Sedan den taffliga intervjun som Ingrid Elam gjorde med Sofi Oksanen på Stora teatern, kan jag inte få henne ur tankarna. Kanske för att jag lämnade salongen med många fler frågor än innan. Tolken hann ju inte översätta varken frågorna till Oksanen eller svaren till publiken. Idag hittade jag en ny intressant bokblogg att lägga upp i min länklista, ”…och dagarna går” heter den. Bloggförfattaren var också på Storan och lyssnade på Oksanen. Hon skrev en mycket mer utförlig rapport än jag och fick också kommentarer från kvinnliga läsare som tycker det är helt OK att kalla Oksanens stil för ”raffig”. Men vem är förvånad, inte jag i alla fall …

Just nu, ikväll, har jag fått mitt lystmäte av Sofi Oksanen. ”Stalins kossor” och ”Utrensningen” är utlästa och ”När duvorna försvann” väntar på mig på bibblan i Henån. Jag har sett henne i två bra intervjuer, den ena i Babel och den andra  i K Special på SVTPlay. Det senare programmet var ett helt lysande porträtt.

Hennes språk och hennes målmedvetenhet, hennes integritet och hennes självmedvetande, jag fylls av en gränslös beundran som förvandlar min egen författarsjäl till en grå och halvt upplöst Gollum. Avundsjuk, jag blir så avundsjuk!

Vilken är min uppgift, min historia? Hur ska jag destillera fram någonting rent och självklart ur mitt 500-sidiga manus som vimlar av karaktärer och historier som drar åt olika håll?

Nånting lika rent, självklart och stabilt som Kalmar slott en tidig morgon när dimman just har lättat.

Usch vad jag skäms, när jag tänker på en del av frågorna som kulturpotentanten Ingrid Elam ställde till Sofi Oksanen på Stora Teaterns scen i Göteborg ikväll.

Lokalen var fullsatt av förväntansfulla beundrare. Jag var där med vännen B som fått inbjudan via Författarcentrum.  Vi fick jättebra platser längst fram, jag kunde nästan röra vid Sofis vackra, röda pumps. B viskade till mig som inte är så bevandrad i de litterära kretsarna att Ingrid Elam är väldigt bra och kunnig. Det är hon säkert. Men Sofi Oksanen innebar tydligen en kulturkrock som fick den litterära polityren att krackelera och flagna.

”Hur hittade du din stil? Hade du den redan innan du blev berömd? Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att idag kan även en raffig, yngre kvinna bli en framstående författare”  Jag dog nästan, önskade att jag hade suttit långt, långt bak i salongen.

Dessutom uttalade Ingrid konsekvent genom hela den mer än timslånga intervjun felaktigt Sofis namn som Sofiiii, fast den finske tolken hela tiden kallade henne för ”Såffffi”, med kort o.

Ju längre kvällen led, desto mer lidande såg också Sofi ut.

Jag hatar att vara såhär gnällig. Men jag tyckte att Ingrid Elam (och tolken, som bara hann översätta en tredjedel av vad som sas)  förstörde hela kvällen som jag sett fram emot så och kört nästan 20 mil för att få uppleva. Dessutom fanns det inga signerade böcker att köpa, och det var också en besvikelse. Varför fanns inte ett bokbord med signerade ex av ”När duvorna försvann”?

När jag kom hem loggade jag in på Sofi Oksanens hemsida på Facebook. Där svarar hon på sina läsares frågor. Frågor som är både mer relevanta, intelligenta och spännande än de jag hörde på Stora Teaterns scen ikväll.

Ja, alltså inte förstapris. Men ändå. Min novell Hyresgästen belönades med ett av två hederspris i tidningen Allas novelltävling som fick in över 600 bidrag.

I veckans nummer av tidningen (nr 22) presenteras pristagarna och vinnarnovellen är publicerad.  Min novell kommer att publiceras i nr 25.

