Nu har jag snart varit här halva tiden. Det syns i lägenheten. Eller lägenheten, det låter så pretentiöst. Ett rum med toa/dusch och kokvrå är vad det är. I stort sett utan förvaringsutrymmen eller avlastningsytor. Plus en enorm balkong mot havet (och blåsten).

Idag är andra dagen utan en solglimt. Det är mycket bra för effektiviteten och jag har kommit längre än planerat, kommer att hinna med mer än jag trodde. Till exempel skissa på en marknadsplan för min bok.

Äntligen känner jag mig också helt frisk och har kommit igång med morgonlufsandet, 8 km direkt från sängen kl 7.15 utan att känna efter. Så fort jag kommer ner på stranden är det underbart. Bara enstaka motionärer som joggar i vattenlinjen, en och annan med väldigt udda motionsprogram som jag förstår att man helst vill vara ifred när man utövar. Till exempel en man som skuggboxas, otroligt aggressivt. En kvinna som dansar balett stående på samma fläck där vågorna slickar hennes bara fötter,vänd ut mot havet. Väldigt graciöst och vackert. Många sitter eller står för sig själva på stranden och gör Quigong eller yoga, helt bortkopplade från omgivningen.

Jag avundas att de är så ogenerade. Själv skulle jag nog inte kunna koppla bort känslan av att vara iakttagen, även om förnuftet säger att de som tittar på mig glömmer bort mig så fort de har passerat. Jag måste ha hörlurar på mig för att avskärma mig, fast det inte är någon musik i dem. Det är ingen idé, eftersom vågorna brusar så högt.

Idag har jag också gjort klart fotokalendrarna som ska bli julklappar till barnbarnen. Att ta med laptopen hit var ett lyckokast. Inte bara för att jag kan jobba i Scrivener. Dessutom kan jag sitta här och hantera det mesta av årets bildbank och beställa fotoklappar över nätet.

Nej, jag ska inte upprepa det där om att Internet är … ja ni vet.

Här kommer två ocensurerade bilder av min skrivarlya just nu. Bara köket fattas, men det är så litet så det fastnar knappt på bild.

När Odd kommer om två veckor ska jag ta bort min resväska från hans säng.

Den understa bilden tog jag i morse på min morgonrunda. Det är obeskrivligt vackert när de första solstrålarna når bergstopparna och de högsta husen. Klockan är ungefär 7.30, det är +18 – 20C  och man möter bara renhållningsarbetare och motionärer. Den vackra byggnaden till höger är konserthuset. Playan sträcker sig hela vägen dit, liksom den bilfria strandpromenaden. Jag bor ungefär i mitten av bilden.

Den här videon la Ola Magnell ut på fejan igår kväll. Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess, två författargiganter som aldrig har träffats tidigare, diskuterar språk, religion, kärlek och skapande. En föregångare till Babel, bara så oändligt mycket mer njutbar.

Skillnaden består främst i att de gamla legenderna visas stor respekt och får tala till punkt. Det uppstår ibland korta tystnader utan att programledaren Märit Andersson (syster till Ola Magnell) får panik. Vilket resulterar i ett magiskt samtal.
Jag har sett videon två gånger nu, och märker hur skadad jag är av dagens snuttifiering och stressade tempo i media. Jag blir rastlös, ibland otålig, vill spola fram. Inte för att det är ointressant, utan för att det inte går fort nog! Skrämmande.
Varför har vi vant oss vid att ersätta djup med tempo? Vem har bestämt det?
Mitt i programmet sa Isaac Bashevis Singer plötsligt några ord som passar perfekt som inledningscitat till min roman:
”Utan rötter är man ingen människa”

Jag delade Olas video på Facebook. Ingen har kommenterat. Det beror förstås på att den är 51 min lång och långsam, samt att båda författarna är döda. Det är synd om dom som missar den.

http://www.svtplay.se/klipp/152366/singer-och-burgess

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

Nu måste jag växla upp. Idag har jag nämligen räknat ord. Sammanlagt är hela manuset 98 000 ord, eller ca 377 boksidor. Under två veckor här i Las Palmas har jag redigerat klart 130 sidor. Det är för lite. Men jag har varit krasslig och ibland odisciplinerad. För mycket internet har det också blivit. Från och med nu blir det tagelskjorta på.

Dessutom måste jag lägga in en avgörande händelse, en s k vändpunkt, någonstans i mitten. Alltså nånting nyskrivet mitt i allt redigerandet. Men jag har just kommit på en perfekt lösning på problemet och ser fram emot att få skriva scenen.

Man skulle nog kunna fortsätta med det här hur länge som helst, och berättelsen skulle hela tiden bli bättre. Det är en något skrämmande tanke. Kanske därför Tomas Bannerhed vann Augustpriset? Han blev inte färdig med Korparna förrän efter tio år.

Vädret kan jag inte skylla på för det är perfekt sett ur ett författarperspektiv. Mulet, blåsigt och så svalt att jag tar med jackan ut. Spanjorerna går med vinterstövlar och pälshuvade skinnkappor. Inte alla, men vissa. På strandpromenaden flanerar lördagslediga spanjorer och turister i sommarkläder och på playan ligger folk och solar hur molnigt det än är.

Det är inte svårt att bli rörd  till tårar vilken dag som helst. Det är bara att ta del av nyhetsfloden. Romerna som reser till Stockholm för att tigga  för att ”svenskar har stora och goda hjärtan”, Jimmie Åkesson i BBC och katastrofen på Filippinerna.

