21 april, Samos.
Ettusenfemhundra ord. Och klockan är tre på eftermiddagen. Så långsam är jag. Det finns författare som är ännu långsammare, jag vet. Och så finns det Nora Roberts som skriver färdigt en roman på 45 dagar. Då är den klar att tryckas, alltså.
Men jag har vridit och vänt på vartenda ett av de där femtonhundra orden, och är rätt så nöjd med resultatet. Det var ett bra beslut att stänga av facebook. Tillfälligt, men ändå.
Det har ösregnat hela natten, Odd kör polermaskinen på utsidan, en kylig vind får riggen att skramla, det är så kallt att vi måste ha värmen på i båten. Å andra sidan. Det ligger en doft av apelsinblom över hela marinan.
Imorgon kommer vi förhoppningsvis i sjön. Det ska gunga när man sover i båten, inte skaka.

Det har gått ett år sedan releasefesten för Diktaren. Mitt livs roligaste dag, näst efter bröllopet med Odd. Jag borde sammanfatta det här året, tänkte jag igår. Göra ett slags bokslut. Vad har hänt, förutom att min första roman kom ut? När blir nästa releasefest?

Stopp där, vänta lite, en sak i taget. Alltså. Vad har jag gjort under det här första året som pensionär och arbetsbefriad? Seglat fyra månader i Grekland. Marknadsfört Diktaren, sålt och signerat boken i bokhandlar och på mässor. Talat in den som ljudbok. Uppfyllt drömmen om att segla till Kanarieöarna. Börjat lära mig spela bouzouki. Målat porträtt. Blivit farmor igen. Skrivit seglingsartiklar och fått ett fint pris. Byggt ett gästhus som snart är klart. Hittat en bra skrivcoach, påbörjat nästa roman, gjort massor av research, skrivit en detaljerad synopsis.

Varför är jag inte nöjd? Därför att piskan fortfarande hänger på väggen. Prestationspiskan. En läsare undrar: När kommer nästa bok? Andra författare, som började skriva samtidigt som jag, kommer ut med sin fjärde roman. Och jag hugger direkt, får idiotiska skuldkänslor för att jag beskär rosorna när jag ”borde” skriva. I alla skrivarhandböcker och på alla författarsajter är nämligen det första och viktigaste rådet: Prioritera! Försaka, dvs välj bort även det roliga – trädgården, familjen och eventuella andra intressen! Gå in i en bubbla och bara skriv! 

Diktaren skrevs medan jag fortfarande arbetade. Utan de där råden om att prioritera! hade det inte blivit någon bok. Det tog ändå fyra år. Jag tog ledigt i perioder och reste till Las Palmas där jag skrev maniskt hela dagarna och knappt pratade med en enda människa. Stängde in mig i en lägenhet eller satt på Cafe Suecia och skrev. Reste hem och skrev om, under tidiga morgnar och helger. Jag räknade ut hur många böcker jag skulle kunna hinna med innan jag blev gammal och senil. Alldeles för få. Jag drömde om pensioneringen. Jag ville ha en karriär till. Ta igen den där tiden som gått åt till att driva företag när det egentligen var författare jag alltid velat bli.

Det är dags att sluta budgetera och bokföra timmarna. Jag behöver inte längre skriva tidrapporter. Det jag gör behöver inte löna sig. Ingenting behöver bevisas eller rättfärdigas. Min andra bok kommer att bli färdig, i sinom tid, men inte på bekostnad av bouzoukin, båten, barnbarnen, böckerna och måleriet. Eller rosorna, för den delen.

Fint pris från Kryssarklubbens Medelhavssektion.

Mitt livs alla konstverk. Jag målar lika långsamt som jag skriver!

Nu finns det ingenting att skylla på längre, här på Samos finns inga måsten eller åtaganden som ursäktar att jag inte skriver. Ändå är det som om jag nästan hoppas på att några andra bollar ska komma flygande. Friheten måste stängas in noga för att inte rymma. Jag har byggt en fålla åt den i form av ett strikt dagsschema.

