Så länge barnen var små avskydde jag verkligen att resa. Både med och utan barn. Det kändes som ett omöjligt ansvar att beskydda dem från allt som skulle kunna hända på en utlandsresa. Och tanken på hur de skulle klara sig utan mig, om något hände mig, var lika illa. Vi gjorde ändå flera fina resor hela familjen. Vi bilade till Danmark och England och vi båtluffade i Grekland. Vi reste till Thailand med sladdisen också och upplevde en verklig mardröm med sjukt barn i djungeln. Men det är en annan historia…  

Men när barnen blev vuxna och jag mer obehövlig började jag älska att resa. Numera finns det ingen bättre frihetskänsla än när planet lyfter och jag är på väg…  

Av alla resor jag har gjort hittills, ensam eller med Odd, är nog vår resa till Kina 2008 den som gjort allra störst intryck. Kanske för att jag drömt om att få se Kejsarens armé på riktigt ända sedan den första gången var på världsturné och ställdes ut  i Stockholm 1984.  Ingen utställning har någonsin gjort ett sådant intryck på mig som krigarna i terrakotta, alla med individuella utseenden. Jag måste faktiskt tillbaka till Kina bara för att se mig mätt på Kejsaren Shihuangdi av Qins 8000 soldater i lera, i naturlig storlek. Plus hästar. Vi hade bara en dag på oss när vi var där, det räcker inte.  

Men resan till Vietnam kommer inte långt efter. Eller resan till Prince Edward Island i Canada. Eller när vi bilade ner till Louisiana året efter Katrina. Eller när vi åkte buss tvärs över Malaysia. Eller när vi reste runt i Thailand bara några veckor efter tsunamin. Eller när vi cyklade i Montreal i somras.   

Jag samlar på mina resor och njuter av att titta på bilder och minnas. Det är med reseminnen som med kunskap. Man kan aldrig få för mycket, och ingen kan ta dem ifrån en.  

Nästa resa går till Rügen om några veckor. Nästa igen till Turkiet eller Sicilien senare i höst. Och jag längtar verkligen efter New York, det var länge sen nu.  

Hur beskriver jag mitt liv om någon frågar? 

En person talade om för mig att han/hon inte längre läste min blogg, bland annat eftersom jag satte alldeles för höga och orealistiska mål.  Till exempel hade jag i våras skrivit en lista som var höjden av orealisiska förväntningar. Listan beskrev allt jag ville hinna med i sommar. 

”Livet är ju faktiskt mest en massa ärenden,” sa den här personen till mig. 

Först blev jag väldigt häpen och tyst. Det här var ju sanning för den här personen. Sen började jag fundera.  Är jag en sämre människa som inte tycker att livets huvudsakliga innehåll och mening är ärenden,  plikter, strävanden och måsten? Är det egoistiskt och omoraliskt att sträva efter personlig lycka och självförverkligande,  istället för att i första hand försöka leva upp till omgivningens förväntningar? 

Som så många gånger förr tar jag hjälp av LyckoBloggen, som drivs av några lyckoforskare vid Lunds Universitet, för att se om jag kan hitta svar.  

Jag hittar en recension av boken Lyckans verktyg , skriven av psykologiprofessor Sonja Lyubomirsky, en av världens ledande lyckoforskare. Boken är strikt baserad på forskning om vad som fungerar och vad som inte gör det, när det gäller vad du kan göra för att bli lyckligare. Den kostar 44:- i pocket på Adlibris! Jag har just klickat hem den. Kanske ska jag köpa en var till alla på jobbet? 

Här är en sammanfattning av de viktigaste knepen: 

Lyckostrategierna
1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp 

När jag tänker igenom den här listan blir det lätt att svara på frågan om det är fel att söka lyckan istället för att uppfylla livets plikter och ärenden? 

Nej. 

Mitt liv är ett äventyr, fullt av möjligheter till underbara upplevelser som jag vill hinna med.  Det gör mig inte till en sämre människa. 🙂 

