Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!

2018 blev året när jag vände skutan, satte ner foten, ja ni vet allt det där. Kort sagt, bestämde mig. Det har betytt en ny kropp, en ny livsstil.  Ett helt år gav jag viktresan, ett helt år har jag helt egoistiskt och hänsynslöst fokuserat på MIG och min hälsa. Det har inneburit nya vanor både vad beträffar kost och motion. Inte bara för mig, förstås, men Odd har inte klagat. Förutom att vi äter godare och bättre än någonsin, har han fått en helrenoverad fru. Allt som begränsade mig och gjorde mig sjuk och otrevlig, är borta idag, tillsammans med tjugo kilo överflödigt, skadligt kroppsfett. Det har kostat tid och mentalt fokus, det har inte blivit speciellt mycket författande under det här året. Men det har varit värt insatsen.

Nästa år ska jag satsa på skrivandet. Berättelsen finns där i form av drygt fyrahundra sidor text, men i manuset gömmer sig en kärna som jag inte har hittat än. Förmodligen för att jag inte lyssnat tillräckligt koncentrerat. Jag längtar efter att äntligen kunna ta mig tid till det.

Att skriva klart boken är inte det jag menar med att sikta mot stjärnorna. Det är istället utmaningen jag antagit från en av mina nya bekanta på Matdagboken.se Signaturen Tita är 74 år och löpare, och sprang sin första Tjejmil som 69-åring. Det tänker jag också göra. Anmälningsavgiften är betald, den 31 augusti startar jag i Stockholm. Nån mer som är sugen att hänga på?

• Nyårsmenyn här hemma ser ut såhär i år: 
• Rökt rådjursbog med rotfruktsgratäng
• Grönkålssallad med tahinidressing (svt.se/recept)
• Kokta rödbetor med riven chevre och honungsdressing
• Hårdost (Gruyere) med förföriska russin
• LCHF-paj med citrongrädde och björnbär, (alternativt Romtopf med rysk yoghurt för den som klarar av den mixen av socker och alkohol mitt i natten – inte jag!)

Året på gymmet avslutades idag med ett timslångt spinningpass. Tolv seniorer kör tills svetten rinner lika ymnigt som cidern vi bjuds på efteråt.

Jag har skyllt på värmen. Det blir +35C på dagen här. Jag har skyllt på oönskade åskådare – vi ligger med aktern mot kaj, som man gör i Medelhavet, vilket betyder att det är kort avstånd till förbipasserande om man befinner sig i sittbrunnen. När vi äter middag går båtgrannar förbi på kajen och säger vänligt ”bon appetit” eller ”enjoy your meal”. Vill man vara riktigt ifred måste man gå ner i salongen och stänga dörren. Där sitter Odd framför sin dator. (Han har inga som helst problem att fokusera på sitt jobb, men han har ju å andra sidan en deadline.)

Jag har skyllt på platsbrist. Golvytan i sittbrunnen är cirka tre kvadratmeter. I minsta laget för ett gym. Bordet är i fel höjd för ett tangentbord. Sammantaget en massa bra ursäkter för att slippa träna och slippa arbeta med manuset.

Igår kväll kände jag att det var dags att välja hur jag egentligen vill ha det, och började läsa en nyköpt bok om självhypnos. Och när jag vaknade i morse var min uppskjutarsjuka bortblåst! Klockan sju gick jag en rask, ensam promenad på vindlande smala vägar upp i bergen, sen simmade jag lite längre än jag egentligen vågar när jag simmar ensam, och så avslutades morgonen med ett ordentligt styrketräningspass på yogamattan i sittbrunnen. Efter lunch har jag varvat manus och bloggande och det flyter på alldeles underbart.

Alla ursäkter blir så tomma när man skriver ner dem. Visst, det är varmt, men vi har bra skugga och i sittbrunnen fläktar det skönt. (Vi ligger ju still här för att det blåser för mycket för att ge sig iväg vidare österut.) Visst, privatlivet i gästhamnen är obefintligt om man inte stänger in sig nere i båten. Men vem bryr sig om en tant som styrketränar eller sitter och skriver i sittbrunnen? Ingen, alla är minst lika självupptagna som jag. Ja, platsen i sittbrunnen är väldigt begränsad. Men yogamattan får fint plats på durken, sittbänkarna har perfekt höjd för dips och det finns massor av bra fästpunkter för gummiband. Vad den obekväma skrivställningen beträffar så går det utmärkt att placera tangentbordet i knät, under bordsskivan.