Är jag stolt, eller? 🙂

På Litteraturmagazinets läsvärda hemsida bloggar just nu Sofia Hallberg, författare till boken ”Mina Fräknar”. Hennes inlägg är alltid läsvärda och inspirerande, här delar hon med sig av några författarråd från min ungdoms idol Erica Jong , hon med ”Rädd att flyga”:

TJUGOEN REGLER FÖR FÖRFATTARE:
1. Var hoppfull – inte cynisk
2. Våga drömma.
3. Tänk inte på utgivning
4. Skriv för att det är roligt.
5. Förmå läsaren att vända blad.
6. Glöm politiken (låt dina äkta politiska åsikter lysa igenom).
7. Glöm intellektet.
8. Glöm egot.
9. Var nybörjare.
10. Acceptera förändring.
11. Tro inte att du behöver bli någon annan.
12. Förvänta dig inte applåder för att du säger sanningen.
13. Använd dig av allting.
14. Kom ihåg att det är farligt att skriva om det ska vara värt någonting.
15. Släpp in sexualiteten (kroppen, den sinnliga världen)!
16. Strunta i kritiken.
17. Berätta din sanning, inte omvärldens.
18. Håll dig på jorden.
19. Var vild!
20. Skriv för barnet (inom dig själv och andra).
21. Det finns inga regler.

Och nu har syrenerna och pingstliljorna slagit ut. Den där tiden mellan hägg och syren – visst blir den kortare för varje år?

Sista etappen från Björkö till Flatön blåste det nästan ingenting, vi fick gå för motor hela vägen. Tilläggningen vid Svarteskärs brygga hade jag nojat mig ordentligt för, och tänkt ut diverse reservutgångar om jag skulle misslyckas vid första försöket. Där är trångt, grunt och lerigt. Även om jag har lagt till kanske 15 gånger under vår resa, så måste jag öva mycket mer på manövrering. Båten väger 6 ton och är ett stort vindfång, man måste ha fart för att kunna styra. Den beter sig helt olika beroende på om man lägger till med styrbords eller babords sida. Bogpropellern är fantastiskt när det gäller att kontrollera fören, men den hindrar ju tyvärr inte aktern från att svänga åt fel håll…

Men det gick i alla fall bra, om än inte perfekt. Jag var lite för försiktig och då blev det besvärligt för Odd att hinna få fast ett par förtöjningstampar. (Man orkar inte med bara handkraft hålla emot sex ton båt som vill driva iväg.)

Sen hissade vi det nyköpta flaggspelet som vi fyndat på Kryssarklubbens loppis och som Odd satt ihop i rätt ordning. Inget hafs här inte, varje flagga på sin plats! Det blev mycket ståtligt och syntes så långt att nyfikna grannar och vänner dök upp på bryggan.  Champagnen öppnades liksom en flaska rosa Zinfandel (ett fjäskigt californiskt vin som det inte alls är fint att gilla, men som jag älskar).

När firandet och båtvisandet var över kändes det plötsligt lite tomt. Var äventyret redan slut? Måste vi verkligen gå hem och sova i huset nu? Jobba imorgon? Jag var dessutom inställd på att fem refuseringsbrev, från förlagen som ännu inte svarat, skulle vänta i min postlåda.

Först nu fattade vi hur fria och lediga vi faktiskt har känt oss i tolv dygn, när inga andra krav har funnits än att ta hand om oss själva och båten.

Resan i fyra ord och bilder: Väder! Navigation! Upptäcksglädje! Lycka!

Vädret. Timmarna mellan Samsö och Grenå glömmer vi inte.

Navigation. Utan vårens onsdagskvällar på Medborgarskolans kurs i Förarbevis hade det inte gått. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig och jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt. Till hösten tänker jag läsa Kustskepparexamen.

Upptäcktsglädje. Plötsligt spred sig gamla segelfartyg som en flock fjärilar över hela bukten utanför Sönderborg. Vilken tur vi hade som råkade vara där just då.  

Hamnen på västra Samsö. Lugnet före kulingen.

Grekland? Nej Grenå.

Lycka. Vi gjorde det!

Till slut: Inga refuseringsbrev i posten. Hoppas det betyder att förlagen läser noga.

Jag är en listmänniska. För att inte förvandlas till ett stressande monster med hjärtklappning och ont i magen måste jag skriva listor. En lista ger mig ro i själen. Det här vill jag göra, idag eller denna veckan. Eller innan midsommar. Oftast har jag flera olika listor på gång. Till exempel ska jag skriva färdigt roman nr 2 innan påsken 2014.

Det bästa med en lista är förstås att man kan se framåt och bakåt på samma gång.

(Mininovellerna i min serie Drömbilder får vara exakt 12 meningar långa. Jag ser dem som övningstexter där jag provar olika berättarperspektiv, olika tempus och olika genrer. Ibland går jag tillbaka och filar på texterna, så det är inte säkert att det är samma text imorgon som idag. 😉
Vill du läsa de perfekta förebilderna till den här sortens väldigt korta berättelser vill jag tipsa om underbara Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern. (Bilden har jag tagit en mycket tidig morgon på Flatön.)