Höstens första brasa sprakar i kaminen och jag sitter med Ipaden i knät bland lammskinnen och funderar på frågan: Vilket nytt liv kan jag tänka mig?
Egentligen kan jag inte tänka mig något nytt liv alls, och det skrämmer mig lite. Förändring får inte vara en fiende, jag vill inte vara en trygghetsnarkoman.
Människor omkring mig startar om, av lust eller nödvändighet och jag ser att det fungerar alltid. Livet går vidare även om man blir bedragen, eller förlorar sitt jobb, eller måste sälja huset. Ofta leder krisen till något som är bättre, om än annorlunda.
Men om jag fick styra själv mot ett nytt liv, utan att vänta på en kris som tvingar mig?
Drömmen vore att bo på en båt halva året. En stor båt. Där skulle finnas plats för min älskling och mig, och några gästande barn och barnbarn ibland. Där skulle också finnas plats för målargrejor och fotoutrustning och datorer. Sen skulle vi segla omkring halva året på ett varmare ställe än här. Kanske ligga ett par månader i en liten turkisk hamn? Eller på Kanarieöarna? Jobbet skulle vi sköta på distans. I maj skulle vi nog komma tillbaka till Flatön och stanna till september.
Jag vet faktiskt någon som lever ett sådant båtliv. Hon heter Ann Ljungberg och är författarcoach. Innan hon och hennes man kastade loss från Sverige 2003 var hon it-konsult. Nu har hon författarskola bl a  på Kanarieöarna. Klicka på länken och läs hur hon gjorde, hennes resa är både inspirerande och tankeväckande.

Och utmanande. 😉

– Posted using BlogPress from my iPad

Vad är jag nyfiken på? Mest av allt och alltid är jag nyfiken på andra människor. Varje gång jag är i stan (Göteborg) glor jag intensivt och ogenerat på folk. Mina barn tror att det beror på att jag bor på landet och inte ser så mycket människor i vanliga fall. Men det är inte hela sanningen. Jag är helt enkelt väldigt nyfiken på hur andra människor är. Hur de bor, hur det ser ut i deras hem, vilka relationer de har, vad de pratar om, vad de jobbar med.

Men jag är nyfiken på avstånd, vill helst bara iaktta och lyssna, utan att märkas.

På fester, sammanträden och andra tillfällen när man förväntas umgås och prata tröttnar jag fortast av alla och måste dra mig undan för att vila och vara själv.

Inte konstigt att jag älskar Facebook, Twitter och bloggvärlden där man bestämmer själv när och hur ofta man ”träffas”.

Det kanske finns en diagnos? 🙂

Hur som helst så har jag förlikat mig med att det är såhär jag är. Nyfiken på folk men inte så sällskaplig.

Den här glada familjen fångade jag med kameran på en restaurang i Paris, på kursen i Street photography med Marcus Johansson . Hur tror du att de hänger ihop? Visst är det väl farfar, pappa och sonson? Undrar vad de firar?

 Ja, vad hindrar mig att göra det jag egentligen vill? Påbörjade och oavslutade projekt både ute och inne ropar på att jag måste ”göra färdigt”! Trädgården växer igen. Växthuset har blivit en odling av vita flygare och bladlöss istället för tomater. Nyköpta spännande  DVDkurser från Moderskeppet som jag inte ens öppnat samlas i hyllan.  Halvfärdiga barnporträtt i olja står i rad längs väggen och alla mina glasfärger, penslar och pryttlar står hopfösta i lådor i ett hörn av mitt överbelamrade privata arbetsrum. En gång i månaden kommer Elisabeth (vår underbara RUT) och städar tålmodigt runt alla mina samlingar. Ibland sorterar och viker hon t o m den rena tvätten om tvätthögen framför torktumlaren hindrar henne att komma in i tvättstugan.  

Fast när jag nu tänker efter, så väljer jag ju faktiskt för det mesta att göra det jag vill. Det är ju därför vårt hus ser ungefär likadant ut nu som när barnen bodde hemma, det är därför växthuset denna sommar är en misär, trädgården en djungel och arbetsrummet en mardröm för en städerska. Det är därför vi inte kan bjuda hem vem som helst på middag en kväll. (Det tar för mycket tid att göra huset tillräckligt fint för gäster.) Jag struntar oftast i det jag borde uträtta på fritiden efter jobbet, eftersom det är roligare att träna, baka surdegsbröd,  fotografera och sitta vid datorn med bloggen, bildbehandling och mammas memoarer. Det viktigaste blir därmed gjort anser jag. 🙂  

På helgerna har jag inte heller tid med det jag borde, då kommer barn och barnbarn som jag vill umgås med, eller så åker Odd och jag iväg på något roligt. Womens Match Race i Lysekil till exempel.  

Det går helt enkelt inte att ha ett perfekt arbetsliv, ett perfekt hus, ett perfekt socialt liv,  en perfekt trädgård och ett perfekt liv samtidigt.  

Alla dessa krav och förväntningar som skulle kunna hindra mig från att göra vad jag vill, om jag inte vore så bra på att strunta i dem.  