Från och med nu gäller alltså nya morgonrutiner. Promenad, simning, styrketräning, skrivande. Jag måste lägga på minnet hur jag gjorde för att kicka igång mig själv den här gången. Det var den där boken av Fredrik Praesto om självhypnos. Den innehåller även en CD, och jag har köpt och tagit med mig en cd-spelare bara för att kunna lyssna på den och hypnotisera mig själv att fokusera på manusarbetet. Snart ska jag ta itu med det också. Det får bli ett insomningspass.

Vi ligger kvar här i Finikas på Syros, eftersom det är en perfekt plats att vänta på bättre överfartsväder mellan Mykonos och Ikaria. På fredag ser det ut som om vinden lugnar sig två dagar i sträck, så att vi kan ta oss först till Mykonos, och sen vidare till Ikaria efter några timmars sömn. Meltemin verkar aldrig vilja ge upp, det blåser otroligt envist och passagen över till Ikaria är det värsta blåshålet i hela Egeiska havet.

Kommer vi bara till Ikaria är det värsta avklarat, även om det är en dagsetapp därifrån till Samos. Vi tyckte att vi hade massor av tidsmarginal till den 24e september, när vi måste vara tillbaka på Samos. Nu har marginalen krympt till tretton dagar, och det verkar aldrig vilja sluta blåsa. Tre dagsetapper har vi kvar till hemmahamnen.

Så här ser väderkartan ut, dag efter dag. Orange ger vi oss inte ut i. Den röda linjen är den kritiska sträckan över till Ikaria.

Solen går upp vid sju. Den stora bukten vid Finikas ger ypperligt skydd för meltemin från norr och många väljer att ankra.

Ellem har fått ett eget litet hörn. Skönt att slippa balansera på landgången, ibland rör sig båten ganska ordentligt med svallvågor som letar sig in i hamnen.

Torrt bröd blir det gott om i ett båthåll där bara en äter mackor och man kan köpa nybakat bröd för 1 €. Frallor existerar inte, bara baguetter eller limpor. Båda är lika torra och gamla nästa dag. Men ankorna och fiskarna blir glada.

Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

Får jag följa med?

Det värsta hände, dagen innan mitt livs första författarbesök (på Varekils bibliotek) blev det  inställt på grund av att ingen hade anmält sig. Min väninna B messade och konstaterade ”vilken tur att jag kollade på nätet, annars hade jag gått dit”. Jojo. Själv visste jag ingenting. Först blev jag snopen, sedan arg, sedan besviken, men det gick över förvånansvärt fort. (Allt oftare känner jag igen min mamma i mig själv. Hon hittade alltid något positivt i allt hemskt som hände, vilket kunde driva mig till vansinne.) Men – jag lärde mig mycket av den här vurpan. Till exempel har jag nu ett bra föredrag i byrålådan. Jag fick en extra skrivdag. Och jag vet hur jag ska förhindra att samma sak händer igen.

För när jag tittade närmare på affischen som biblioteket tagit fram för att göra reklam för mitt framträdande, förstod jag direkt varför ingen anmälde sig. Det hade inte jag heller gjort.  ”fått mycket beröm för sitt stilsäkra språk” – vem bryr sig? Nu vet jag att jag måste skriva presentationen själv nästa gång. Och kolla med biblioteket att de inte har lagt in två författarbesök inom loppet av tre dagar, åtminstone inte på lilla Orust.

Science fictionförfattaren Emanuel Blume, som besökte Henåns bibliotek två dagar innan det var min tur i Varekil, hade skrivit en spännande och personlig presentation. Han lyckades locka en publik på hela sexton personer. Stjärnförfattaren Johannes Anyuru, som har skrivit bl a den omtalade ”En storm kom från Paradiset” och är överöst av litterära priser, talade för tolv själar häromsistens, tröstade bibliotekarien när jag ringde och undrade vad som hänt. Man vet aldrig vad det beror på, sa hon. Fast där håller jag alltså inte med.

