Jag har läst eller hört, att just när du är runt 11 år borde du skriva ett brev till dig själv som vuxen. I det brevet skall du tala om vad du gillar, vad du är bra på, vad du vill göra i framtiden. När du är runt 11 år har du ganska bra koll på det. Sen kommer killdimman, hormonerna och inte minst skolan och förstör alltsammans.

När jag var 11 år skrev jag uppsatser som jag fick läsa upp för hela klassen. De handlade alltid om äventyr med djur inblandade.

Jag minns särskilt en som handlade om när jag fick följa med pappa på älgjakt. Jag skrev om solen som gick upp, dimman som lättade, grenar som knakade och en älg som plötsligt dök upp. Pappa missade förstås, eller om han aldrig sköt, poängen var i alla fall att den fria och ståtliga skogens konung klarade sig.

När jag var 11 visste jag alltså redan att jag älskade att vara ute i naturen (fast jag växte upp som stadsunge). Jag visste att jag gillade att skriva och var bra på att fantisera och formulera mig. 

Jag älskar att se mig omkring på barnen i min omgivning och se hur tydliga deras talanger är. Lilla A vet redan att hon ska bli djurpolis. Lilla S är full av omsorg och omtanke och den bästa barnvakt man kan hitta. Lille L ser en myra eller skalbagge på 10 meters avstånd, är fenomenal på pussel och allt annat som har med ordning och struktur att göra.

Undrar om yrkesvägledarna och coacherna på Arbetsförmedlingen har hört talas om 11-årstestet?

Man ska höja blicken säjs det. Se helheten, skaffa sig helikoptersyn. Ta itu genast.

Men jag gör ofta, ofta tvärtom. Sätter på mig skygglappar och skärmar av. Skjuter upp det jag borde, tills jag skaffat mig lust att ta itu med det.

Drar mig undan som Ferdinand och luktar på blommorna.

Idag går jag upp en halvtimma tidigare för att hinna plocka äpplen innan jag måste börja betala räkningar.

Fallskärm går bort, skulle aldrig våga.  Men i vattnet är jag fullständigt fri. Under ytan. Det finns inget som är jämförbart med att snorkla. Helst med flytväst upptäckte jag sist, eftersom jag då  kan ligga i vattnet i timtal. Bilden är från Perhentian Island utanför Malaysias nordöstra kust. O och jag matade fiskar och simmade med havssköldpaddor.

Men jag snorklar lika gärna utanför Lysekil. Bara vattnet är varmt nog.

Ja, vad ska man säga? Mycket tid och energi har jag slösat i mitt liv på att önska mig ett annat utseende. Än här, än där. Ibland 15 kg upp, ibland 15 kg ner.  Magen, låren, håret, ögonen – inte är det ordet ”nöjd” jag har tänkt framför spegeln precis.

Så destruktivt, så onödigt. Så svårt det är att frigöra sig från de idiotiska skönhetsidealen som strilar över oss som ett ständigt duggregn. Hur många småbarnsmammor ser egentligen ut som Victoria Beckham? Om man ser sig omkring en vanlig dag på IKEA?

Enligt experterna på KBT (kognitiv beteendeterapi, kan användas för att gå ner i vikt) ska man stå naken framför spegeln och säga till sig själv att ens kropp duger som den är, att man gillar sin kropp precis som den ser ut i spegeln. 

Jag har verkligen försökt det. Det känns väldigt fånigt, kan jag säga. Men skam den som ger sig. Experter kan väl inte ha fel?

Min man har aldrig haft andra bekymmer om sitt utseende än att byxbenen ofta är för långa.

Den enda del av min kropp som jag verkligen gillar är min livmoder. Den har varit så fruktsam, aktsam och arbetsam.

Vilket är mitt bästa beslut? Det jag först kommer att tänka på är att jag slutade röka.

Eftersom det är 30 år sedan rökte jag precis överallt. På jobbet, i bilen, hos frissan, på tåget, i sovrummet.

Det som krävdes för att jag skulle klara av att sluta var en akupunktör och att jag träffade mitt livs kärlek (inte i samma person). Mitt livs kärlek hade lämpligt nog astma och tålde inte cigarettrök. Jag beslöt alltså att välja honom framför rökningen. Det krävdes bara ett enda besök hos akupunktören.

Mitt näst bästa beslut är att jag slutade mitt jobb för att satsa på min galna idé, fast jag var 47 år gammal. Hur vågade jag?  Jo, tack vare det  första beslutet att sluta röka, hade jag ju en man som trodde på mig och som kunde och ville försörja familjen under de första 7 fattiga åren. Så egentligen var vi två om det beslutet.

