Till mina fel och fördelar räknar jag övermodet. Det har hjälpt mig över många hinder på så vis att jag knappt sett dem utan bara hoppat över sådär i förbifarten.

Det ordnar sig, det fixar jag sen, det kan väl inte vara så svårt. Sådär går jag på inombords. Övermodet är också en pålitlig tröstare i motgång. Jag hade gjort det där jobbet mycket bättre än han. Dom får skylla sig själva.

Nu har jag börjat räkna dagarna tills Förlaget ringer. Tre månader får man räkna med att vänta på svar. Men innerst inne tjatar mitt övermod om att det säkert inte dröjer så länge, inte med mitt fantastiska manus. Det har redan gått en vecka. Någon av de sju förlagen borde faktiskt ha hört av sig, tycker man? Är de inte rädda att någon annan ska hinna före? Jaså inte det, tusentals manus i månaden, jaha, ursäkta då…

Det första vi gör på morgonen så här års är att gå ut och kolla lamningsfållorna. Har någon av de instängda tackorna lammat under natten? Vi har tre fållor och sju tackor. Det gäller att välja rätt, stänga in de tackor som ser ut att vara näst i tur. Inte så lätt, de är luriga och kan se sprickfärdiga ut i en hel vecka eller mer. Det är inte bra om tackan lammar för sig själv ute i bergen. Dels för att det är svårt att hjälpa till om något går snett. Dels för att korpar och rävar lurar. Efter lamningen får tackan vara kvar med sina lamm i fållan i två dygn, för att man ska se att allt är OK med både mor och barn.

Två har vi prickat rätt hittills, fyra små lamm har fötts.

84/365 foton 2013. Tema: April

Ganska många timmar har jag nu gått igenom gamla inlägg i Farmorsbloggen. Börjat från början sommaren 2009. Läst om när sista ungen lämnade boet, när nya barnbarn kom, om resor och arbete och funderingar. Det är fantastiskt att bloggen finns, och att den finns som fotoböcker för hela familjen att bläddra i.

Så här i efterhand förstår jag att Farmorsfrågorna har fungerat som en sorts terapi. Det var nog en livskris som gjorde att jag började. En 60-årskris. 235 st Farmorsfrågor krävdes för att jag skulle reda ut vad jag vill med mitt liv. För nu är den sista frågan ställd. Jag svarar på den genast.

Innan jag fyllde 60 valde jag väldigt sällan väg. Jag gick dit näsan pekade. Halkade på bananskal och följde lust och impulser. Eller struntade i att välja. Det som sker, det sker. Så tänker jag inte längre. Nu tänker jag, att ska det hända något får jag ordna till det. Annars kanske det inte hinns med.

Om det är något jag önskar, så är det att den här insikten hade drabbat lite tidigare. Då hade jag kanske målat mer, seglat mer, skrivit mer.

Tack för att du har funderat över mina Farmorsfrågor, om du har gjort det. Jag hoppas att de har hjälpt dig lika mycket som de har hjälpt mig. Vill du läsa tillbaka så är de sökbara här nere i högerspalten, i den lilla rutan ”Sök efter inlägg.”

Den som går på konstskola får snabbt vänja sig av med den dumma inställningen att självporträtt är fåfänga. Ett självporträtt om dagen i ett års tid ingår ofta i kursplanen. Jag önskar verkligen att jag hade tagit fler bilder på mig själv genom livet, det finns väldigt få. Jag har gömt mig bakom kameran.

Nu ska det bli ändring på det. Jag har gått med i en fotogrupp på Flickr som heter 365 pieces of me.

Om jag hade sett lite fler bilder på mig själv hade jag kanske förstått varför somliga blir rädda för mig i en diskussion. De säger att jag blir så arg. Jag har aldrig fattat det. Jag känner mig ju inte arg. Bara engagerad.

Men såhär ser jag alltså ut, fotad med min egen Iphone. Kanske inte så konstigt om jag skräms.

Vill ni bli glada och varma så läs Malin Persson Giolitos blogg istället. Det gör jag när jag känner mig sur. Efter två meningar har jag börjat skratta högt. Jag är en mycket stor fan av hennes pappa Leif G W. Men det är inte därför jag gillar henne. Det hade jag gjort ändå.

82/365 foton. tema: Kyla.

Å andra sidan ser jag faktiskt ut såhär också. Snälltanten personifierad. 83/365 foton. tema: Levnadsglad

(Varsågod, den första kortnovellen i min serie Drömbilder.  Någonting måste jag ju skriva och det här är bra övning. Jag har inspirerats av Erin Morgensterns blogg. Hon kallar sina berättelser Flax Golden tales, tolv meningar långa historier till bilder tagna av en fotograf hon känner. Mina fotografvänner verkar vara väldigt svårflörtade, så jag får väl fota själv.)

