Svar på Farmorsfrågan 166.
Ja, vem lyssnar när man pratar? Alltså verkligen lyssnar?
Inte många. Nästan alla använder tiden när jag pratar inte till att lyssna, utan till att tänka ut vad han eller hon själv ska säga när jag har tystnat. Nåt som passar i sammanhanget. Deltagande, vänligt tillrättavisande eller kanske berömmande. Kort sagt något som låter bra.
Samtidigt som han/hon tänker på vad klockan är, vad det blir till middag, att någon går på vägen utanför och att mobilen glömdes hemma…
Att lyssna är en svår konst. Jag påstår inte alls att jag är bra på det själv. Men jag är i alla fall medveten om hur dålig jag är. Jag inbillar mig inte att jag är en god lyssnare bara för att jag vill väl.
För några år sedan var Odd och jag på en fantastisk kurs som handlade bl a om att lära sig lyssna. Den ordnades av Tidsverkstaden och kombinerade paddling i havskajak med djupa samtal och reflektioner, individuellt och i grupp. Tidsverkstaden finns fortfarande och ordnar såna här kurser både i form av kajakpaddling och fjällvandringar, jag kan verkligen rekommendera det!
Vi pratar ofta om vad vi upplevde och lärde oss de där dagarna i Göteborgs yttersta skärgård, för det var helt magiskt. Ofta säger vi till varandra att det där sättet att lyssna borde vi införa hemma, både med varann och när vi umgås med andra. Det blir förstås sällan av. Men vi köpte två kajaker direkt efter kursen! 🙂
Hur gick den då till? Jo, vi fick en given fråga att fundera över först. Det gjorde var och en för sig själv medan man paddlade kajak under kanske en timme. Sedan samlades alla i en ring framför brasan i en liten stuga på ett skär, och berättade vad man kommit fram till. Den som talade fick hålla på så länge han/hon behövde, och det var förbjudet för någon av oss andra att avbryta, fråga eller kommentera. När man var färdig blev det en tyst minut, innan kursledaren gav ordet till nästa person. Alltså – inget värderande, inget bemötande, ingen diskussion. Bara lyssnande!
Det här gjorde att jag, kanske för första gången, kände mig helt fri att säga vad jag tänkte. Jag visste att alla lyssnade, och att ingen efteråt skulle vrida och vända och tolka det jag sagt. Detsamma gällde förstås för de andra. Vi fick höra sorgliga, hemska, svåra tankar som man i ett vanligt samtal skulle ha bemött på något sätt. Genom att trösta, försöka släta över, kanske skämta bort osv. Men regeln var att bara lyssna, inte reagera. Det var befriande och framförallt fördjupande. Under de där tre dagarna hittade vi okända djup både hos varandra och hos människor som vi aldrig träffat förut.
Bloggen kanske är ett sätt att tillfredsställa den där längtan att bli lyssnad på, helt förutsättningslöst? Det är inte kommentarerna som gör att jag fortsätter och faktiskt tycker att bloggandet ger mig mer och mer. Det kanske är de tysta lyssnarna där ute som ger mig trygghet?
Svar på Farmorsfrågan nr 165.
Vad ser jag fram emot denna veckan? Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att börja jobba igen. Tjöta och skratta med tjejerna, få gå in i min yrkesroll och ta tag i en massa nya projekt som ligger och väntar.
Fast det dröjer tyvärr flera veckor innan jag kan ägna mig helt åt mina egna projekt. De närmaste två veckorna gäller det att försöka hålla undan det värsta från S´s bord, hon som ansvarar för bl a ordermottagning och kundservice. Även om vi har förberett länge för halvfart under semesterperioden, och är vana sedan tidigare år, så blir det ändå ofta ett h…e för den stackare som ska vikariera för S. Aldrig händer så mycket konstiga saker som då. Paket hamnar i Tjottahejti, betalningar kommer in på fel konton, fakturor går till inkasso av misstag. Jag blir gråhårig bara jag tänker på det. Så jag gör inte det, utan tar en dag i taget och förlitar mig på S´s fantastiska manualer. Jag kommer att klara detta också. 😉
Och så ser jag fram emot att plocka färdigt alla bigarråer från vårt körsbärsträd. Det är halvdött sedan vi flyttade på det för fem år sedan, och en honungsros har fått klättra upp i kronan. Men det ger underbart goda bigarråer i massor varje juli.
Svar på Farmorsfrågan nr 163.
Rom, Hanoi och Lysekil. Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för vad jag ska svara på frågan: ”Vilka 3 städer (utom din egen) gillar du bäst?”
Det skulle ta alldeles för lång tid att motivera varför. Men kameran är en viktig anledning förstås. Lysekil blir jag aldrig trött på, och det gäller alla årstider. Rom och Hanoi drömmer jag om att resa tillbaka till. Nästa gång vill jag stanna länge, fotografera utan tidspress och vandra vart jag vill alla tider på dygnet.