Varför berättar jag det här på bloggen? Varför kryper jag inte in under skämstäcket och gömmer mig istället, över att jag vågade hoppas att det kanske skulle komma många? Jag har inget bra svar på den frågan. Eller jo, kanske. Jag är dålig på att skämmas över att shit happens. Kan det bero på att min pappa älskade att deklamera uppbyggliga rader av sina favoritförfattare? Den här till exempel: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.” Verner von Heidenstam, nobelpristagare i litteratur 1916.

November är sedan länge inbokad för koncentrerat skrivande. Därför är det tyst på bloggen. Det går nämligen inte fort nog med manuset. Det blir inte bra nog. Jag har gått med i NaNoWriMo och har just nu ett beting på drygt 2000 ord per dag eftersom jag hittills inte klarat medelvärdet 1667 ord per dag. Det är alldeles för mycket för en långsam skribent som jag, som vänder och vrider och stryker och skriver om. Men jag SKA bli klar med råmanus till jul. Det kräver disciplin och fokus. Och mod. Mod att fortsätta skriva fast jag är missnöjd med hur det blir, mod att sätta mig över mitt dåliga humör,  strunta i sociala förväntningar, våga vara så superego som jag måste vara för att dygnets timmar ska räcka till för att tugga vidare på manuset. Ja, ja, jag vet att en pensionär borde ha all tid i världen.

Men för att mitt skrivande ska fungera krävs också långa promenader, styrketräning, musik, läsning, lyssna på radio (Märta Tikkanen!!!) bra mat på regelbundna tider och tillräckligt med sömn.  Ibland blir klockan halv fyra, som nu, innan jag ens har öppnat Scrivener. Där ligger manuset med alla scener fint och ordentligt uppradade från början till slut. Dåligt synopsis kan jag inte skylla på.

Nästa onsdag är det Författarbesök på Varekils bibliotek här på Orust. Det är jag som är författaren, och det är mitt första författarbesök på ett bibliotek. Hur gör man? Vad ska jag prata om? Signeringar har jag varit på många, i bokhandlar och på mässor. Men jag har aldrig stått och berättat om mitt skrivande en hel timme för en publik.  Tänk om ingen kommer? Tänk om det kommer jättemånga? Jag filar på min föreläsning, vänder och vrider och stryker…

För övrigt: Hurra! Efter lång tids letande på nätet och antikvariat fick jag äntligen napp. Den ojämförligt bästa boken om Carl Wilhelmsson, katalogen från utställningen på Waldemarsudde och Bohusläns Museum 2010. En dyrgrip som plötsligt dök upp på Bokbörsen för 145 kronor. Visst, den går att låna på biblioteket. Men just den här boken vill jag äga.

Det är +35C i skuggan och jag har skrivit fokuserat flera timmar. Äntligen! Utan att jag förstår varför fungerar det att gå in i skrivbubblan även om: 1. Borden i marinans uteservering är för höga, stolarna har obekväm sits och knäckande ryggstöd. 2. Bänken i båtens sittbrunn är för låg och har inget ryggstöd alls. 3. Musiken som spelas i uteserveringen är från någon sorts mindfullskiva. Olidlig. 4. Gubbarna vid bordet intill röker cigarr och pratar högt (tyska). Trots alla dessa fullgoda ursäkter att skjuta upp skrivandet till någon annan dag, så funkade det alltså.

Kanske beror det på att gårdagen var ett svårt kraftprov. Någon gång mitt i den genomsvettiga natten till idag stängde jag av väckningen som stod på sex, och lovade mig själv att vara snällare mot mig i fortsättningen.
Igår var det alltså resdag, och enda möjligheten att hinna med Samosflyget från Landvetter klockan 06.00 var att ta sista färjan från Malö klockan 02.00. Nio timmar senare klev jag ombord på en båt där teakdäcket glödde under fötterna. När jag öppnade dörren till doghouse och salong kändes det som om strålvärmen skulle bränna bort ögonbrynen.
Upp med luckor och dörrar, fram med solskyddsgardiner runt sittbrunnen, koppla el och vatten och öppna alla ventiler, sätt på kylskåpet, spola i toaletten och rensa bort den äckliga geggan i vattenlåset. Drick vatten! Drick mera vatten! Gå och bada!
Jag hatar att frysa, men värme av den här kalibern är skrämmande. Hjärnan slutar fungera, hjärtat skenar, svetten flödar från alla kroppsdelar, även händernas ovansidor. På fullt allvar tvivlade jag på att jag skulle ta mig den korta sträckan till stranden utan att börja koka. Att äntligen omfamnas ända upp till hakan av det stora, svala havet, iförd alldeles för liten bikini (vem bryr sig?), solhatt och solglasögon var en njutning som övergår allt, och då menar jag allt.
Igår tvivlade jag på den här planen att resa ner ensam till båten och skriva.
Idag har det lossnat.

