill också göra en betongskulptur med vattenplask till trädgården. Det ska föreställa ett litet barn som sitter hopkrupet på en sten och metar krabbor.  Jag har aldrig skulpterat i hela mitt liv. Men min dotter är konstnär och skapar hela tiden fantastiskt vackra konstverk. Jag räknar med att hon har ärvt talangen av mig.

De ljud som gör mig lycklig idag, när jag är 59 år och farmor, är min mans lugna djupa andetag om natten. Fågelsång tidiga mornar. Havets alla lugna ljud när det nästan inte blåser; skvalpet, risslet, porlandet. Kluckandet mot bordläggningen när man krupit ner i kojen i båten. Barnbarnens skratt och stoj i hängmattan.

Från bebistiden minns jag många lyckoljud. Fortfarande ligger lugna andetag om natten på första plats. Ett särskilt magiskt ljud några år senare, var det som hördes på farstubron sena vårkvällar. När det börjat skymma och jag orolig gick ut för att lyssna efter vart kvällsryttarna tagit vägen. Då kunde det i stillheten höras hovklapper och pladder och skratt på en kilometers avstånd, uppblandat med koltrastens sång.

Ännu några år senare var det dova mullret mitt i natten från en avsågad ljuddämpare högsta lyckan. Han är hemma!

Nu kan absolut inte vänta. Inte en dag, inte ett ögonblick. Det är som att sitta på tåget och se vackra utsikter och roliga små byar svischa förbi utanför fönstret. Utan att kunna stanna. Det enda som skulle hjälpa  är att sakta farten. Men den bestämmer ju lokföraren…

Om du känner lokföraren kan du kanske be honom/henne att ändra resans tempo lite.

Om det är du själv som kör tåget borde det egentligen inte vara något större problem att sakta in.

Inte om du vet att det enda som absolut inte kan vänta, är allt det som händer under resans gång. När du kommer fram har allt det viktiga redan passerat.