För en stund sedan kom jag hem med ännu ett fynd från Bokbörsen. Nils Holgerssons underbara resa, tryckt 1931 i halvfranskt band och med bokbindarmästare Bertil Holmbergs privata Ex Libris prydligt inklistrat på insidan pärmen. I boken låg också en handskriven lapp där det stod att bokbindarmästaren även hade varit en duktig violinist och spelat på stumfilmsvisningar.
Av alla nobelpristagare jag läst (inte så många) är Selma Lagerlöf den enda jag har svårt att lägga ifrån mig. Man kunde tro att Nils Holgersson skulle vara uttjatad och förstörd. Men nej, hon är fullt njutbar, särskilt med gingo, voro och blevo, som i den här tidiga utgåvan. De gammalmodiga, detaljerade illustrationerna av Bertil Lybeck tror jag är kopparstick, men jag kan så lite om sånt.
Jag slet upp det flera kilo tunga paketet i bilen förstås, och läste de första kapitlen på färjan, på väg hem från Hemköp.
Hur lång tid tog det att skriva den här mastodontboken innan den gavs ut år 1907? Tanken får mig att fundera över det här med att bli färdig, att skynda sig att bli klar. Så har jag varit van att tänka hela livet. Klara, färdiga, gå och fortast i mål vinner.
Mitt skrivande ska få dra ut på tiden länge. Det är ingen brådska, boken måste inte bli klar fort. Det är motigt med redigerandet, men det är underbart också. Dörrar till nya rum visar sig, karaktärer propsar på att få berätta mer. Det ska få ta tid.
PS Hittade just de absolut bästa och mest hands-on råd om redigering/revidering som jag läst hittills. I ett blogginlägg från NaNoWriMo ”What´s now?”. Har skrivit ut listan på ”how to” och satt upp på väggen. Suveränt!
Mitt bidrag nr 10 till 365foton 2013, Tema: Oslagbar
Manushögen är nu nästan genomgången. Mina strykningar tar nog ner antalet sidor under 500. Men redigeringen har öppnat ögonen för att det kanske inte räcker med lite ny målarfärg ovanpå den skrangliga konstruktionen. Den måste byggas om ordentligt för att bli bärande.
NaNoWriMohar lanserat en ny skrivmånad som heter The ”Now-what?” months.
Den handlar om att redigera sitt första råmanus. Där används ordet ”revise”, inte ordet ”edit” som är det engelska ordet för redigera.
Revise betyder revidera. Det är något helt annat.
Det står alltmer klart att det är revidera jag måste göra. Rumstera om ordentligt i manus. Utveckla vissa händelser och karaktärer väldigt mycket, minska ner betydelsen av andra. Lägga till dramatiska händelser och konflikter.
Romanen Alltid hos dig av Maria Ernestam är en förebild just nu. Liksom MajGull Axelssons Slumpvandring och Moderspassion. Det är alldeles för höga mål, men man ska sikta mot stjärnorna står det också i The ”Now-what?” months
(Jag måste bara skriva ner detta, så att jag minns senare hur jag tänkte, nu när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva, eller hur, men ändå har en vision av vilken sorts romanbygge jag har som målbild.)
Gör riktiga författare verkligen såhär? Skriver ut sina manus på vanligt hålat papper och samlar i en tjock hög för redigeringen?
558 sidor blev det. Rena Elizabeth George vad beträffar omfånget (men knappast när det gäller innehållet). Visserligen är sidorna numrerade, men ändå… lösa ark? Väldigt opraktiskt. Dessutom skrev min skrivare ut alla sidorna med texten uppåt, så jag har varit tvungen att vända på alla 558 utskrifterna efteråt för att sidan 1 skulle komma överst…
Jag måste verkligen få ner antalet sidor. 350 är en lagom tjock bok enligt min åsikt.
Första steget är alltså att nu läsa igenom och anteckna vad jag vill göra med texten. Stryka, flytta, lägga till scener. Har bestämt mig för att följa Ann Ljungbergs råd slaviskt och hålla henne i handen tills det känns lite mindre hopplöst. Hon säger att jag kommer att veta hur jag ska göra efter att ha läst igenom allt. Så då tror jag väl på det.
1 januari samlade jag alla scener som jag skrivit i ett enda dokument i Word. 129 712 ord. Så många innehåller mitt råmanus. 547 sidor säger Word att det betyder. Helt klart alldeles för många. Särskilt som jag har sett fram emot att få brodera ut lite till.
Hur som helst känns arbetet med romanen just nu helt övermäktigt. Intrigen håller inte ihop utan breder ut sig åt alla håll både i tid och rum, det finns alldeles för många parallella historier, början är för utdragen och handlar om fel personer osv osv. Hur ska jag få ordning på detta? Var ska jag börja? ”Kill your darlings” är det hurtfriska rådet som det är lätt att hålla med om i teorin. Men i praktiken innebär det att jag nog måste rensa bort både personer och händelser som jag verkligen gillar.
