Erin´s Emporium. Ja, det är ett konstigt namn. Ja, hon skriver på engelska. Det är en författarblogg som jag härmed utnämner till nr 1 på min personliga topplista. Varje gång jag läser hennes inlägg ger det någon form av inspiration.

Hur vore det t ex att norpa hennes geniala idé att skriva mininoveller (10 meningar) till bilder tagna av en fotografvän?

Jag kunde ju be några proffsfotografer som jag känner, och även några fotograferande kompisar,  att skicka varsin bild som jag skriver en mininovell till? Det är klart att jag kunde använda mina egna bilder, men det blir en större utmaning att skriva till en bild som man inte vet något om om.

Sagt & gjort! 🙂

Jag har ingen konstnärsutbildning.  Är helt obildad i färglära, komposition och måleri. Men jag älskar att måla. Helgkurserna i skiktmålning i olja och under glas målning hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn har varit skimrande paradisbesök. Att sitta på en egen plats i hennes fullt utrustade konstnärsatelje, och få instruktion och hjälp… Det går inte att beskriva hur mycket de där helgerna ger i form av inspiration och självkänsla. 

Sen kommer jag hem med mina halvfärdiga alster och har ingen susning om hur jag ska fortsätta på egen hand. Allt jag trodde att jag kunde är bortblåst. Det är knäckande, minst sagt.

På sistone har jag insett likheterna mellan att måla och att skriva. För jag kan ju inte skriva heller. Författare är ett yrke, precis som konstnär, och jag har ingen utbildning för det. Bara en stor kärlek till språk och berättande.

Det här porträttet av lilla S och lilla A började jag på för mer än ett år sedan, hos Ewa. Den har stått på staffliet sen dess, jag passerar den varje dag på väg till badrummet. Den är bara halvfärdig och allt jag ser är fel och brister. Häromdagen bestämde jag mig för att våga fortsätta. Det sammanföll med en skrivkris, när jag tyckte att mitt 500+ sidiga romanmanus är skräp och nonsens. Jag mindes Ewas råd: ”Våga låta målningen nå botten!”

Efter att ha flyttat på näsor, munnar och ögon och gjort diverse andra ändringar var jag klar med akrylskiktet men långt ifrån nöjd, och mailade desperat över en bild till Ewa. ”Vad ska jag göra nu? Shumra med zinkvitt eller svampa med vit akryl?”

”Jag skulle svampa”, svarade Ewa. ”Sen ger det sig.”

Just så. Ge inte upp. Jobba på. Så löser sig resten. Precis så är det med skrivandet också.

I helgen blir jag klar med första redigeringen av hela manuset. Sen är det dags för finisheringen.

39/365 foton 2013. Tema: Barn. Lilla S och lilla A är inte alls nöjda med porträttet. De tycker att de ser ledsna och fattiga ut. Men mitt inre öga ser två små prinsessor, den ena med silverschal, den andra med guldschal. Allvarliga, iakttagande, kloka.

Vad är det som triggar igång skapande? Är det gruset i skon, svedan i själen? Igår kände jag mig missnöjd och orolig hela dagen, fräste åt Odd och var allmänt bitchig mot folk runt omkring mig. Jag försökte behärska mig och sände ut varningar: ”Idag mår jag inte bra, ta det inte personligt.”

Totalt utpumpad efter zumban (med vikter!) sjönk jag senare på kvällen ner vid middagsbordet, utan att byta om efter träningen, slevade i mig tomatsoppan som Odd lagat, medan jag drog åt mig närmaste bok. Det råkade vara Maj-Gull Axelssons senaste: ”Is och vatten, vatten och is”. Den gjorde mig på ännu sämre humör, eftersom den påminde om hur mycket jag beundrar hennes författarskap. Hennes mästerliga  ”Moderspassion” är nästan som en förebild för mig, även om det känns övermaga att sikta så högt.

Sen började jag googla på Maj Gull. Lusläste avundsjukt och beundrande  alla  intervjuer och recensioner jag kunde hitta, och samlade dem i en särskid mapp på paddans skrivbord. När jag var klar hade Odd somnat för länge sen.

I morse vaknade jag med en massa klarheter som hänger ihop med nattens självplågeri med Maj-Gull. Hon berättade t ex att det tog tre år att skriva ”Is och vatten, vatten och is.” Att hon skrivit om inledningskapitlet i Moderspassion 14 gånger! Att hennes huvudperson Minna hade ett helt annat namn från början och länge kändes undflyende. Att hon ibland tar bort hela karaktärer och händelser från ett manus och lägger dem åt sidan, för användning senare.

Yeeees!!!  Jag är inte  alls färdig än! Det är OK, fast jag skrivit 500 boksidor och håller på med första slutredigeringen. Det har bara tagit 1,5 år hittills. Det är OK att det känns som om jag måste skriva om, ta bort och skruva till. Maj-Gull har känt och gjort likadant.

Jag har ju själv här i bloggen liknat skrivandet vid skiktmåleri, där man lägger till lager på lager och målningen/berättelsen växer fram långsamt, i nya skepnader allt eftersom. Varför tappar jag den insikten?