En dag som den här, med sensibiliteten vässad av för lite kalorier läcker ögonen ännu lättare än vanligt. Duger det som ursäkt för att jag sitter med tårarna rinnande under solglasögonen över en feelgoodroman?

Det är Annika Estassys debutbok Solviken som får mig att snörvla.

Jag hör inte till den trogna läsarskaran av den sortens böcker, även om mitt ex av  Anna Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam” inte kommer att ges bort till någon loppis och Maryan Keyes ”Vattenmelonen” bara är tillfälligt utlånad till något barn. Men svenska författare i den här genren brukar aldrig kunna locka mig till tårar. Jag kan inte låta bli att se igenom författartricksen och reta mig på dialog, persongestaltning och i värsta fall dessutom onjutbart språk som inte flyter.

Men Solviken är ett undantag. Dialogen är på pricken antingen det handlar om en sjuårig liten flicka eller en överambitiös farmor. Och inblicken i den yngre storstadsgenerationens livsstil kändes trovärdig och var spännande. De sista 100 sidorna var bäst, då kunde jag inte lägga ifrån mig min läsplatta.

Felfinnaren i mig hittade bara ett språkfel. Det heter väl inte ”kakofoni”?

Men det gör det ju.

När sista sidan bläddrades bort och jag läste tacket från författaren grinade jag igen.

Men det kan också ha berott på att strandcafeet där jag satt just då släppte ut en urgammal version av Bob Dylans ”Farewell Angelina” med ULF LUNDELL i högtalarna!!! Va va va va?

Tillvarons mysterier.

Jag tog bilden nedan när Ulf Lundell tog emot Stora Taubepriset hemma på ön 2011. Vi körde honom till prisutdelningen i vår båt, och han sa att det var roligt att få åka i en ”riktig båt”! 🙂

Just nu är romanen så spännande att jag inte kan sluta redigera. Det är helt sanslöst, jag vet ju hur det ska gå! Men det är som om själva orden, meningsbyggnaden, rytmen väcker känslor. Samma känslor varje gång. Det kanske kan jämföras med musik? Även om man kan melodin njuter man lika mycket varje gång man hör den.

Och även om man verkligen vet hur choklad smakar smälter den lika ljuvligt i gommen som första gången.

Fast det tänker jag inte på idag, för idag är det torsdag. Minusdag. Kalorivila. Inga problem alls att hålla fast vid detta i Las Palmas. Måndagar och torsdagar. Snart blir det omelettlunch, annars mest vatten idag.

Vad det innebär att redigera? Först och främst att stryka. Upprepningar och onödiga förklaringar. Utvikningar som inte tillför något. Ta bort de flesta Men i början av meningar (min stora käpphäst). Skriva om dialoger som haltar när man läser högt. Ändra ologiska saker som smugit sig in i texten, till exempel att det regnar i en scen vid ett tillfälle, men inte gör det i en annan scen som utspelar sig samtidigt.

Samt att jag lägger till. Oftast är det beskrivningar av miljö, människor och känslor jag lägger till. Ibland känns det som om min stil är väldigt korthuggen och färgfattig.

Få se vad skrivarcoachen  Ann säger när det är dags för henne att läsa igen om några veckor. De första 30 sidorna vill jag ha synpunkter på. Det sägs att förlagen aldrig läser mer om de inte har blivit intresserade så långt.

I förrgår upptäckte jag att det fattades en generation högst upp i mina huvudkaraktärers släktträd. När jag fördjupade mig i familjebanden visade det sig att någon måste ha blivit mamma vid 79 års ålder. Ve och fasa.

Jag som verkligen hatar släktträd och stänger öronen så fort någon börjar prata om nästkusiner, jag har lyckats skapa en berättelse som bygger på släktförbindelser och otrohet långt bak i tiden. Över fyra generationer. Som jag tydligen inte ens själv kan hålla reda på.

Tur att det finns postitlappar, och tur att jag packade flera riktigt stora pappersark.

Efter att ha flyttat runt postitlappar tills klistret inte funkade längre, förvandlat en bror till en far och bytt namn på en emigrant, så stämmer det äntligen. Tror jag.

Från början hade jag exakta födelsedatum på varje person, men det har jag tagit bort. Det går inte att undvika att någon, om man räknar noga, får barn vid 13 års ålder längst bort där i forntiden. 🙁 Om någon mot förmodan vill roa sig med att försöka lista ut vem, så varsågod.

Idag är förkylningen mycket bättre. Vädret fortfarande ostadigt och mulet, men shortsvarmt. Jag ska strax gå ut och äta en omelett med sallad på tapasrestaurangen mitt emot där det är så bra wifi. Här på mitt rum funkar bara uppkopplingen till laptopen, och det är ju bra. Men när jag ska ladda upp inlägg till bloggen behövs bilder, och då är det enklast med paddan eller mobilen. Skypar gör jag också på restaurangen. Man behöver inte beställa mat varje gång, det räcker med en kaffe eller cola light för att sitta och surfa i flera timmar.

Bästa skrivplatsen är ändå mitt rum med utsikt mot horisonten och vågornas brus.

Mina paket har kommit! Med en massa faktaböcker som jag verkligen behöver för romanens research.Till exempel: ”101 frågor din katt skulle vilja ställa till en veterinär.”

Bland många andra oumbärliga böcker. Även den franska språkkursen Pique-nique 2.

Två veckor tog det från dörr till dörr. Bra att veta.

”Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

”Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

”Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

”Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

”Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

Dagens bästa citat kommer från Jenny Bäfvings blogg.

”Det är tveksamt om någon med fungerande internetuppkoppling skriver bra fiktion. ” /Jonathan Franzen

Den här närmiljön kan också göra en rätt ofokuserad.