Marinans lilla strand ligger alldeles vid inloppet, med klart och rent vatten och helt ostört. För det mesta är man ensam här. Under sommaren har den gjorts i ordning och fått tre parasoller med sköna stolar. Lyx! Bergen som syns till höger är Turkiet.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Lördagen den 17 juni flög vi hem från ett Samos som började bli för varmt för oss.  Över trettio grader redan på förmiddagen. Vi klippte till på två ofattbart billiga restplatser, 270 kronor per person med SAS direkt från Samos till Landvetter. Ibland har man tur! De dyra reguljära biljetterna (med två mellanlandningar) som vi redan bokat gick att flytta fram till i höst.

Hemma väntade blommande schersmin och fläder och midsommar, försommarens crescendo med traditionellt kalas och huset fullt. I år var klanen lite splittrad av olika anledningar och vi var bara sexton vid bordet. Som vanligt blev det knytkalas, med planering i förväg via en grupp på facebook. Och som vanligt blev det alldeles för mycket mat i alla fall. Men den största fördelen med knytkalas, enligt mig, är ändå inte att alla har med sig olika maträtter, utan att alla tar med sig hem det som blir över.

Tre dagars ångest får jag kallt räkna med i samband med hemkomst från båten både vår och höst. Det som utlöser attacken är Posten och Trädgården. I år hade jag dessutom en Deadline för mitt råmanus. Veckan efter midsommar har jag ett möte med min coach Lennart som vill läsa igenom Allt jag skrivit fram till nu. Allt. Problemet är att Allt inte är i närheten av den textmassa jag föreställt mig. Inte på långa vägar.

Att skriva i båten medan man seglar i Medelhavet låter ju underbart men det fungerar tyvärr inget vidare. Varför, blir för tröttsamt att förklara och låter ändå bara som undanflykter. Mitt  försvar är att jag tänker på manuset hela tiden och antecknar mycket. Kommer på ändringar. Det sista gagnar tyvärr oftast inte textmängden eftersom det brukar innebära omfattande strykningar.

I den mer än decimetertjocka posthögen (fast alla räkningar sorteras ut efter hand) fanns ett nummer av tidningen Skriva. Ett av mina utmärkande karaktärsdrag är att alltid göra det roliga först, så jag satte mig genast i uterummet och läste. Fångades direkt av ett reportage om Tomas Bannerhed, debutant och augustprisvinnare 2011 med romanen Korparna. Den tog tio år att skriva och han tror att uppföljaren kanske tar lika lång tid. Här har GP en fantastisk recension av Korparna. Är jag en idiot som har sådana förebilder? ”Fragment, skisser, utkast och halvfärdiga stycken.” Så beskriver Tomas Bannerhed sin famlande skrivmetod. Tiotusen timmar av skrivande för att hitta sitt litterära språk, sin röst. ”Och så kom livet emellan”, nu när han skriver på uppföljaren, ”sjukdomar och födelse och död.”

Artikeln i tidningen Skriva gjorde mig lugn. Jag har ingen ambition att försörja mig som författare. Det räcker att jag slipper ta av pensionen för att betala tryckeriet. Det jag verkligen vill är att bli riktigt nöjd med nummer två, och att den hittar sådär en femtonhundra läsare. Som Diktaren, fast bättre. Så vill jag bli medlem i Författarförbundet. Det kan man bli efter att ha skrivit två böcker.

Det får ta den tid det tar. Det har Tomas Bannerhed sagt, och då måste det vara godkänt.

Lärdom 1. Störst av allt är kärleken till familjen. Som om jag inte visste. Men man blir påmind av att vara borta från den.

Lärdom 2. Man kan visst både skriva bok, segla OCH ha kvar sin trädgård. En stark kille två timmar i veckan gör underverk.

Lärdom 3. Skriva, segla, spela, fota, måla. Nej. Jag måste inte välja bort något.