1. Gå upp klockan sex och ta en lång promenad eller cykeltur. Anteckna tankar och ideer som alltid dyker upp så dags, när hjärnan är ostörd.
2. Äta frukost med Odd.
3. Skriva fram till lunch, dvs ca kl 15.00
4. Ta siesta ombord under de varmaste timmarna.
5. Ledig kväll.

Och hur har det då gått denna första dag?

Den uppåtgående solen och några tuppar som gol väckte mig halv sju. Jag satte mig i sittbrunnen med laptopen. Måste köpa nya joggingskor innan jag kan gå långa promenader. Klockan åtta gick jag till marinabutiken för att köpa morgonbröd och upptäckte ett stim fiskar nära bryggan. Stora som laxöringar! Åt frukost med Odd.

Försökte sitta på marinans mysiga utecafe och skriva. Omöjligt sitta i båten pga pågående motorfix.  Stod inte ut med musiken som spelades på cafeet.  Högljudda, misshandlade covers på Frank Sinatra, Kim Carnes och Cindy Lauper, nej tack.

Cyklade in till byn för att köpa joggingskor och en haspelrulle till nya kastspöet samt bete till metspöet. Fick tips i fiskaffären om icketuristig restaurang i gamla kvarteren.

Cyklade tillbaka till båten. Motorfixet fortfarande igång. Vårt nya kylskåp hade inte dykt upp med båten från Athen som utlovat (vårt gamla kylskåp har gett upp och det är över +30C, vi behöver det verkligen). Jag ringde argt samtal till försäljaren som inte lät sig imponeras. Lastbilen som skulle frakta kylskåpet till färjan hade gått sönder, han skulle återkomma med besked.

Cyklade tillbaka till byn med laptopen i ryggan, hittade restaurangen där jag var enda gästen. Åt en underbar lunch; friterade kikärtsbollar, grillad aubergine, marinerad bläckfisk och fiskromsmousse. Till det ett glas vitt, lokalt vin. Restaurangen ligger på ett litet stenlagt torg med stora skuggande träd, meltemin skickar vindkulor genom gränden så att t o m min iphone hotar att lyfta från bordet. Varmt men luftigt med andra ord.

Här blir det perfekt att sitta och skriva. Imorgon alltså. Nu är klockan 15 och jag går och fiskar.

Äntligen pensionär. Jag tänker det ofta. Äntligen är tiden min.
Den här sommaren är det mesta annorlunda. Jag är ledig. Ändå är dagarna minst lika intecknade som förr. Sen vi kom hem från Samos har tiden flugit iväg. Jag tittar igenom bilderna i mobilen och undrar när jag var med om allt detta? Underbara bilder av glada barn, lyckliga stunder med familjen och idylliskt sommarlov. Ingen tog förstås några bilder på trötta mormor som inte riktigt orkade hänga med.

Nio stycken signeringar har jag klarat av. Min bok har fått ett mottagande som jag inte kunde föreställa mig, jag har  fått så mycket bekräftelse som någon kan begära och drömmen om att bli författare är faktiskt förverkligad. Nu är det bara att fortsätta, dörren till författarlivet är öppnad. Visst är jag tacksam, visst är jag glad. Och samtidigt inte.

Det är en brytningstid på mer än ett sätt. Mamma är borta. Mitt löneliv är över. Barnen har sina egna liv. Förmodligen är det helt naturligt att vemodet kostar så mycket energi just nu, och har gjort det hela sommaren.

Tre magsår hittade doktorn under gastroskopin för ett par veckor sedan. Fast jag slutat stressa och nästan aldrig dricker kaffe. Jag bär ingen klocka, vaknar alltid av mig själv, tänker på att inte skynda, struntar i krav och måsten så gott det går. Men magen låter sig tydligen inte luras. Stressen lurar på ett annat plan. Livet, hur blir det nu? Kommer jag att hinna med allt jag vill? Barnbarnen, böckerna, båtlivet. Att det är nuet som räknas är helt enkelt inte sant. Aldrig har framtiden varit så viktig som nu.