Sen var jag tvungen att jobba med helt andra saker hela förmiddagen. Men idag med ett förväntansfullt pirr inombords. Ikväll, då ska jag minsann!

På lunchen passerade jag, på väg till badrummet, för tusende gången staffliet med min påbörjade skiktmålning av barnbarnen. Den som fastnat helt, sedan flera månader. Plötsligt såg jag hur jag skulle fortsätta. Det tog en timme. En timme av koncentrerad inspiration.  Det är många timmars målande kvar innan tavlan är klar. Men nu känns den på rätt väg igen.

Den evigt intressanta  frågan om vem man är… Vem är du själv?

Författaren Sofia Hallberg länkar  i sin blogg, som jag ofta läser, till en astrologisk sida. Jag är väldigt skeptisk till horoskop, med undantag av det kinesiska zodiaksystemet som jag tycker är mer varierat och nyanserat eftersom det tar hänsyn till vilket år man är född också, och i vilket av jordens fyra element det årets tecken står. Lite krångligt, men väldigt spännande, läs mer om den kinesiska astrologin här. Jag hade stor nytta av alla de kinesiska djurtecknen när jag hittade på mina karaktärer i romanen.

I det kinesiska horoskopet är jag född i Tigerns tecken, och det är klart mer spännande än att vara Oxe, som jag är enligt vårt västerländska horoskop. 🙂

Men det är ändå kusligt mycket som stämmer på mig i beskrivningen av Oxens egenskaper.

Nedanstående har jag kopierat från Astroguiden .

Oxen

Från 20/4 till 21/5.

Oxen är jordnära och hemmet är oxens borg. Den kan gott sägas att oxen är det mest typiska jordtecknet. Oxen älskar allt som är vackert och njutningsfullt såsom god mat och dryck, konst och musik, blommor, dofter, erotik, komfort och skönhet i alla dess former. De lägger stor vikt vid det materiell och vårdar ömt sina vackra saker, gärna i hemmets trygga vrå.

Oxar är praktiska, realistiska, lugna och metodiska, De arbetar hårt och med stor uthållighet. De är principfasta, envisa, stabila och självmedvetna men vill inte gärna ta några risker utan är i regel nöjd som det är. Humöret är lugnt och välbalanserat förutsatt att Oxen inte blir tillräckligt retad förståss. Då kan de bli riktigt arga och de är dessutom ganska långsinta så det tar tid innan de glömmer en oförätt. I grund och botten är dock Oxen tolerant och pålitlig och de försöker alltid att se de goda sidorna hos sina vänner.
Oxar älskar att koppla av i en behaglig miljö men har nästan alltid en speciell närhet och längtan till allt som har med naturen att göra– sådd, skörd och trädgårdsarbete, även om de bor mitt i en stad.

Med sin känsliga, jordnära personlighet är Oxarna ofta estetsikt lagda och kreativa. Den älskande Oxen är trogen sin partner och är beskyddande och ömsint om än något svartsjuk. De ogillar förändringar, speciellt sådana som är påtvingade, och de kan vara ganska konservativa och moralistiska.

Lämpliga yrkesval: Allt som har med naturen eller konstnärlighet att göra, ex Musiker, arkitekt, konsthandlare, blomsterhandlare, jordbrukare, eller egen företagare

Känsligaste kroppsdel: Halsen.

Det var ju väntat, men kändes ändå som ett slag i veka livet. Med dagens Bohusläningen följde en bilaga från det stora mäklarföretaget, och hela omslaget pryds av bilder från mitt barndomshem. ”Oslagbart läge”, ”underbar utsikt”,  ”bada direkt från bryggan”.

Ja, och så oerhört mycket mer, som inte hör ihop med vädret eller badtemperaturen, som handlar om kärlek och samhörighet och lyckliga minnen. När jag tänker ordet ”barndom” så är det här den utspelade sig. De två olika husen där vi bodde  i Göteborg är inte förknippade med några känslor alls, kanske för att jag bara bodde tio år i varje. I Fiskebäckskil har jag tillbringat den viktigaste tiden på året, under de viktigaste perioderna i mitt liv,  mer än dubbelt så länge.

Här träffade jag så småningom min man. I kyrkan ovanför huset gifte vi oss. En novemberdag. (Det måste inte vara sommar för att vara underbart att bo här. Tvärtom nästan.)  Jag minns att jag var tvungen att med blicken fokusera vår hissade flagga som syntes genom det lilla fönstret snett bakom altaret, för att inte svimma.  Här bodde vi när tvillingarna föddes. Det glömde de förresten skriva i annonsen. ”Underbart läge för dopkalas och stora familjefester.” Här startade jag mitt första företag. I Pelles nedlagda livsmedelsaffär.