För vad kan egentligen vara viktigare än att göra en helgutflykt för att lära sig dansa tango?  🙂 

Den här tänkvärda raden hittade jag förresten i min Xtravaganzahandbok:  

”Hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet”  

Kristina Jeppsson, xtravaganzacoach och NLP Tränare

Vilken talang har jag som jag har glömt bort?

Man hinner börja med många olika saker under ett liv om man är nyfiken. Länge hade jag lite dåligt samvete över alla påbörjade aktiviteter och passioner som låg avlagda längs min väg. Jag har provat på väääldigt många saker. Jag är halvduktig på att spela piano, mörkrumsarbete, akvariefiskar, sko hästar, tala franska, odla jordgubbar, paddla kajak och fotografera. Med mera…
En sak jag var riktigt bra på som yngre var att skriva dikter. Jag tror i alla fall att jag var bra på det. Det finns en enda dikt bevarad som jag skrev till Odd när vi just hade träffats. (Ha, ha, tur att jag inte visste hur bortkastat det var att skriva en dikt till honom, han som saknar en gen när det gäller dikter och sångtexter.)
Sedan dess har jag skrivit så mycket i jobbet att det känns som om mitt eget uttryck är förstört, utsuddat. Som om jag inte förmår skriva i en annan stil än korta reklammeningar.
Kanske är det dags att prova på lite poesi igen?

Vem kände jag senast beundran för?

Utan att tveka svarar jag: Jens Stoltenberg, Norges statsminister. Innan katastrofen i Oslo visste jag faktiskt inte varken vad han hette eller hur han såg ut. Den helgen allt det hemska hände hade vi precis fått vår platt-TV med stor skärm, och jag satt som många andra paralyserad framför NRK:s direktsändning på TV, oförmögen att göra något annat.

Men Stoltenberg däremot verkade ha fått handlingskraft från ovan. Han sa och gjorde hela tiden rätt saker, även  i början när det precis hade hänt och han intervjuades på språng, röd och svettig och mycket medtagen som det verkade. Han svarade klokt, eftertänksamt och lugnt, och han gjorde det rakt från hjärtat. Inget av hans uttalanden kom omvägen via en talskrivare eller pr-konsult. Han var outtröttlig och verkade räcka till för alla, han fanns på sjukhuset, på hotellet där de anhöriga samlades, i presskonferenser, i möte med regeringen.  Och han fanns hela tiden på TV. Jag undrar när han fick tid att sova de två första dygnen?

”Från statsminister till landsfader.” stod det i GP:s ledare och det är verkligen på pricken. 

På Krokstrandsfestivalen hedrades minnet av alla mordoffren med en lyktceremoni nere vid stranden. På andra sidan Idefjorden, mitt emot Krokstrand, ligger ju Norge, så nära, bara några få minuter med båt. Massor av ballonger lyfte mot kvällshimlen med hjälp av små lyktor. Vackert och samtidigt outsägligt sorgligt.

 En annan person som jag beundrar väldigt mycket är Benny Andersson. Dels för att han är ett musikaliskt geni, men mest för att han verkar ha lyckats behålla sin integritet och sin personlighet.  Trots all framgång och alla miljoner utstrålar han värme och äkthet. Jag kan ju ha fel. Men jag litar på min magkänsla  tills motsatsen bevisas…

Men mest av allt och varje dag beundrar jag alla ensamstående föräldrar i Sverige. Det går inte att överskatta deras betydelse. För sina barn förstås, men också för samhället i stort, alltså för oss andra. Hur skulle det se ut om de inte orkade?

För en del ensamstående mammor och pappor finns mor- och farföräldrar i närheten som kan avlasta, supporta med pengar och dela ansvaret. Men väldigt många ensamstående föräldrar kämpar på med sina barn ganska isolerade. Jag ser det på nära håll, i min egen familj.

Skilsmässorna ökar i antal och det blir fler och fler barn som växer upp med ensamföräldrar. Är det inte dags för något parti att komma med något konstruktivt snart, för att underlätta för dem? Här är två föreningar som arbetar för det: Sveriges Makalösa Föräldrar finns i hela Sverige. Enastående föräldrar finns i Göteborg.

Den här frågan fick aldrig något svar från mig, men den fick verkligt läsvärda kommentarer. Vad vill du att en resa ska ge dig? Jag skrev den när jag precis kommit hem från Montreal med kameran full av bilder och huvudet fullt av nya intryck.  Jag tyckte frågan var svår. 

Men nu, med en månads perspektiv, är svaret lätt. Upptäckter. Oväntade syner, lukter, smaker, möten som sätter helt nya spår. Att följa ett uppgjort program eller beta av sevärdheter i grupp passar inte alls min reslust. Vem bestämmer vad som är en sevärdhet? Jag vill minnas egna gränder, utsikter och marknader. 

