Man kan strunta i en massa handlingar som de flesta anser som självklara,  utan att därmed utmana sig själv eller omvärlden. Att strunta i att städa eller bry sig om sin vikt eller raka benen är några exempel. Ganska ofarligt trots. I vissa människors ögon kan man visserligen framstå som en bisarr person. Men det är oftast människor vars omdöme man inte bryr sig så mycket om ändå.

Det är värre när man känner lusten, och skräcken, att strunta i sådant som man själv trodde var en del av ens personlighet. Som att hålla ut, leverera, göra färdigt, vara snäll, visa omtanke.

Den här frågan har fått mig att fatta ett viktigt beslut. (Farmorsfrågor är ovärderliga! 😉 ) Det är dags att sluta fundera över vad andra har för förväntningar på mig och på vad jag ska göra eller inte göra. Allt vad jag inte kräver av andra människor tänker jag strunta i om de kräver av mig.

Från och med nu är mitt liv bara mitt.

PS. Mina älskade, ni vet att detta inte gäller er!

Många viktiga beslut har jag fattat i sängen på morgonen. Några innan jag ens öppnat ögonen.

Det har ofta varit stora, viktiga insikter och löften av karaktären: Aldrig mer ! Eller: Från och med nu !

Just när medvetandet når vakengränsen och i gränsmarkerna där omkring, händer det  märkliga saker i hjärnan. Jag ser klart vad jag vill. Inser vad som är problemet. Upptäcker ett samband.

Det gäller att fånga de där kloka tankarna direkt, få ner dem på papper helst innan man stiger ur sängen. Annars kan de vara bortblåsta när jag kommer tillbaka från badrummet.

Man kan också presentera den halvvakna hjärnan för en fråga, och se vad som händer.

Det första jag ser när jag vaknar är en julklapp jag fick av mina barn för några år sedan. Det föreställer helt enkelt ett alfabet som är tillverkat av en enda ståltråd i ett stycke. Den fanns med på julmarknaden som Högskolan för Design och Konsthantverk hade och jag blev helt förälskad men hade inte råd. Det är nog en av de finaste julklappar jag fått.

Varför känner jag så starka band till just det här konstverket?

Sådana frågor är intressant att leda in hjärnan på när man befinner sig mellan sömn och vakenhet.

Det kommer alltid svarta dagar, mulna dagar, gråa dagar, tunga dagar, deppiga dagar. Alla drabbas av det, såklart även jag fast jag skriver en superpositiv blogg där det kanske verkar som om lyckan alltid lyser.

Men precis som lyckliga dagar försvinner alldeles för snabbt, så passerar även de deppiga. Man kan faktiskt bara vänta ut dem. Det viktigaste jag lärt mig om hur man hanterar en dålig dag, hörde jag av en arbetskamrat. Han sa: ”Fatta inga som helst avgörande beslut när du är arg, upprörd eller ledsen.”

Just idag vill jag kanske inget annat än att säga upp mig, sälja huset och företaget och flytta utomlands. Men imorgon är de tankarna försvunna. Hastigt mod är inte någonting att bygga på. Det hörs ju på uttrycket. Hastigt mod. Mod som går över.

Så vad gör jag? Först analyserar jag : Vad beror detta på? Håller jag kanske på att bli sjuk? Kvällen innan en förkylning bryter ut är jag sur, stingslig, argsint och ledsen. Det slår aldrig, aldrig fel.

Sen skämmer jag bort mig själv. Inte med choklad längre. Men med ingefärsthe, brasa, musik och böcker. Med motion, inget hjälper så bra som en joggingrunda. Chansen är stor att jag kommer på varför jag deppar medan jag springer.

Just nu har jag väldigt många olika böcker igång samtidigt: Morlandas Hembygdsbok nr 1, Tomas Tranströmers samlade dikter, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Brev i Bohuslän berättar av Johan Pettersson. I hyllan på vänt står Blodläge av Johan Theorin, Min Kamp 1 av Knausgård och Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bernieres.

Det är som om jag nu försöker ta igen alla år av för lite läsning. Men nu läser jag på ett helt nytt sätt, sedan jag börjat mitt skrivarprojekt. Det har både fördelar och nackdelar. Pocketböcker på ICA som är bästsäljare kan kännas helt oläsliga redan efter de första sidorna. Medan Selma Lagerlöfs böcker som stått oöppnade och samlat damm i min hylla i decennier plötsligt framstår som rena njutningsmedlet.

En bra dag börjar med att man vaknar frisk och varm i en skön säng och kan äta frukost.