Det kanske är dumt att ha ett enda gigantiskt dokument att jobba i? Det kanske vore bättre med varje kapitel i ett separat dokument?
Enligt författarcoach Ann Ljungberg ska jag nu göra en snabb genomläsning och bara markera ändringar i kanten, inte genomföra dem.
Tror jag återgår till Scrivener och gör det där, faktiskt. Där är överblicken mycket bättre. Det kan behövas.
Den här bilden får illustrera temat ”Dramatik” i fotoutmaningen 365 foton. Den sätter också en sorts lägstanivå på bildkvaliten. Nödlösningar kommer i år att tillåtas av den inre kritikern. 🙂
Jag brukade reta mig på att min pappa hade en tendens att hålla med den han senast pratade med. Jag tyckte det vittnade om oförmåga att hålla fast vid en åsikt. Nu undrar jag om det där har gått i arv, ofta känner jag igen samma sak hos mig själv.
Till exempel har jag köpt den här boken på Bokbörsen, och slukat den från pärm till pärm. Det var ju inte alls länge sedan jag gjorde samma sak med Bodil Malmstens bok Så gör jag, och tyckte den var bäst.
Men den här är ännu bättre. Därför att den ger så många exempel på varför en berättarteknik fungerar, och hur skickliga författare har konstruerat sina mästerverk.
Det här boken – och Elizabeth Georges Skriv på! – är de författarhandböcker som har flest postitlappar, flest understrykningar i texten och som har gett mig flest impulser att låna hem speciella böcker fråm biblioteket. Igår köpte jag t o m Selma Lagerlöfs Nils Holgersson på Bokbörsen bara för att kunna studera hennes episodteknik.
Planen var att börja redigera råmanus den 28e december, efter julens crescendo.
Vi hade en underbar julafton med alla barn och nästan alla barnbarn närvarande. Snön föll och alla var glada och maten var god. På grund av att vårt hus inte är allergianpassat firades julen i gamla sommarhuset dit inga husdjur har tillträde. När man har fyra vuxna barn och alla delar på mat, bak och pynt borde det inte finnas anledning att klaga på julstress. Ändå stressade jag så mycket dagarna innan att det nu krävs flera dagars vila för att återhämta mig. Förkyld blev jag också. Skyller inte på barnbarnens baciller, det hänger nog mer på ett immunförsvar som försvagats av onödig stress.
Hur gör man för att behålla lugnet?
Både igår och idag har jag hängt framför datorn och skrivit noveller. Jag är barnsligt nöjd med båda två, tänker skicka in dem till tidningen Allas novelltävling som Debutantbloggen (tror jag) tipsade om för ett tag sedan. Tidningen kallar dem 5minutersnoveller, de är bara på 6000 tecken inklusive blanksteg, vilket är löjligt lite bokstäver för att åstadkomma ett drama. Men det går, upptäckte jag! :-
Hur gick det till? Mamma L och jag gick på promenad dagen före julafton och spånade lite. Ideerna som föddes då var för komplicerade för att utveckla på bara 6000 tecken. Jag sparar dem till en annan gång. Men ett litet tankefrö från vår promenad ledde ändå vidare till den ena novellen. Jag kan inte säga vad den heter eftersom det är hemlig ingivning. Juryn får inte kunna koppla ihop tävlingsbidragen med något namn. Och det är ju hypotetiskt möjligt att det skulle kunna ske, om jag skriver i min blogg vad novellen heter..
Den andra novellidén föddes nog i Las Palmas, där de har vakter i matvaruaffären fför att hindra fattiga att stjäla mat
Igår kväll, när jag skulle somna, kom första meningen flygande. Den fanns kvar i huvudet i morse när jag vaknade, och jag skrev genast ner den i anteckningsboken bredvid sängen. Det är en av de bästa börjorna jag har läst. Allvarligt talat. :-
Imorgon måste jag vara tillräckligt frisk för att orka gå på bio med lilla S, lilla A och lille L saamt avsluta dagen med middag på indisk restaurang.
Sen ska jag börja redigera romanen.
Råmanuset är färdigt. Sista dagen i Las Palmas skrev jag sista scenen.
Den blev inte bra, jag är inte alls nöjd med den. Men den är skriven. Även om den kommer att skrivas om.
Nu ska jag itne göra någonting alls med mitt manus förrän den 27e december. Inte sortera in alla nya scener i Scrivener, inte strukturera, inte ens anteckna. Hjärnan ska vila och ett avstånd ska uppstå till det skrivna. En distans.
