Intervjuerna med mamma om hennes barndom och uppväxt i början av 1900-talet (hon är född 1919) har väckt mycket känslor och många funderingar. Jag trodde att jag kände min mamma ganska bra. Hur jag nu kunde tro det, när jag inte visste särskilt mycket om henne från tiden innan jag fanns till. Och praktiskt taget ingenting om hennes föräldrar och deras liv.  Min morfars mor Hanna till exempel, född 1849. (Det är min morfar med den den svarta mustaschen som står bakom henne på bilden.)

Hon gifte sig först med Johannes Persson och fick fem flickor som alla dog i späd ålder. Varför? undrar jag. Kanske kan man få reda på det i gamla kyrkböcker. Sedan dog hennes man också. Då gifte hon om sig med sin svåger Troed och fick i rask takt 8 pojkar som alla blev vuxna. Så småningom startade hon Bjärnums första sparbank i källaren på gården där de bodde.

Frågade hon sig någonsin ”vem tror jag att jag är?”  Hur överlevde hon sorgen efter alla sina flickor, hur orkade hon börja om och föda ännu fler barn, hur kom det sig att hon startade banken? Hon blev 76 år, mamma minns henne tydligt. Jag måste fråga henne vad hon kommer ihåg mer av sin farmor Hanna. Nu finns det bara bilder på en gammal ful och butter gumma, men hon måste ha varit så mycket mer än så. Jag vill så gärna tro att hon var en stark och okuvlig kvinna som omvärderade sig själv och vägrade vara ett offer. Det kanske bara är en romantisk fantasi, men det kan också vara sant.

Boken ”Niceville” som jag just läst ut handlar om att omvärdera sig själv, att sluta godta andras definitioner på vem man är, hur man skall vara och vilken plats man skall ta. Det är en fantastisk roman, en sådan man fortsätter fundera på flera dagar efter att den tagit slut. Läs den!

Jag gick förbi den här statyn i skymningen, såg måsen parkerad på hatten och ljusen från kranarna i hamnen nedanför. Det blev en riktigt fin bild från början och ännu bättre sedan jag  beskurit och dragit lite i färgerna i Lightroom.

Det är Alexander Kielland i brons som står i sin slängkappa på den finaste platsen i Stavanger, med utsikt över hamnen. En av Norges ”fyra stora” enligt Wikipedia, jämsides med bl a Ibsen. Han var författare men blev också borgmästare i Stavanger.

Skulle jag vilja vara en berömd person? En stor konstnär eller hyllad medborgare?

Ja, såklart. Det måste vara härligt att ha den vackraste rösten, kunna måla de mest uppskattade tavlorna eller få Nobelpriset.

Det enda kruxet är det där ordet ”byta”. Jag vill ju inte byta med någon. Inte vara utan allt det underbara som finns i mitt lilla banala liv. Inte ta över allt elände som ingår i Nobelpristagarens.

Så nej, jag vill inte byta med någon. Det kostar nog för mycket att ligga på topp.

40/365+1 foton 2012. Tema: Elit

Den korsvägen befinner jag mig just nu mitt i. Den är i flera plan. En sån där planskild fyrvägskorsning.

Ska jag gå hit eller dit? Upp eller ner?

Ska jag lämna företräde eller gasa på?

Kan jag göra en liten avstickare in till höger och kolla först, innan jag bestämmer mig?

Det enda jag är verkligt rädd för när det gäller livets korsvägar är att jag ska missa dem. Dundra på rakt fram utan att se chansen att byta riktning och hitta nya mål.

Hellre en återvändsgränd för mycket än en sumpad möjlighet.

Nr 30/365+1 foton 2012. Tema: Utsikt

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Den första tanken som poppar upp är konstigt nog en strof av Bo Kaspers : ”Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder, och hoppas innerligt att inget händer.” 

Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid. 

Plötsligt låg de bakom mig,  alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, ponnies och mopeder. 

