Ganska många timmar har jag nu gått igenom gamla inlägg i Farmorsbloggen. Börjat från början sommaren 2009. Läst om när sista ungen lämnade boet, när nya barnbarn kom, om resor och arbete och funderingar. Det är fantastiskt att bloggen finns, och att den finns som fotoböcker för hela familjen att bläddra i.

Så här i efterhand förstår jag att Farmorsfrågorna har fungerat som en sorts terapi. Det var nog en livskris som gjorde att jag började. En 60-årskris. 235 st Farmorsfrågor krävdes för att jag skulle reda ut vad jag vill med mitt liv. För nu är den sista frågan ställd. Jag svarar på den genast.

Innan jag fyllde 60 valde jag väldigt sällan väg. Jag gick dit näsan pekade. Halkade på bananskal och följde lust och impulser. Eller struntade i att välja. Det som sker, det sker. Så tänker jag inte längre. Nu tänker jag, att ska det hända något får jag ordna till det. Annars kanske det inte hinns med.

Om det är något jag önskar, så är det att den här insikten hade drabbat lite tidigare. Då hade jag kanske målat mer, seglat mer, skrivit mer.

Tack för att du har funderat över mina Farmorsfrågor, om du har gjort det. Jag hoppas att de har hjälpt dig lika mycket som de har hjälpt mig. Vill du läsa tillbaka så är de sökbara här nere i högerspalten, i den lilla rutan ”Sök efter inlägg.”

Nr 23/365 foton 2013. Tema: Citrus.

När vardagen suger, svider, blåser, stormar, fryser. Hur gör du då?

Dags att fundera lite på vad man säger till sig själv igen… 😉

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Solnedgången betraktad från Väderöarna.