Det betyder inte att jag är trött på manuset. Tvärtom längtar jag efter att ta itu med redigeringen, läsa alltihop från början och göra om, lägga till, byta namn, ändra ordningsföljd, brodera ut. Det suger lika starkt som chokladsuget en fredagkväll.
Men jag tänker hålla mig. Nu är det jul som gäller. Njuta av hela stora familjen. Krama och hålla och fota och pyssla. Läsa. Har idag börjat på Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm men orkar nog inte läsa klart. Har nobelpristagaren och Jan Guillou påbörjade också.
Sen när alla har rest hem igen väntar Manuset på mig. Det sitter redan uppklistrat på väggen.
Fem scener kvar. Fast jag skrivit tre sen igår, när det var sex kvar. De förökar sig av sig själv medan jag håller på. Jag skulle aldrig kunna skriva en bok om hur man skriver en bok. Det enda jag kan säga är att den hittar på sig själv. Man behöver bara sitta på sin ända och skriva ner vad som händer. Vilket inte alltid är det lättaste. Skjuta-upp-sjukan kan ibland vara mycket svår.
Här sitter till exempel jag nu och skriver blogg, istället för att ägna mig åt vad som händer på polisstationen i Henån (som återuppstår i min bok).
En annan aktivitet för att skjuta upp själva skrivandet var ikväll att räkna efter hur många personer jag har hittat på för min roman.
Det blev 75 människor. Sjuttiofem påhittade personer. Minst. En post-it lapp för varje, men några mindre viktiga har jag nog faktiskt glömt att skriva upp.
Inte alla, men många, är ganska kompletta karaktärer med släktband, yrken, familjeförhållanden, barndom etc.
De här personerna har jag förstås inte hittat på allihop från början. De tillkommer allt eftersom berättelsen utvecklar sig. Sedär, där dök det upp en rullstolsbunden fågelvän på Käringön. Och där en omtänksam präst på 1920-talet.
Flera av dem måste jag byta namn på när det blir dags att redigera. Jag har både Elisabeth, Elina och Olena. Funkar inte, går inte att hålla isär. Samt två eller tre Gunnar, och en Hedvig som plötsligt hette Hildur nästa gång jag skrev om henne.
Namn är faktiskt jättesvårt. En massa fina namn har jag fått avstå ifrån bara för att det finns någon med det namnet i familjen eller i grannskapet. Torvald och Ally till exempel. Våra snälla grannar. Underbara namn. Men då skulle dom kanske tro att – ja, ni förstår.
Dessutom måste alla dessa 75 ha efternamn också..
Nu ska jag först skriva i 30 minuter om den där polisstationen. Sen får jag lov att gå ut och köpa lite chokladöverdragna jordnötter. Bara ikväll.
På fredag kväll måste jag vara klar. Till dess har jag sex scener kvar att skriva. Två om dagen. Jag vill hinna med en till idag.
Vilken ska jag välja? Den roligaste eller den svåraste?
På min dagliga lufsarrunda längs kustlinjen norrut i stranden Las Canteras förlängning finns en mycket vacker och påkostad kilometerlång stenlagd strandpromenad. Typiskt EU-projekt. Den är byggd ovanpå och precis i kanten av den branta, vassa klippväggen och vindlar i krokar och serpentiner, följer med in i vikar och ut på uddar.
Långt nedanför bryter Atlantens vågor och vid högvatten kastas kaskader av skum nästan ända upp. Längs vägen finns bänkar uppställda, och där sitter alltid folk och tittar på vågornas skådespel. Oftast ensamma gamla tanter och gubbar som jag uppfattar som urbefolkning. De flesta turisterna hittar inte hit, här finns ju varken restauranger eller butiker.
Ungefär halvvägs, där vägen gör en liten avstickare ut på en klippa, står en stor fyrkantig låda i rostigt järn. Den är nog tre meter hög. Tre av väggarna är perforerade med hål. Den fjärde väggen är i tjockt glas. Ställer man sig där ser man havet och himlen genom alla hålen.
En morgon låg det en krans framför järnlådan. Jag dit ut för att försöka lista vad det egentligen stod på den lilla plattan på marken framför.
Det visade sig att lådan är ett minnesmonument över människor som omkom i en svår flygolycka i Spanien. Varje hål är en människa.
Jag kan inte sluta tänka på det. Kanske för att symboliken med alla hålen ligger så nära temat för min roman.
Man skulle kunna travestera John Donne ( i Hemingways roman Klockan klämtar för dig.)
Ingen människa efterlämnar ett tomrum. Fråga inte efter vad en människa betydde. Betraktarens hjärta fyller tomrummet.
Bilden är tagen med min Iphone rakt mot glasskivan, därav speglingen. Man får föreställa sig det vackra och skiftande sceneri av hav och himmel som syns bakom varje litet hål.