Just nu läser jag flera olika böcker samtidigt om hur det var  att leva i Bohuslän på 1800-talet. Jag som aldrig har varit det minsta historieintresserad har blivit en besatt storlånare på biblioteket i Henån. På avdelningen för Bohuslän finns skildringar av vardagslivet bevarade, bland annat hittade jag boken ”Brev i Bohuslän berättar” av Johan Pettersson. Vad sägs om det här brevet inför en människoauktion i Tanum 1877:

”Brev till kapten J.P Johnsson i Kärra, den 29/19 1877. War god gör mig den tjensten inropa för min räkning ett wallhjon, helst pojke…”

Den här boken är rena guldgruvan om man vill komma människorna för 150 år sedan in på livet. Den är också bra för perspektivet på vad som är en bra dag. Jämfört med hur man hade det på den tiden är alla mina dagar väldigt bra.

Det nyvaknade historieintresset beror förstås på romanen jag drömmer om att skriva. Drömmer och drömmer förresten, varför är det så lätt att förminska sig själv? Jag har ju handlingen ganska klar för mig och skriver oftast något varje dag.

Idag hände något extra roligt för en linslus som jag. Det kom ett mail från M-Magasin som ville ha en nytagen bild för en intervju i tidningen. Helst en bild där jag målar eller joggar. Så här blev resultatet, jag tog bilden med självutlösaren på kameran. Lite roligt att min tröja matchar rosetten på porträttet, och att vi båda har vit spets runt halsen!

305/365 foton 2011. Tema: Fotograf.

Vem har hittat på att genvägar är senvägar? Förmodligen Luther. Ve den som försökte hitta en snabbare väg till lycka, kunskap eller rikedom än den långa och mödosamma. Fusk! Den inställningen växte hela min generation upp med. Alltså har jag ett litet själsligt skav av dåligt samvete varje gång jag hittar en smart genväg och väljer den. För det gör jag, ofta.
Bilden till den här Farmorsfrågan är ett typiskt exempel. På kursen i oljemålning gick Ewa igenom hur man lägger upp sin palett med alla färger i en viss ordning. Det tar flera år på konstskola att lära sig hur man ordnar och blandar de där färgerna. När jag kom hem från kursen på söndag kväll hade jag redan glömt allt. Men jag hade antecknat vilka blandningar som enligt Ewa är användbara när man målar porträtt. Så jag gjorde min egen fuskpalett bara för ansikte och hud. En suverän genväg!
Jag har gjort en annan bara för transparenta färger, väldigt användbart för skiktmålning.

Lilla S och lilla A invigde genast stora ritbordet i min nya atelje. På Inex  (världens bästa och mysigaste butik för konstnärsmaterial ligger i Göteborg) i veckan köpte jag oljepastellkritor, färgpennor och stora härliga ritblock. Så mysigt att vi kan sitta tillsammans och måla!

Först måste jag göra klart detta: Mina barn och min man räknas inte när jag svarar på den här frågan. <3

Men sedan. Vad är det mest värdefulla i mitt liv just nu? (Jo, man får vrida och vända lite på frågan så att den passar bättre.)

Är det erfarenheter och kunskaper från alla olika jobb jag haft? Vårdbiträde på mentalsjukhus, korvkioskbiträde, tryckeriassistent, journalist, reklamskribent, VD…

Är det mina mer eller mindre udda kunskaper? Hur man skor en häst till exempel. Eller skördar en bikupa. Eller är det alla  minnen från olika resor, möten med människor, upplevelser av andra kulturer?

Nej. Min största tillgång i livet just nu är mamma, 92.  Tänk att ha kvar sin mamma när man har fyllt 61 och själv har barnbarn! Vilken otrolig tur och vilket privilegium. Mamma som har nycklarna till hela min barndom, som fortfarande minns precis hur det var när hon födde mina syskon och mig på 50-talet. Hon minns också vad hon tänkte när hon 3 år gammal fick se sin nyfödda lillasyster för första gången (”hon har ju inget hår!”) Hon minns vad hennes mamma,  alltså min mormor,  berättade om sin barndom som inträffade på 1800-talet!!

Och hon älskar att berätta om det som har varit.  Min iPhone med bandspelaren på ligger mellan oss på bordet och så dricker vi the och mamma berättar om sitt liv. 

Förr hade jag ofta skuldkänslor när jag hälsade på i hennes lilla radhus där det alltid kändes ensamt, ganska mörkt och TV:n stod på för fullt. Mamma är inte särskilt intresserad av det som händer just nu, närminnet är inte det bästa, så jag tyckte hon var trögpratad. Men sen hittade jag författarcoachen och spökskrivaren  Johanna Wistrand på Twitter och vi startade projektet med Boken om Mamma. Vilken lyckträff!