Min lilla behändiga flock på fyra ungar (och en man förstås, men honom lämnar jag utanför den här frågan) har nu utökats till en okontrollerbar folkmassa på 11 – 12 människor, varav det alltid är någon eller några som är mer eller mindre olyckliga av någon orsak som jag oftast inte kan påverka. Fast trösta kan jag förstås fortfarande. 

Deras glädjeämnen handlar numera om allt från nya bebisar till nya jobb och husbyggen. Inget jag är direkt ansvarig för. 

Det fyller mig med tacksamhet varje dag,  att alla mina barn blev vuxna, kloka, modiga och självständiga individer. 

Jag vet att de är glada för att jag också blev det. 

 För övrigt gläds jag åt att kaprifolens gröna vingar bara väntar på att få slå ut. Först av alla som vanligt. 

 Nu kom jag förresten på ett säkert kort om jag vill glädja någon lite extra. Ett surdegsbröd! För en stund sen tog jag ut tre stycken ur ugnen. 

Ja, hur vill jag leva under året som ligger framför mig?

Igår gick jag igenom alla blogginlägg från det första året jag bloggade, hösten 2009. Den hösten jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Gick i väggen som det heter. Flera månader låg jag i soffan framför brasan i uterummet.

Från ett inlägg i september 2009 hittar jag några ledord som passar väldigt bra för mina nyårslöften inför 2012. Först hade jag tänkt formulera mål för vad jag vill göra. Så och så många ord ska jag skriva varje vecka. Så och så många mil ska jag jogga.

Men det här målet är mycket bättre:

Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.

Det här är inte jag. Det är en glad kvinna på en liten ö i Kroatien som jag reste runt på i april förra året. Fast jag inte förstår kroatiska vet jag precis vad hon ville säga.

Eget beröm luktar illa, det vet alla i min generation. Kanske är det inte riktigt lika stadigt förankrat i själen på den som är född efter 80-talet? Förhoppningsvis inte.

Någon gång på 80-talet döptes nämligen det där fula berömmet till sig själv om till affirmationer. Affirmationer är inte fult, det är tvärtom ett väldigt bra sätt att peppa sig själv.

Skrivcoachen Ann Ljungberg har en SkrivAdventskalender med tävlingar och ibland presenter. I den här luckan har hon en riktigt trevlig present, en hel kortlek med affirmationer. Jag har skrivit ut och klistrat upp på kartong, och tittar på någon eller några varje dag.

Vår familjetradition när det gäller julkakor är hysterisk. Min barndoms julaftonsmorgnar började med att vi drack varm choklad och åt  nio sorters kakor framför brasan. Pepparkakor, saffranskusar, bondkakor, nötchokladrutor, mandelflarn, fruktkaka, korintkakor, mandelmusslor och mjuk pepparkaka. Jag tog med mig traditionen när jag bildade familj, fast då var vi tvungna att lägga till klenäter och madeleinekakor för det kunde min man inte vara utan.

I flera år har jag verkligen hatat den här traditionen, även om vi faktiskt har minskat antalet sorter. Min kropp mår inte bra av allt socker, men om kakburkarna är fulla klarar jag inte att avstå. Och jag vill inte förstöra julen för alla andra i familjen som inte alls har ett så komplicerat förhållande till kakor.  

Vi två som numera bor ensamma hemma har aldrig en kaksmula i skåpen i vardagslag, inte ens kex eller skorpor. Jag är en nykter kakoholist.

Helst vill jag alltså inte äta en enda en, fast jag vet att jag inte kommer att kunna avstå. Men när barnen reser hem igen på juldagen tar de med sig allt som är kvar och jag kan pusta ut. Kakfritt till nästa jul!