SYLVIA

Hon hade blivit allt tystare och mer otillgänglig den senaste tiden. Han insåg med växande olust att han inte visste riktigt var han hade henne, inte kände sig lika säker längre på vad som rörde sig innanför den släta pannan, bakom den stilla blicken.

Ändå kom pärlhalsbandet som en chock.

Eftersom de inte kunde tala med varandra kunde han inte helt enkelt fråga: Vilket vackert halsband kära du, det har jag inte sett förut? Några dagar senare upptäckte han att hon ibland lämnade huset utan att tala om det. Det hände på nätterna när hans kropp måste sova och tvingade honom att lämna henne ensam, utan kontroll. På morgonen efter en sådan natt kunde han redan i sömnen, innan han vaknat riktigt, känna den kalla vårluften som drog in genom den öppna springan i skjutpartiet som hon tydligen orkade öppna men inte stänga ordentligt. Koltrastens envisa pipande släppte hon in i sovrummet samtidigt. Det gjorde honom så utom sig att han började tillbringa kvällarna framför TVn i vardagsrummet, istället för i favoritsoffan i orangeriet tillsammans med henne.

Den tidiga junimorgon han upptäckte hennes pärlörhängen fick hon flytta ut i växthuset. Samma vecka svarade han på annonsen om valpen.

(82/365 foton 2013. Tema: Dubbelt upp.)

Moloken och missmodig. Rastlös. Städar köket och börjar slipa de fuktfläckade och missfärgade bänkskivorna. I den ordningen, inte särskilt smart inser jag när slipdammet lägger sig över precis allting.

Plötsligt finns det oceaner av tid, när det inte längre ligger ett 500+ sidors korrektur och ropar efter mig på skrivbordet. Dessutom har jag åkt på en släng av influensa och blir svettig och matt av ingenting. Samt gråtfärdig. Tårarna rinner när jag lyssnar på Jacob Eklund som berättar i P1 om pjäsen Abrahams barn och forsar när jag kommer till sista tredjedelen av ”Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda. En fransk bästsäljare från 2007. Får nog klassas som feelgood av bästa kvalitet. Enligt mina kvalitetsnormer alltså.  Den hamnar på favoritlistan. När jag har läst ut den tänker jag börja om och försöka studera hur hon har konstruerat den. Stryka under och sätta postitlappar i kanten. Karaktärerna är …underbara, jag kommer inte på något bättre ord. Berättelsen utspelas i Paris, som beskrivs så att jag längtar, verkligen längtar dit. Och det som händer är trovärdigt in i minsta detalj. Från grisslakten på landet till mormor på ålderdomshemmet och restaurangköket på lyxkrogen. Läs den!

Ikväll är jag ensam hemma. Kan inte följa med till herrarnas matlagningsavslutning. Man kan inte sitta och snörvla på vinprovning. I vanliga fall hade det varit toppen med en kväll för sig själv. Jag kan välja mellan ukulelen, oljemålningen, förarintygskursen och fotoredigering. Men det blir nog soffan framför brasan i uterummet. Med boken och Sylvia som sällskap. Och ett rött vin som inte kräver fungerande luktsinne.

Sylvia är skulpterad av mamma A när hon gick på konstskolan. Jag är så glad att hon är min.

Att skriva och att måla har många gemensamma prövningar. En är att våga vara dålig. Man skissar och provar och inser redan medan man håller på att det mesta man gör bara blir halvbra, om ens det.

Stryka, måla över, göra om. Ställa åt sidan.

Jag har strukit tusentals ord, hela scener som skrevs i början av mitt romanprojekt.  Mitt första råmanus var på över 150 000 ord. Slutmanus som skickades till förlagen var bara drygt 100 000 ord. Det mesta har jag sparat, för att kanske kunna använda i kommande skrivprojekt.

En annan gemensam nämnare är att orka hålla ut. Jag har ju en vision av hur det kommer att bli. Jag vet, inom mig, hur det ska vara. Men under tiden, innan det blir sådär bra, gäller det att stå ut med hur fruktansvärt dåligt det är.

Precis som Bodil Malmsten säger: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Den här tavlan har jag hållit på med i över ett år. Den är målad från ett foto av mina äldsta barnbarn. Jag har skissat, ändrat, målat lager på lager, bytt ut bakgrunden. Jag ser den på stafflit på min väg mot badrummet varje dag. Den betyder mycket för mig och det blir svårare för varje gång att ta nästa steg. Tänk om jag förstör alltihop?