Städer är som människor, unika och individuella. Montreal hittills känns som en korsning av Kalmar och New York. Vänligt och mysigt men med mörka, farliga djup. Kreativt och mångkulturellt men inte utan offrade själar.
Häftigaste graffiti jag sett. Överallt.
Allt ser lite annorlunda ut. Husen, klädstilar, heminredning och lekplatser. USA har man sett på film och i bild sen barnsben. Kanada känns som en helt annan bild. Åtminstone hittills, dag två. 😉
På lördag kommer 267 gäster på hans bröllop. Idag bakar han chokladtårtor.
Nr 162/365 foton 2011. Tema: Upptagen.
– Posted using BlogPress from my iPad
Svar på Farmorsfrågan nr 160
Hur liknar du dina far- och morföräldrar? Det är en fråga som inte är ett dugg intressant när man är ung, men som blir mer och mer spännande med tiden.
Det beror såklart på att man tittar på sina barnbarn och undrar: Vad har du ärvt för egenskaper efter mig?
Min farmor och farfar dog långt innan jag föddes, de var fortfarande unga när de dog och min pappa blev föräldralös tidigt. Därför har jag bara hört hur underbara och goda de var och sett bilder förstås. På bilderna är de väldigt vackra och uppklädda och allvarliga, sådär som de flesta bilder ser ut på tidigt 1900-tal. Det är svårt att veta hur de var som människor, det känns inte som om jag haft någon farfar och farmor alls.
Med mormor och morfar är det annorlunda. Jag tror att jag har min entreprenörssjäl efter morfar. Han byggde upp en möbelfabrik i Bjärnum i Skåne, och reste runt till möbelaffärer i hela Sverige och sålde sina egenhändigt ritade stolar, bord och skrivbord. Hans gesällprov, ett fint skrivbord, står i mitt kontor. Möbelfabriken finns fortfarande kvar.
Mormor hade fullt upp med att föda barn och sköta hushållet. Efter 8 barn fick morfar inte bo kvar i sängkammaren längre. Mormor visste vad hon ville, och hon kunde sura och tiga i veckor har mamma berättat. Hon var en konstnärssjäl som aldrig fick tid att göra det hon ville, men hon broderade och vävde i alla fall, trasmattor, olika sorters bonader och kuddar. Hennes syster Agda, som inte var riktigt som hon skulle, bodde ensam i en stuga i skogen i hela sitt liv och tecknade och målade fantastiskt.
Svar på Farmorsfrågan nr 159.
Vilken är den största friheten för mig?
Friheten att ha pengar för dagen? Kroppens frihet utan övervikt? Friheten att vara frisk? Friheten från mammarollen? Att vara småbarnsmamma passade inte mig alls, jag var en arg, stressad och pressad mamma som försökte räcka till överallt men aldrig lyckades tillräckligt bra, åtminstone inte i mina egna ögon. Aldrig hann jag med det jag hade lust att göra, mina egna intressen. Därför hade jag alltid dåligt samvete dessutom för att jag kände mig så egoistisk.
Numera kan jag oftast välja. Att vara med barnbarnen eller för mig själv. Att resa med Odd eller resa ensam. Det är en fantastisk frihet. Att ha starka band men inte vara fastbunden.
Svar på Farmorsfrågan nr 158.
Hmmm… Vilken förändring skulle göra störst skillnad i mitt liv?
En massa pengar skulle ju inte vara fel! Får hoppas på den där Harry Boy som jag köpte idag samtidigt med tårtan till mina arbetskamrater! 🙂 Tre miljoner behöver jag för att kunna pytsa ut guldkant på livet till barn och barnbarn och ändå få lagom mycket över till Odd och mig.
Men om jag håller mig till mer realistiska förändringar, så är det ju så att det enda man kan förändra är sig själv.
Nu har jag ju redan klarat av en jätteförändring som gör väldigt stor skillnad i mitt liv, genom att gå ner 25 kg i vikt. Det har jag berättat tillräckligt om i den här bloggen.
En sak som jag däremot inte har klarat av, trots doctors order är att gå ner i tempo och sätta gränser för mig själv. Fortfarande måste jag varje vecka boka av saker som jag har planerat, för att själen säger NEJ! när det börjar närma sig avgång. Till exempel skulle jag egentligen ha suttit på planet till London på måndag, för att jobba i lugn och ro ett par dagar på ett litet hotell i Kensington. Det låter väl lugnt och mysigt? Det är bara det att jag knappt hunnit packa upp efter MammaGalan och skåneresan och ska gå på kurs en vecka i Paris i slutet av maj. Och däremellan är kalendern full av möten, barnbarnsdop, kortare jobbresor osv. Och sen ska jag resa till Kanada i början av juni.