Under mina fyra dagar i Paris i maj var jag aldrig inne i Louvren. Men jag cyklade förbi en tidig morgon och såg uteliggarna som letade pengar innan fontänen startade. 

Nu ligger jag så långt efter med fotoutmaningen 365 foton 2011 så här kommer flera bilder på raken för att jag ska komma ikapp. En bild om dagen är ju meningen… 

Nedanstående bild tog jag på gång- och cykelbanan till en helt fantastisk gammal bro i Montreal. 

 I Montreal betyder trappstädning nånting annat än hos oss. 

Nu tar jag mig i kragen och tackar livet. Ger mig själv lov att utan skuld njuta av det så länge jag har det.  Den här helgen har varit hemsk, minst sagt. Fast jag egentligen inte är drabbad alls personligen. Förutom att jag har en förkylning från helvetet. Men vad betyder väl det när jag har alla mina barn i livet?

Förutom att gråta, twittra, surfa och titta på TV har jag ”döstädat”. Dvs kört massor, MASSOR av saker, köksredskap, prydnader, böcker, möbler, prylar till loppisen i Flatö skola. Två fulla billass! Det känns helt underbart att se tomma ytor omkring sig.

Ja, du läste rätt, jag har tittat på TV också. Vi har slutligen gett efter för TV-trycket och tagit över en TV som store J tycker är för liten för honom. Jag tycker den är gigantisk. I detta nu är TV:n igång i vardagsrummet trots att ingen är där och tittar på den. Så är det ju alltid hemma hos alla andra, men så har det aldrig varit hos oss. Tills nu.

Vårt TV-liv började alltså med NRKs direktsändning från Oslo hela lördagen och söndagen. Fast egentligen skaffade vi TVn för barnbarnens skull. Och National Geographic. (Fast jag vet att Odd älskar det där programmet Myth Busters också. Och jag kommer säkert att kolla in ett och annat avsnitt av In Treatment.)

Och så var det svaret på Farmorsfrågan då. Vilka bra saker ser jag i min backspegel?

Det första jag kommer på är min viktminskning. Jag väger 26 kg mindre än för två år sedan. Det påverkar hela mig, varje dag. Tänk att kunna sova i  båten utan att fastna i sovsäcken när man vänder sig i sömnen. Tänk att kunna sitta bekvämt uppkrupen i en soffa med benen i kors. Tänk att kunna gå barfota utan att få ont i fötterna. Tänk att kunna hoppa från båten ner på en klippa. Tänk att inte gömma sig så fort någon tar fram en kamera. Min kropp är inte i vägen för mig själv längre.

Det andra bra jag ser i min backspegel är Mammas Bok. Den är inte färdig än, den blir bara mer och mer innehållsrik. Vi håller på och korrekturläser. Jag läser högt och mamma rättar när det behövs. Så fort min förkylning ger sig ska vi fortsätta.

Min syster A har scannat in ett 100-tal bilder från mammas gamla fotoalbum och jag har börjat restaurera dem med hjälp av DVD n ”Restaurera din historia” från Moderskeppet. Jag är nog Moderskeppets största fan, I love you Mattias Karlsson!! <3

Min mamma och storebror i början av 1920-talet hos fotografen i Hässelholm.

Omslagsbilden till boken om Mamma?

Ja, vem lyssnar jag på egentligen?

Frågan kan tolkas på flera sätt: Den kan handla om musik, om politik, om religion, eller kanske om mina relationer till familjen. Lyssnar jag riktigt bra på barnen? Hör jag vad Odd säger, alltså även det han inte säger?

Men jag väljer att svara ur ett mer filosofiskt perspektiv. Jag är ju inte religiös, tror inte på någon gud. Men jag tror att det finns en mening med livet och att man har ett ansvar för hur man lever det. Därför är jag väldigt nyfiken på allt som handlar om livsåskådning och andlighet. Fast inte hur andligt som helst. Medier och schamaner är inget för mig. Jag vill inte höra något budskap från någon släkting i ett annat liv. Eller, det kanske handlar om att jag inte vågar?

Däremot läser jag böcker av Paulho Coelho, Bodil Jönsson och Dalai Lama. Och Tage Danielsson.  Jag prenumererar på Veckans Anders som är ett väldigt konkret och spännande nyhetsbrev från en lifecoach. Jag läser Lyckobloggen så ofta jag hinner. Jag lyssnar på Ewas kloka råd i telefon från Chicago.