På fredag är det tre veckor sedan vi kom hem från Samos. Det känns som tre månader. Äntligen skulle dagarna få struktur och innehåll, jag skulle kunna planera in skrivande, umgänge med familjen, träning och uckespelande. Jag som nu är pensionär, hur svårt kan det vara?

Det första som allvarligt skakade om tillförsikten var åsynen av trädgården. Hur kan gräs bli så högt på två månader? Hur kan ogräset åkervinda bilda häck och förvandla rosor, pioner, amerikanska blåbär och vinbärsbuskar till helt insnärjda törnrosaslott på samma korta tid?

Det andra som hände var midsommar. En midsommar med tretton underbara och efterlängtade familjemedlemmar men utan hammock och utemöbler, utan blomsterkransar och flaggspel, utan tak och regnskydd på altanen. Det räckte inte att komma hem tre dagar innan. Vi hann inte bli klara med sommarmyset.

Sen drog signeringarna igång.  Medan jag pratade med läsare och kunder om min bok, var jag precis sådan som jag ser ut på bilderna. Trevlig, social och glad. Men när jag kom hem…

Nej, jag fiskar inte efter medkänsla, det vore verkligen både bortskämt och helt hutlöst. Ändå –  jag känner det jag känner. System overload. Det enda jag drömmer om för närvarande är att låsa in mig, stänga av alla inkommande kanaler och få skriva ifred. Samtidigt som jag verkligen vill vara en närvarande mormor och farmor, baka sommarlovsbullar, träna och spela ucke och få någorlunda ordning i trädgården. Hur får man ihop det pusslet?

Nåja, jag hann i alla fall koka en dubbel sats flädersaft innan flädern blommade ut.

Halv tolv på natten började kyrkklockorna ringa. Inte den sortens dånande, mäktiga bronsbrus som vi är vana vid. Ljust och ganska tunnt klingade det, uppfordrande och ihärdigt. Som när någon för hand svänger en stor koskälla för att locka på en fårflock eller kalla husets folk till kvällsvard. Gatorna var fulla av människor på väg åt samma håll.
Ju närmare vi kom kyrkan, desto svårare blev det att ta sig fram. Folk stod tätt packade i den lilla gränden, mammor och pappor med sovande småbarn på armen, gamlingar och tonåringar, alla talade med låga, mjuka röster och hade smala, otända vaxljus i händerna, många bar också på målade ägg. Stefan och Silva hade berättat för oss att man tar med ägg till kyrkan för att få dem välsignade, och att man tar med sig den heliga elden hem från kyrkan.
Vi följde med strömmen men hejdade oss vid kyrkdörren. Det var orimligt att alla skulle få plats därinne. Många verkade nöja sig med att stå utanför, det kom ut folk med brinnande vaxljus och delade med sig av elden till dem på utsidan.
När klockan nästan var tolv vågade vi oss ändå in. Av några stressade kyrktanter i en lucka köpte vi gula, smala vaxljus och en liten ikon av Sankt Nicholaus som minne. Med ens var det varken trångt eller stressigt längre. Vi hittade varsin väggfast, tronliknande stol att sitta på och tände våra ljus, tog in vad som hände utan att förstå vad eller varför. Intellektet var inte med, bara sinnena.
Överallt pågick ritualer. Folk korsade sig eller knäböjde vid olika tavlor och föremål som de kysste eller bara vidrörde. Vi såg ingen präst, det fanns en predikstol men ingen sådan ordning som vi är vana vid med kyrkbänkar vända mot ett altare. Mindre altare framför olika helgonbilder var utspridda i hela kyrkorummet. Utsmyckningen var fantastisk, överdådig. Utsirade ikontavlor täckte varje yta, det blänkte av silver och guld. Som kontrast stod mitt på golvet två stora svarta gjutjärnskaminer med långa böjda skorstensrör. Sittplatser fanns lite varstans. Stämningen var högtidlig, förväntansfull.
Plötsligt startade klockringningen igen, kvinnan i stolen bredvid rörde vid min armbåge, log blygt och sa något med ”Christos”. Ett allmänt kramande och kindpussande utbröt. Vi förstod, Jesus har återuppstått! Nu tömdes kyrkan snabbt, ute i gränden igen såg vi vajande standar och hörde sång längre fram i folkmassan som satt sig i rörelse. En procession! Vi hängde på med våra tända ljus som alla andra. Höll oss i utkanten och lyckades ta oss längst fram. Äntligen fick vi se prästen, i röd klädnad, belyst av en lång strålkastare som bars av en man som nog hade kvällens jobbigaste uppgift.
När processionen vände tillbaka mot kyrkan gick vi tillbaka till båten. Vi såg bilar fyllda av familjer på hemväg, med tre, fyra brinnande ljus inne i bilen.
Våra egna ljus brann hela vägen hem. Helgonet Sankt Nicholaus beskyddar nu vår båt. Han levde på 400-talet och är barnens, sjömännens, fiskarnas, de prostituerades, de orättvist anklagades och de ångerfulla tjuvarnas beskyddare. Han är också förebilden för jultomten, Santa Claus.

