1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. Man hinner tänka väldigt mycket under den tid det tar att räkna till tio. Om jag bara kommer ihåg det här knepet ändrar det nästan alltid ett nej till ett ja, eller stoppar det där arga utbrottet. Tid att tänka efter gör mig snällare. Det svåra är att inte reagera genast på en provokation. Det tränar jag fortfarande på, efter 59 år.

Vila. Sömnbrist kan förvandla mig (och dig) till ett känslolöst monster. En natts ostörd nattsömn är därför en kärleksgåva som smäller högre än allt annat. Varför, varför trängdes vi ibland 4 stycken i sängen natt efter natt?

Kalorier. Mat var 4e timme annars morrar jag.

Är det då så viktigt att känna sig snäll?  Det viktiga är väl att inte ta nån skit, att få respekt och stå för vem man är? Jo, men det tar sån energi att strida. Det tar på krafterna att skälla på sin man eller till och med att tuta ilsket på en medtrafikant. Jag tänker på det länge efteråt, och det tar upp värdefull livstid som jag hade kunnat njuta av istället. Jag mår ju så bra när jag klarar att vara snäll.

Det är kanske den gamla vanliga 80-20 regeln som gäller här med. 80 ”ja” och 20 ”nej”. 80 pussar och 20 fräsningar. 80 🙂 och 20 🙁

Det är lätt att få till de där 20, de kommer gärna automatiskt. Det har ju blivit en uppskattad konst i vår tid att förminska, förlöjliga och förtrycka sina medmänniskor. På film, på TV, i bloggar, i verkligheten. Att vara snäll är svårare och ger mindre poäng. Men det gör gott i själen.

”Lyckan kommer, Lyckan går, den Gud älskar Lyckan får.”  Vilken kvalificerad bullshit jag som litet barn fick i mig samtidigt med aftonbönen! Myten om att man är ett offer prackas på en i de mest oskyldiga förpackningar!

Lycka är enligt Wikipedia en primär och universell emotion eller känsla. Känslan uppstår som reaktion på en händelse, händelsen är ett stimulus.

Lycka är en härlig känsla som går snabbt över. Den gör gott i hela kroppen en kort stund. Om man vet vad man blir lycklig av, kan man stimulera sig själv till att känna den där känslan. En slags lycko-onani. 

Tidningen M-Magasin, som är en jättebra tidning för oss kvinnor 50+ uttrycker det så här: ”If you don´t use it you loose it.”  Då handlar det förstås om vikten av ett hälsosamt och bra sexliv när man blir gammal.

Jag tror att det är lika viktigt att träna förmågan att känna lycka.  Tänk efter – vilka är just dina stimuli för lyckokänsla? En doft, barnskratt, ett fotografi, en viss musik, ljudet av fiskmåsar, minnet av en speciell kväll? Du är en stor flicka som kan själv, de där dagarna när Gud inte älskar dig. En gång varje dag behöver man unna sig att känna lycka.

Vem beundrar jag mest? Den första jag kom att tänka på var Barack Obama. Han har allt tycker jag. Visioner, moral, personlig utstrålning, en vilja att förändra och göra gott. Och samtidigt månar han om sin familj, åtminstone som det verkar utåt. Jag har läst boken han skrev om sin uppväxt. När man läser den förstår man att det är hans otroligt starka mamma som präglat honom mest av allt.

Sen kom jag att tänka på vad det är för egenskaper som gör en människa beundransvärd i mina ögon. Han eller hon ska kunna ta vara på lyckan som finns i varje dag och varje stund, och dessutom sprida den till andra i sin omgivning. Och då har jag i min närhet en betydligt vanligare person än Barack Obama som jag verkligen beundrar. Hon är en mamma som miste sin man och plötsligt stod ensam med 4 små barn att försörja. Det är nu över 10 år sedan, och hon har alldeles ensam klarat av situationen på ett fantastisk sätt. Alla barnen är glada, trevliga och hjälpsamma och har kommit in på olika högskolor efter gymnasiet.  De har varit tvungna att hjälpa till mycket hemma, men det har blivit en självklarhet och det är aldrig några sura miner över det. Behöver jag säga att huset alltid är skinande rent och att maten som serveras är ljuvligt god? Dessutom arbetar hon heltid… OCH är engagerad i att hjälpa människor från sitt gamla hemland med översättningar, brev och annat pappersarbete.  Jag VET att man kan bli väldigt trött av att läsa en beskrivning som denna. Men tänk efter – visst är det underbart med förebilder som visar att det går att skapa lycka ur en vidrig olycka. Hon är värd all respekt och beundran!

Om du tror att jag redan vet svaren på mina farmorsfrågor, så tror du fel. Hela dan har den där frågan funnits i mitt bakhuvud. Vad gör jag bättre än min mamma?

Vissa saker är lätta att komma på. Jag kan använda en dator och betala mina räkningar. Jag kan använda en GPS både i bilen och båten. Jag kan cykla med 24 växlar. Jag kan boka hotellrum i Kuala Lumpur på nätet. Jag kan bita ifrån och skälla argt om någon försöker sätta sig på mig. Jag kan sparka in dörren på en liten bil som kör mot rött ljus mitt i Stockholm och nästan kör över mitt barn (hände för ganska länge sedan). Jag kan pruta skamlöst. Jag kan strunta i att bädda sängen. Jag kan laga thailändsk mat. Jag kan lyssna på podradio och lägga upp bilder på Facebook.

Men jag vet inte om man kan säga att dessa färdigheter egentligen gör mig till en bättre mamma än hon.  Det mesta är ju bara en följd av att vi har vuxit upp i olika tidsåldrar. När hon blev mamma på 50-talet fanns det fortfarande dom som lindade sina barn! Och det fanns inga blöjor, jag sov på någon sorts spännbädd med cellstoff. Och fast mina föräldrar bodde i ett ”fint” område som Örgryte i Göteborg, så tvättade man i källaren i bykgryta på en gasspis!

Min mamma klarade att fostra 4 barn under omständigheter som jag aldrig skulle acceptera. Pappa var världens snällaste men jobbade jämt och fick frukost på sängen varenda morgon så länge han levde. Han strök aldrig en enda skjorta själv och han skulle inte drömma om att hjälpa till i hushållet. När vi flyttade till landet på sommaren satte han sig i bilen och väntade på att mamma och barnflickan skulle stuva in 4 barn och all packning. Sen rökte han Matanzas hela vägen till Fiskebäckskil medan han körde. Vi barn kräktes i papperspåsar. Det fanns inga säkerhetsbälten. De älskade varandra hela livet, det vet jag säkert.

En del saker vet jag att jag gör bättre än mamma. (Jag glömde t ex skriva att jag kan backa med hästsläp också.) Men jag slår henne inte på fingrarna när det gäller Livet.