Till dig som lånar vår båt om nätterna.

Du förväxlade fendrarna på styrbordssidan, det var så jag upptäckte att vår båt använts av någon annan.
Jag skulle aldrig hänga klotfendern längst förut, Kurt skulle skrika åt mig direkt för vad gör den för nytta där?
Den jättefendern använder vi ju bara i Lysekil, om det inte finns plats i Fiskhamnen och vi måste lägga till vid stenkajen och Kurt stannar kvar ombord för att passa båten medan jag springer upp till systemet så fort jag kan.
Ibland när jag kommer tillbaka har han tröttnat på att vänta och kört iväg till Havsbadet för att se om Konrad ligger där med sin snipa, så då får jag skynda mig dit istället.
Jag förstår honom, visst gör jag det, det är väldigt utsatt att ligga vid stenkajen och besvärligt att bära av när det kommer svall från färjan, men det är inte så lätt att springa genom halva Lysekil med klirrande plastpåsar heller.
Du kanske är en sån där typ som ständigt har fendrarna hängande och slängande på utsidan, en korvhandlare som Kurt brukar fnysa.
Tänk om nån ser dig och tror att det är vi som kör omkring på det viset, det skulle han aldrig komma över.
Jag har förresten inte talat om för Kurt vad jag har upptäckt, han skulle bara få ett utbrott och börja skrika och slåss och påstå att det var mitt fel och det vet man inte hur det skulle sluta, med hans dåliga hjärta.
I natt gick jag ner till bryggan och hittade din rostiga cykel gömd bakom sjöboden, och tidigt imorgon bitti tänker jag smyga upp, innan han vaknar, och försöka överraska dig på bar gärning.
Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte avslöja dig, tvärtom, Kurt kan gott ha det, han med sina hemliga Viagrakuvert som han tror att jag inte vet om, och den där människan som skickar sms på nätterna så att han alltid måste ha telefonen på ljudlös och aldrig hör när jag ringer till honom på jobbet.
Han borde faktiskt tänka på att båten står på mig, sen problemen med firman förra året, precis som sommarhuset.
Ingenting hindrar mig från att kasta loss, om det är så att du vill ha mig med.
 

Idag är det dagen efter, alldeles tydligt. Ingen energi, ingen  glädje över det som var en sån triumf igår. Det är redan bortglömt, havskräftorna och vinet som ligger på kylning till i kväll lockar inte det minsta. Hela huvudet känns som ett tomt, ekande parkeringsgarage. Att ladda om efter att ha genomfört ett projekt är en särskild konst som jag är väldigt dålig på. Jag är så otålig, vill bara kunna ruska på mig och fortsätta direkt mot nästa mål. Men det går själen inte med på.

Det enda jag längtar efter att göra just nu är att skriva. Stänga in mig i min skrivarbubbla, fortsätta redigera mitt manus.  Men nu har jag ju bestämt att vänta med det tills förlagen behagar svara, så då håller jag väl fast vid det beslutet. Dessutom ska vi ju ut och segla två veckor. Listan på det jag måste hinna på jobbet under måndag-tisdag är en utmaning.

Golvet i vardagsrummet fylls av allt som ska med till båten i Gråsten. Framförallt en massa teknisk utrustning. Odds senaste uppfinning är en åskledare. Han har skalat av höljet på ett par grova startkablar i ena änden och stoppat in de nakna ledningarna i varsitt kopparrör. Idén är att man klämmer fast en startkabel i varje övervant och låter kopparröret hänga ner i vattnet, så leder man ett eventuellt blixtnedslag från masten ner i havet.

Det är jag som är pådrivande när det gäller säkerheten. Jag inser att det beror på osäkerhet och kontrollbehov. Odd är mycket mer cool, men protesterar inte mot mina önskemål. (Jo, gasvarnare tyckte han var onödigt.) Vi har nu, förutom standardutrustning som flytvästar, nödraketer etc: räddningsflotte, säkerhetsband och dito selar, Lifesling i händelse av man-över-bord, räddningslampa som hjälper en att hitta tillbaka till den som ramlat i sjön i mörker, kolsyresläckare, automatisk brandsläckare i motorrummet, brandfilt, isoleringsfilt i händelse av nedkylning, åskledare, VHF med DSC-funktion, nödlampor, silikon för lagning av hål under vattenlinjen etc etc  Förbandslådan är magnifik. Jag kanske borde gå en kurs i första hjälpen?