I min mormors finrum stod en chiffonjé som var specialbeställd för just det rummet. Den tillverkades i morfars möbelfabrik, det mesta gjordes för hand eller med enkla verktyg. När jag var liten var den vår finaste möbel. Den hade mahognyfanér, ett lönnfack, en massa smålådor och vackra handsmidda beslag. Varje låda gick att låsa med sin egen speciella nyckel. I lådorna förvarades klenoder som hårlockar, tappade mjölktänder, bröllopstelegram, skolbetyg och familjebilder.
Jag fick den där chiffonjén på 80-talet när föräldrarna flyttade till ett litet radhus och inte hade plats för den. Sen dess har den förvarat våra skatter och minnen. Och varit hopplöst i vägen och opraktisk. Minst 100 kg tung, för skamfilad att säljas, för vördnadsvärd att göra sig av med. Till slut blev jag arg och ledsen så fort jag såg den. Och det gjorde jag varje dag eftersom den stod i mitt arbetsrum.
Men nu är jag befriad, morfars chiffonjé har fått en värdig död och blivit till prima tändved till vinterns brasor i kaminen. Alla små fina beslag och nycklar har tagits tillvara av stora A, familjens Riktiga Konstnär.

Och i mitt arbetsrum står nu två stycken vita Billy 80 x 202 som inte ens är halvfulla.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Just nu är det många som säger Ja till att titta på Nobelfesten, men jag tänker njuta i min skrivhörna istället. Hela dagen, ja ända sedan igår har jag känt ett magsug efter att få stänga dörren, sätta på hörlurarna och ge mig in i min hittepåvärld igen. Det är så himla spännande att se hur karaktärerna jag har uppfunnit utvecklar sig. Jag använder författarcoachen Ann Ljungbergs 365 frågor för att ta reda på vilka mina romanfigurer egentligen är. I fredags fick min huvudkaraktär försöka svara på frågan om det finns något ansvar hon har tagit på sig som hon egentligen inte mäktar med, och hur hon hanterar det. Jag satte klockan på 15 minuter och försökte skriva ner ett svar. Efter det kände jag henne lite bättre.

Men jag bestämde mig redan i torsdags för att säga Ja till att vara riktigt närvarande fredag och lördag, njuta av nuet och inte längta någon annan stans. Det är nämligen alltför lätt hänt, hur trevligt man än har, att låta tankarna flyga iväg till någonting annat längre fram, längre bort. 

I fredags kväll var det 40-årsjubileum, jag träffade 20 av klasskamraterna i avgångsklassen på Journalisthögskolan i Göteborg. Flera av dem är kända medieprofiler. Mysige Ola Magnell blev känd inom ett helt annat område och har ända sedan den tiden han sjöng för oss på våra fester varit min store idol när det gäller låttexter. Han är en helt magisk poet och låtskrivare, det är så synd att han lagt gitarren på hyllan men tur att han ändå faktiskt gett ut 12 skivor. Jag kan nästan varenda text utantill (Obs överdrift!) Lyssna till hans låt Pappa! och gråt!

Min förste pojkvän Torbjörn blev inte alls känd men väldigt lyckad ändå, och det kändes himla härligt att få krama om honom igen. Jag förstår fortfarande att jag föll för honom i gymnasiet. När han sökte till Journalisthögskolan gjorde jag det också. När han började på reklambyrå gjorde jag det också. När han fick barn fick jag det också 🙂

Idag var det ett annat sorts roligt kalas, min lillasyster (man slutar aldrig vara storasyster) fyllde 60 år och nästan hela släkten hade samlats. Mamma 92 höll tal och alla hennes barnbarn och små barnbarnsbarn kryllade omkring och somliga gick från knä till knä.

Själv matade jag lilla Mini med vispgrädde och hallon medan jag snusade i hennes mjuka hårfjun. (Tiny snart 2  får jag nästan inte röra just nu. Allting är NEJ! Fast jag fick en puss i nåder till slut.)

PS. Lyssnar just nu på Guldkorn av Ola Magnell och får mäktiga flashbacks inför den ena låten efter den andra. Det här till exempel ur Rulltrappan: ”En boning i sig själv, måste man ha!”