Mamma brukar baka kladdkaka så att hon alltid har något att bjuda Hemtjänsten på. Nu har hon ”Boken om Mamma” att visa för alla också, och får spela huvudrollen i sitt liv igen, precis som hon älskar. Nu fortsätter vi att lägga till och bygga ut Boken om Mamma med mer bilder och fler minnen, de tar liksom aldrig slut. Det blir nog en ny edition redan till jul!

Idag ska jag bli intervjuad av en journalist på M-Magasin. Hon ska skriva en artikel om hur man finner balans i tillvaron efter 60. Jag vet inte varför hon tror att just jag kan svara på det. Men som tur är har jag funderat mycket över Farmorsfrågan nr 191.

Du kanske tycker att frågan verkar felställd. Skulle den inte vara: ”Gör du det du vill?” Men den frågan är det alldeles för lätt att smita undan. ”Vill och vill, jag skulle vilja flytta till Thailand på vintern och fotografera och måla på heltid, men man kan inte få allt man vill här i världen om man inte vinner på Lotto…”

Det går alltid att skylla på att man inte har de resurser som behövs. Pengar till exempel.  Då är det i alla fall inte mitt fel om jag är missnöjd med tillvaron. Skönt. Men om man utgår från de resurser jag faktiskt har. Och sen tittar på det jag faktiskt gör. Vill jag då det jag gör?

Jag skrev en lista på hur jag äter och rör mig till Caroline på Allsports, mitt gym. Hon har satt upp en Före och Efter bild på mig på deras Wall of Fame och ville att jag skulle skriva något. Jag har ju gått ner 25 kg i vikt och dessutom minskat min metaboliska ålder från 72 år till 47. Bra reklam för Xtravaganza och gymmet! 😉

När jag skrev den där listan blev det så tydligt för mig.  Äntligen, till sist, sent i livet, har jag tagit ansvar för mina prioriteringar. Jag väljer att äta detta, men inte detta. Jag väljer att träna och motionera. Därför att jag vill leva frisk och rörlig, länge.

Det är precis samma sak med frågan om balans i livet. Just balans struntar jag faktiskt i, det måttet förstår jag inte. Min Farmorsfråga är mycket bättre. ”Vill jag det jag gör?”

Ofta får jag frågan hur jag hinner med allt jag gör. Jag brukar känna mig lite anklagad, ungefär som när någon antyder att man fuskar. Börjar ursäkta och förklara:  ”Nämen jag hinner inte alls allt, du gör ju en massa saker som jag aldrig gör, du har småbarn och pendlar och renoverar hus och…”

Igår skrev jag en lista på allt jag väljer att göra. Den ser ut såhär: Fotograferar varje dag, målar periodvis, bloggar varje dag, jobbar heltid, skriver på en bok varje dag, tränar ett par gånger i veckan, joggar några gånger i veckan, lagar god mat med min man ofta, bakar surdegsbröd ganska ofta, reser rätt ofta, träffar barn och barnbarn och umgås med min 94-åriga mamma ungefär varannan vecka, sitter famför brasan i uterummet på kvällarna nästan varje kväll och läser.

Jag har inte mer tid än någon annan. Det finns förstås också en lista på det jag väljer bort: Ser nästan aldrig på TV (senast var den 23-24 juli när NRK sände direkt från Oslo om Utøya), städar nästan aldrig (har RUT 1 gång/månad), bäddar nästan aldrig (bara när RUT ska komma), måste inte göra kliniskt rent i köket innan jag går till sängs, plockar inte undan saker efter mig direkt, öppnar posten en gång i veckan, umgås sällan med andra. Jag kan strunta i växthuset hela sommaren och låta de vita flygarna ta över tomaterna. Samma sak med rabatterna. I sommar valde jag bort trädgårdsarbete, bad Ulrica på Trädgårdsmakeriet komma två dagar istället. . . Och så vidare. Om jag, Gud förbjude, av någon anledning skulle bli ensam skulle jag aldrig kunna hitta en ny man som stod ut att leva med mig. Min älskade och jag har utvecklats långsamt, under 35 år, till ganska olika individer som ändå fortsätter välja varann för att vi mår bra av varann.

Vilka är mina färger? Allt som är dovt, blandat, mustigt, tveksamt, transparent, otydligt och kornigt. Klara färger är inte min grej.

Den här rosen stod på en hylla i köket i Ewa Evers konstnärsatelje. Skönhet måste inte kosta så mycket.