Igår kände jag att det äntligen var dags att börja med den fina penseln.

Allas novelltävling lockade över 600 bidrag. Jag skrev två. En hette ”Snabbköpet” och den trodde jag faktiskt inte mycket på, den var lite för svart för en veckotidning. Men ”Hyresgästen”, den trodde jag på. Och idag kom mailet! Mitt första skrivpris! 🙂

Bilden är från nyårsfyrverkeriet i Lysekil förrförra året, men den passar perfekt idag!

”Vill mejla och berätta att ditt bidrag till vår novelltävling, novellen Hyresgästen,  får ett av  juryns två hederspris och att vi gärna vill köpa in novellen för publicering i Allas.

 I Allas nummer 22 kommer de tre vinnarna att presenteras och vi kommer då även att presentera namnet på våra hederspristagare. Du är alltså en av dem.

Din novell kommer sedan att publiceras i Allas nummer 25, eller 26.

 Mer information kommer till dig från vårt sekretariat.”

I fyra år har den hetat Farmorsbloggen. Från och med nu heter den Katinkabloggen. Det var dags. Mitt liv som farmor fortsätter förstås, men namnet Farmorsbloggen har mer och mer känts som en tvångströja. Dessutom orättvist. I sommar blir jag ju mormor igen, för fjärde gången.

Mina Farmorsfrågor har hjälpt mig och många andra att komma underfund med viktiga saker om sig själv. Så det dyker nog upp en och annan i fortsättningen också. Förresten har jag ju inte svarat ännu på den senaste, nr 232 tror jag, den om samvetet.

Katinkabloggen kommer att innehålla mindre barnbarn och mera litteratur och foto. Hoppas, hoppas att jag får skriva ett inlägg om att något förlag vill publicera min roman.

Kvinnan på bilden stod och rensade sin rabatt en ljuvlig vårdag på ön Brac i Kroatien. När hon såg att jag höjde kameran och log mot henne,  gjorde hon den här gesten helt spontant. Idag känner jag mig lika glad som hon. (Och dessutom 20  – 30 år yngre.)

Fem stora kuvert ska skickas med lantbrevbäraren imorgon, plus att två förlag som accepterar manus digitalt har fått mail.

De flesta förlagen skriver på sina hemsidor att de ger svar inom 2 – 3 månader. Så nu stålsätter jag mig inför att få fem refuseringsbrev. Lika bra att förutsätta det värsta.

En sak förstår jag inte. Hur kan man få 16 refuseringar, som jag läste på en författarblogg att någon fick. Sexton? Så många förlag som tar emot skönlitterära manus kan jag inte hitta. Om inget av mina sju utvalda vill ha mitt manus, så kan jag kanske krysta fram 2 – 3 små förlag till att uppvakta. Eller har jag drabbats av hybris redan (igen)?

En annan sak förstår jag inte heller. Hur kan jag ha missat så mycket när jag korrläst flera gånger? Upprepningar, upprepningar och omständliga meningar som sniglar sig fram och kan kortas till hälften. Hennes hit och hennes dit. Jag fick tvinga mig själv att sluta läsa medan skrivaren spottade ut sina tusentals sidor.

Just nu är det inte läge att ändra. Det får står ”gärna” två gånger i två meningar efter varann, nånting ska väl den där omtalade förlagsredaktören också ha att kommentera.

78/365 foton 2013. Tema: Chansning

Det finns två detaljer jag måste ändra lite på i mitt manus. Prologen och epilogen… Ann Ljungberg har påpekat att en del samband inte är riktigt tydliga. Om jag bara förtydligar ger hon grönt ljus för att skicka iväg till förlag.

Jag gör det i påsk, tänkte jag.

Nu är påsken nästan över, och fortfarande har jag inte öppnat mitt worddokument. Men det där förtydligandet ligger hela tiden och puttrar på i bakhuvudet, så jag antar att processen pågår ändå.

Under tiden har jag njutit av påsken och konstvandrat med mamma A. Vi prickade för tre olika ateljeer vi ville besöka. Fast vi kom bara till Ewa Evers i Bleket, där fastnade vi. Bilder därifrån finns i mitt fotoalbum på Facebook.

Med huset fullt av barnbarn har det givits tillfällen till fotografering också. Jag passar på när de sitter still i soffan i vardagsrummet och ser på TV. Ljuset faller in så fint genom fönstret.

Imorgon åker de hem till stan igen. Då ska jag sätta mig och skriva det sista. Jag ska bara åka iväg och hälsa på en tant som väver trasmattor först…

75/365 foton 2013. Tema: Blyg

76/365 foton 2013. Tema: Kavat

77/365 foton 2013. Tema: Lockig