Så snart vi är ute ur Gråstens hamn blir jag lugn, det vet jag. Det är samma känsla som när man satt sig på sin plats i planet och spänt fast säkerhetsbältet. Äntligen på väg.

Är det väntan på besked som påverkar humöret? Kommer det glada beskedet och/eller refuseringen från något av de sju förlagen per post, mail eller telefon? Eller är det bara våren som gör att jag helst drar mig undan både sällskap och intryck? TVn är alltid avstängd hos oss när inte barnbarnen är här, men radions P1 står oftast på. Nu stänger jag av den också.  Jordbävning, krig och terror kommer in i köket och stannar sedan där, sätter sig i väggarna och i kroppen.

Eller är det Sofi Oksanens bok Utrensning som jag läste ut i natt och som är helt, helt fantastisk. Hur kan någon skriva så?

I lördags lämnade vi i alla fall ön och åkte till kryssarklubbsloppis i Långedrag. Jag gjorde världens fynd i en pappkartong under ett marknadsbord, ett komplett flaggspel i bomull. För 500:- blev det vårt, så nu kan vi flagga över topp med fullt ställ på min födelsedag i båten i Danmark!

Sen träffade vi alla fem barnbarnen, umgicks i solen på gården i Kungsladugård och jag gick med fyra av dem och köpte glass. Tiny höll mig enligt löfte i handen hela tiden. Hon gjorde höga skutt över spårvägsrälsen och tappade mössan hela tiden. Min mössa, sin egen hade hon glömt eller vägrade ha på sig.

Det är mycket vägra nu.

På kvällen var vi barnvakt hemma hos Mini och hennes syskon medan mamma A och P var på bröllop. Odd läste sagor för Mini tills han somnade. Det gjorde hon också, fast efter honom. Alla de tre minsta fick vattenkoppor efter påsk, vilket syns tydligt i Minis ansikte på den här bilden.

Lilla A och jag tog bilen till Hemköp och köpte lördagsgodis. Jag vågade inte fota hur mycket. Sen myste vi i stora soffan medan de såg på TV och jag läste boken jag fyndade på loppiset:  Medelhavet tur och retur av Lars Hässler & Marie Blomqvist.

När jag nu tänkt efter och mest minns allt det roliga som hänt, så kan jag nog inte klaga så värst över något svårmod 🙂

Just nu är det extremt svårt att fokusera. Det är lamning och sjösättning och allt möjligt trevligt som stör. Jag vill ju fortsätta skriva och har flera idéer om olika projekt. En uppföljning av min roman först och främst. Hur ska det gå för Cattis och Joakim, kommer Paula och Lucas att hitta tillbaka till varann? Och vad hände egentligen mellan den store Diktaren och I under sommarveckorna på 50-talet?

Erotiska noveller är en annan skrivutmaning som lockar. På skrivarsiten Kapitel 1 pågår en tävling på temat ”Fångad av lust” hela året, med en ny deltävling varje månad. Den ska vara minst 20 000 tecken, det är långt… Jag har beställt hem alla erotiska romaners moder från Bokbörsen, som inspiration; Berättelsen om O.  Fast ska jag skriva så ska det absolut inte handla om undergivna kvinnor! Jag minns den första erotiska berättelse jag hittade i bokhyllan hemma hos mamma och pappa och skamset smygläste i 10 – 12-årsåldern. Angelique, av Sergeanne Golon. Måste nog köpa hem ett ex av den också från Bokbörsen, för att se om pirret står sig.

Tidningen Skriva har också en novelltävling i varje nummer. Temat den här gången är ”Lådan”. Den rubriken kanske man kunde skriva en erotisk novell till? Som övning? Den behöver bara vara 4000 tecken, betydligt mer överkomligt.

Men får man skriva erotiska berättelser om man är mamma och mormor? Jag måste hitta ett förhållningssätt. Annika Koldenius, författare, bloggare, recensent mm svarade såhär i sin blogg när jag frågade henne om hur hon tänkte.

I år har alla tackorna (kors i taket, bara en kvar nu!) lammat snällt och okomplicerat. Alla gamla tackor har fått två lamm, förstföderskorna ett var. Inget dramatiskt har inträffat, om man inte räknar att jag blev tvungen att mjölka ur två sprängfyllda sneda juver för att inte riskera juverinflammation. (Jag säger ”jag”, eftersom det är jag som mjölkar, men det skulle såklart inte funka utan Odd som håller fast tackan.)

Måtte vi nu bara få ett bättre lammår än förra sommaren, då räven tog sex stycken.