Så därför bokade jag av hotellet i London igår, och ringde vandrarhemmet Trollhummern på Käringön istället. Där kan man jobba helt ostört och koncentrerat och koppla av i pauserna. Det behöver jag inte resa ända till London för. Tänk om jag hade insett det från början, då hade jag sluppit en massa ångest, stress och dåligt humör.
Här kommer en ljuvlig video där Tiny visar hur duktig hon har blivit på att äta soppa med sked, alldeles själv utan att spilla. Och vilken liten flirtkula hon är! Mamma L har tagit filmen.
Svar på Farmorsfrågan 155.
”Livsfilosofi” låter så högtidligt och allvarligt. Hur många har en sån idag? Och hur många lever isåfall upp till den?
Om jag hade försökt formulera en egen skulle den nog ha handlat om att jag vill vara vänlig och snäll mot mina medmänniskor. Och att jag alltid försöker se det positiva i allting.
(Fast jag vet att jag kan vara den mest långsinta människa som går i ett par skor. Samt även ovänlig, elak och negativ.)
En mer ärlig livsfilosofi är kanske den jag ser i backspegeln. Den låter i såfall så här: Gör det – nu! Det har varit både bra och dåligt.
Bra, för att jag har fått en massa saker att hända i mitt liv eftersom avståndet mellan tanke och handling är väldigt kort. Jag är en typisk s k ”doer”. Hopp i tunnan!
Dåligt, av precis samma skäl. Det finns katastrofer jag kunde ha undvikit om jag hade tänkt ett tag till. Det finns katastrofer jag slapp undan av ren tur. Tänk att jag kunde ha flyttat till Haiti som ensamstående mamma med min lilla 3-åring. Tur för mamma A att jag träffade Odd och blev kär i honom istället! 😉
Dåligt var det också att ”Gör det nu!” uppmuntrade stress, otålighet och extrema prestationskrav. Det kunde faktiskt ha tagit livet av mig alldeles för tidigt.
Nej, från och med nu tror jag att jag ska prova den här livsfilosofin istället: ”Njut av livet och var tacksam!”
Svar på Farmorsfrågan nr 154
Det har blivit lite oreda bland farmorsfrågorna över påsken. Men frågan var såhär: ”Vad drömde du inatt? ”
Oftast minns jag inte alls vad jag har drömt, och om jag gör det brukar det oftast vara något riktigt hemskt. Jag tror verkligen att drömmarna är en slags ventiler för själen, och att det kan vara väldigt givande och läkande att intressera sig för sina drömmar.
Inatt drömde jag att jag provade kläder. Inte vilka kläder som helst, utan vackra balklänningar. Jag gick ur affär och i affär och provade den ena skapelsen mer fantastisk än den andra. Alla passade, men det var omöjligt att bestämma sig. I sommar är vi bjudna på ett jättebröllop i Montreal i Canada, så det var ingen mystisk dröm. ”Vad ska jag ha på mig?” har surrat i mitt huvud ända sen inbjudan.
Eftersom jag var i Göteborg idag på ett möte, bestämde jag att testa om drömmen var ett tecken, och kollade två secondhandbutiker i Vasastan. ”Vintage” och ”Lailas”, båda på Götabergsgatan. Jag hittade ingen balklänning, men en fantastisk skinnjacka för bara 750:- Bild kommer imorgon! 🙂
Efter mötet lunchade jag med Åsa som har Wojtans blogg och som idag fanns på hela GP:s förstasida av en väldigt otrevlig anledning. En sjuk person har ”kapat” hennes liv på Facebook och gjort det till sitt eget!
En ängsligare person skulle väl ha stängt ner sin blogg och dragit täcket över huvudet, men modiga Åsa gör tvärtom. Här fattas lagstiftning, anser hon, och hoppas på debatt. För det handlar ju inte bara om att knycka bilder på hennes barn på bloggen, vilket polisen anser och därmed kan de i stort sett inte göra någonting. Heja Åsa!
Aftonbladet intervjuade medan jag väntade, så imorgon (onsdag) kan du nog läsa om henne där också. Jag passade på att ta ett eget porträtt av Åsa medan AB:s fotograf höll på.
Svar på Farmorsfrågan nr 153.
Svar: Alldeles för sällan. 🙁 Måste göra något åt det.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Farmors svar på fråga nr 152.
Nu har det kört ihop sig lite, det borde inte ha kommit en ny fråga innan svaret på den förra.
Vilka tre yrken skulle vara tänkbara för mig, förutom det jag har (vilket det nu är)?
När jag var liten ville jag väldigt gärna bli veterinär. Det hade aldrig funkat. För blödig, rastlös och obstinat.
Men konstnär hade jag kunnat bli. Eller trädgårdsmästare. Eller resejournalist.