 Nu går huset där jag tillbringade min barndom och ungdom till en främmande. För Selma blev det ett livsmål att köpa tillbaka Mårbacka, vilket hon lyckades med 61 år gammal. För mig finns inga som helst utsikter att lyckas med det. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig, att gilla läget och gå vidare med ett hål i själen. Den obesvarade Farmorsfrågan 234 blir högst aktuell. Hur börjar man om?

nr26/365 foton 2013. Tema: Dyrgrip

Sidan 95 av 544. Har jag verkligen skrivit detta? Denna styltiga, omständliga, gnälliga, tjatiga skoluppsats? Det var visserligen nästan ett år, eller i alla fall ett halvår, sedan just de här sidorna skrevs. Men ändå, jag skäms och stryker, rodnar och stryker. I min ursprungliga utskrift som sitter i två pärmar har jag nu kommit till sidan 135. Men i det redigerade worddokumentet befinner jag mig fortfarande  på sid 95, tack vare all text som tagits bort. 40 hela sidor närmare bestämt. Hur många procent har jag strukit då? 30% om jag bara räknar med det jag hunnit redigera hittills. Inte så dåligt.

När jag kände mig som mest misslyckad idag hittade jag gårdagens visdomsord från Advice to writers på Twitter:

”Du måste lära dig att övervinna din helt naturliga och ändamålsenliga avsky för ditt eget arbete. ”  WILLIAM GIBSON #

Lite senare läste jag dagens citat:

”Skriv om! The bästa skrivrådet jag fick var: ”Skriv om det!” Många redaktörer sa så. De hade rätt allihop. Att skriva handlar egentligen om att skriva om – göra historien bättre, tydligare, sannare.” ROBERT LIPSYTE

Räkneexempel: Om 28 sidor av 553 är redigerade efter 14 dagar, hur länge dröjer det då innan alla sidorna är redigerade?

Hm. Två sidor om dagen… det betyder att jag är färdig … men herregud det håller ju absolut inte!

Fast egentligen har jag ju inte gjort bara två sidor om dagen. Jag har suttit ner med mina två tjocka manuspärmar och skrivit alla ändringar jag vill göra i marginalen med rödpenna. Hälften är redan genomgånget. Bara att skriva in ändringarna i Scrivener och sedan kopiera in i Wordmanuset. Det är där jag har hunnit till sidan 28 nu ikväll.

Det ska nog hinnas med till påsk i alla fall.

Jag har ju sagt förut att jag är väldigt svag för Leif G W Persson, som den person han verkar vara. Hans böcker är jag inte lika svag för, har faktiskt inte läst ut en enda.

Nu har jag hittat hans dotter Malin Persson Giolito blogg på Piratförlaget.  Och hetsläst i en timme istället för att redigera. Så bra är hon, så fängslande skriver hon.

Länken går till ett inlägg om kvinnors fölrfattardrömmar, men det finns många fynd i listan på hennes inlägg.

Läs det senaste också, det är ett ljus i mörkerdiskussionen om fattigdom.

Nr 15/365 foton 2013. Tema: Kapell

Igår natt fick jag för första gången uppleva det där miraklet som jag bara har läst om. Jag somnade med ett problem i bakhuvudet och vaknade mitt i natten klarvaken med fyra ord i skallen. Fyra ord som jag aldrig tänkt förut. Fyra ord som var svaret på mitt problem.

Tyvärr kan jag inte avslöja dem här, sorry. Men jag ska maila till Ann Ljungberg och berätta.

Nu har jag löst uppgiften att formulera min romans innersta syfte och mening i bara fyra ord. Som jag har kämpat med det under hela manusskrivandet. Under tiden har syftet och meningen ändrat sig. Det har handlat om hämnd och arvssynd, om avundsjuka och moderskärlek osv osv. Nu har min hjärna kokat ihop det till en perfekt mening på fyra ord. SÅ perfekt att jag är starkt frestad att byta titel på hela romanen till detta. Vi får väl se. 😉

Dagens citat i bloggen Advice to Writers passar så bra idag:

Writing a novel is like driving a car at night. You can only see as far as your headlights, but you can make the whole trip that way.

E. L. DOCTOROW

(Min översättning: Att skriva en roman är som att köra bil på natten. Du ser bara vägen så långt som helljuset når, men du kan fortsätta på det viset ända till målet.)

Nästa steg är att A: att skriva en ”elevator pitch” om bokens innehåll. Dvs en  text som beskriver bokens innehåll så kort att man hinner berätta det för någon i en hiss.

B: Skriva ett textstycke som skulle passa som baksidestext på boken, om den vore tryckt.

Sen kan jag kasta mig in i själva redigeringen av det skrivna, scen för scen. Med hjälp av mina fyra magiska ord har jag redan insett att en av karaktärerna behöver MYCKET mer utrymme.

Nedan min trognaste skrivarcoach. Ligger vid mina fötter tills jag har skrivit färdigt. Hur sent det än är. 365 foton/Nr 11 Avslappnat.

Och här kommer nr 12 också, tema: Grupp

 Det här är ett roligt litet test som visar hur fort du läser. Jag hittade det på Bernurs litteraturblogg.

Skumma inte, det kommer frågor på läsförståelsen efteråt! Testet är på engelska, vilket gör att det tar lite längre tid än normalt åtminstone för mig. Jag läste 412 ord per minut. Hur många klarar du?

Source: Staples eReader Department