Komihåglistorna är strukna. Två paket med diverse utrustning är skickade i förväg med lastbil, jag lyckades övertyga Odd om att vi inte skulle ta med den nya toan som bagage. Lapparna till husvakten är utlagda på strategiska ställen. ”Vattnas endast en gång varannan vecka.” ”Titta i frysen innan du handlar!” ”Använd helst inte diskmaskinen.” Vi kommer förmodligen att komma hem till ett betydligt mer välstädat hus än vi lämnar, vilket inte känns fel. Förhoppningsvis även till en mindre överfull frys.

Trädgårdens vildvuxna status lämnar en liten tagg i själen, trots att jag har förhärdat mig och vet att det inte beror på att jag inte hinner utan på att jag prioriterar bort den. Det finns inte plats i mitt liv längre för pionrabatter och iris. Inte ens för magnolia. Knopparna ska precis slå ut nu, när jag kommer hem igen är båda träden utblommade. En del rosor är beskurna, andra inte. Det är ju egentligen alldeles för tidigt. Brännässlor och kvickrot sticker upp både här och där. När jag kommer hem ska jag lägga igen ett antal rabatter, så jag slipper våndas. Jag ska bara ha kvar rosorna och lite sallad, persilja och örter i pallkragarna. Samt skaffa en robotgräsklippare. Det bästa med trädgården är ändå att den är helt fästingfri tack vare det rådjurssäkra stängslet.

Imorgon flyger vi till Istanbul, övernattar och tar sedan bussen till båten i Bulgarien. Vad jag längtar mest efter? Det enkla livet. Det begränsade utrymmet. Det överblickbara. Den dåliga uppkopplingen. Att kunna fokusera på skrivandet utan avbrott.

Undrar om det finns rabarber i Sozopol?

Egentligen hade jag inte tid. Om fyra dagar drar vi till båten i Svarta Havet och jag är mitt uppe i min boklansering. Men kursen i porträttmåleri var inbokad sedan flera månader. Det är en fortsättningskurs, jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har träffats i Ewa Evers atelje, de andra kursdeltagarna och jag. Ett par gånger om året blir det, alltid samma kvinnor, vi känner varandra väl vid det här laget. Vad  skulle kunna få mig att avboka? En bruten hand?

Jag vet ingenting annat som pumpar upp slappa skaparmuskler och en trött hjärna lika effektivt. Först en riktigt lyxig frukost, sen en timmes helt uppslukande kroki, därefter genomgång och repetition av skiktmålningsteknikens procedur och material. Sen försjunker var och en i sina projekt. Ewa Evers går runt och handleder efter vars och ens önskningar.