Men mitt allra bästa beslut fattar jag själv varje morgon; Idag blir en bra dag.

Jag skrattar för sällan. I alla fall mer sällan än jag skulle önska.

Det är klart att det finns stunder då man inte kan vara glad. Det är självklart.

Men tänk så många  timmar man slösar bort med att vara sur, negativ och kritisk av ren slapphet.

När det finns glädjepiller man kan ta direkt, utan recept. Bara att ladda in i sin mobil eller Ipod och förgylla vilken stressig eller trist dag som helst. Är det fusk? Det fungerar ju, man ställer om sig känslomässigt, precis som med musik.

Jag säger bara Babben, Lorry, Mia & Klara, Papphammar, Björn Gustafsson. Rocky.

Jag är urdålig på att berätta vitsar, men jag kan faktiskt två av Babben:

”Jag begriper mig inte på det här med telefonsex! När man väl har stoppat in den, kan man ju inte höra vad den andre säger!!?”

Och: ”Karlar är som blandfärs. Hälften nöt och hälften svin!”

Ho, ho!

Hur ser en bra dag ut?

Ofta under mina coachsamtal med Eva kommer vi in på vikten av att bli medveten inåt. Vad får mig att må bra? Vad säger min inre röst? När känns det rätt? Hur kan jag själv påverka mina känslor och min dag?

Det är ofta enkla handlingar som gör stor skillnad. 

En bra dag vaknar jag utvilad och kommer ihåg att säga till mig själv: ”Det här blir en bra dag” redan när jag sätter mig upp på sängkanten. 

En bra dag fortsätter sen med en timmes cykling eller promenad före frukost. 

Resten av den här perfekta dagen lyckas jag låta bli att stressa på jobbet.

Jag kommer ihåg att vara snäll mot mig själv och andra – att räkna till 10 om det behövs.

Jag njuter av att skapa något – en text, en bild, ett projekt.

Jag skrattar mycket. Mina barn ringer. Jag pratar med min mamma.

En bra dag innehåller också musik, läsning och kärleksfull beröring.

Idag vet ju alla som kan sin Mia Törnblom att man måste fylla på sina förråd, för att orka ge. Det är precis som det står i säkerhetsinstruktionerna när man flyger: I en nödsituation – hjälp dig själv först (med syrgasmasken) innan du hjälper medföljande barn!

Problemet är bara att det oftast inte blir av. ”Ska bara” hinner före. Och sen orkar man inte.

Risken finns att man faller i martyrfällan. Den är jag väldigt rädd för. Hellre är jag en egomorsa än en martyrmorsa.

Jag håller mig därför  med två listor. En för enkla egotrippar och en för lite mer avancerade.

Sedan är knepet att bara göra, helst innan man blivit uppslukad av missmod och oföretagsamhet.

Just do it! Blunda och hoppa. Vänta inte på lusten eller vädret eller orken.

Enkla listan: Cykla en stund varje dag. Fixa naglarna/håret. Göra en dagsutflykt till en annan stad, gärna Oslo. Gå en promenad på ett helt nytt ställe.  Färga håret eller byta frisyr. Spela dragspel. Hitta gammal favoritmusik på Spotify. Besöka en konstutställning. Få igång ett samtal med en vilt främmande människa.

Avancerade listan: Börja på gym, skaffa en PT. Resa bort en helg och bo på vandrarhem. Gå en kurs i glasmålning. Lära mig dansa tango. Anmäla mig till TjejMilen (igen). Gå med i en filmklubb. Resa bort en hel vecka för mig själv.

Tyvärr började jag med detta alldeles för sent i livet. Du behöver inte göra samma misstag.

Jag blev mamma första gången vid 21, sedan vid 28 (tvillingar) och sist vid 39. Varje gång har varit ett mirakel, men aldrig samma mirakel. Varje barn har haft sina individuella behov och talanger som ofta har krävt att jag fått flytta på mina gränser. Med mer eller mindre lyckat resultat. Jag lyckades aldrig intressera mig för fotboll eller motorcross. 

Men den riktigt stora förändringen som kom av sig själv för varje ny bebis, var att min kapacitet att älska ökade enormt varje gång. Moderskärleken behövde aldrig delas, den växte som en surdeg i en burk på diskbänken (ursäkta liknelsen) jäste och bubblade och rann över alla kanter. – Det är bebishormonerna, det går över,  tröstade folk när jag grät framför Nyheterna och hulkade till Nationalsången. Men det var fel. Kärleken växer inte obemärkt, nämligen.

Den försvinner inte heller. Nu står man här, med 4 utflugna f d bebisar och har ett övermått av kärlek över. Tur att det kommer nya barnbarn med jämna mellanrum 🙂