Ursprungsmålningen i gråskala, den med örat, är målad under en kurs 2010. Sen tröttnade jag på målningen och den blev stående med ansiktet mot väggen, tyvärr ett ganska vanligt öde för mina verk. I januari i år fick jag en idé om att porträttet skulle förses med ett krusigt hårsvall. Den stora bilden är så som målningen ser ut nu, efter helgens nya färgskikt. Jag börjar tro att det kan bli något så småningom. Fast örat måste jag flytta, det syns tydligt när man jämför bilderna. Och näsan. Den var ju fin i början, 2010. Nu har den förvandlats till en odefinierad liten knöl.

Det får vänta till november, när det är dags för nästa målarhelg. Drömmen är att en dag bli så självständig att målargrejerna kan få följa med till Medelhavet. Tänk att kunna sitta i båten och måla mellan skrivpassen. Min förebild är den modiga och fantastiskt skickliga akvarellmålaren Elizabeth Tyler som seglar och målar ensam i Medelhavet på somrarna och bor i Skåne under vinterhalvåret. Henne skulle jag vilja dela hamn med någon gång!

Små barn, små bekymmer. Det är likadant med romaner. Så länge de är otryckta manus har man i alla fall någon sorts kontroll. När de har lämnat tryckpressen kan vad som helst hända och man kan inte göra annat än be till högre makter och/eller bita på naglarna.

”Smålandsposten har recenserat!” Det kom ett SMS från en kompis. Smålandsposten? Måste vara ett misstag. Dit har jag absolut inte skickat någon pressrelease. Bara västsvenska media har fått brev från BlackSkerry förlag. Inte har jag räknat med något intresse från inlandets steniga skogsmarker. Men jodå, en bild på artikeln plingade ner i mobilen och slukades genast med giriga ögon.

Berömmet slickade jag i mig. Kritiken kände jag igen och sopade genast under mattan. Hur många gånger förr har jag hört detta, från olika förlags redaktörer? Har jag lyssnat? Inte stor mening att lyssna nu när det definitivt är försent. Dessutom älskar jag den där texten i slutet som bokens kritiker alltid vill stryka. Till nästa bok ska jag försöka vara mindre obstinat. Försöka.

Citat från recensionen finns under rubriken Recensioner på förlagets hemsida www.blackskerry.se Fast jag har bara tagit med berömmet. Den som vill läsa de andra synpunkterna får väl köpa SmålandsPosten.

De sista glaserade morotsmuffinsen är uppätna och den överblivna champagnen returnerad till Systemet. (Himla bra service för övrigt.)  Nu skulle jag ju ta itu med uppföljaren. Men det blir inte mycket tid över för att skriva. Dagarna tar snabbt slut medan jag gör helt andra saker. Levererar böcker till olika försäljningsställen och fixar med två nya hemsidor till exempel. En för förlaget, www.blackskerry.se och en som ska fungera som författarhemsida. www.katinkabille.se Det är ingen personlig blogg som den här, utan mera en sorts officiell annonssida. Till exempel har jag tänkt att lägga ut en del texter som inte kom med i boken. Det kanske kan vara intressant att läsa lite mer om Cattis bakgrund, eller om Joakims familjesituation? Jag vet inte, låter det vila ett tag till.

Listan på bokningar börjar bli imponerande, åtminstone på mig. Hela sex inbokningar! Nyss ringde Ellös Bibliotek och ville boka ett föredrag i mitten av november. Det finns ett stort intresse sa den vänliga damen som ringde. Tur att jag har tid på mig att fundera ut vad jag ska prata om! Datum för signeringar och föredrag lägger jag in under rubriken Författarbesök på mina båda hemsidor.

Hittills har jag hittat tre recensioner, och alla är positiva. Snart kommer väl den där kniven i ryggen, jag är beredd!

Utdrag ur recension på DAST Magazine, en ”tung” tidskrift på nätet för underhållningslitteratur: