Frågan om vilka som är mina förebilder har malt i huvudet en vecka nu. Många namn har provats och förkastats, ingen duger riktigt som Förebild.  

Men plötsligt idag fick jag svaret av Louise Epstein i P1. Hon hade läst en artikel i DN av Hanna Fahl , om vårt behov av förebilder. Artikeln handlade om skådespelarna och komikerna Will Arnett och Amy Poehler som ska skiljas efter nio år och hur fruktansvärt sorgligt det tydligen är. (Jag är ledsen att jag inte har en aning om vilka de är, men det är offer man får göra när man avstår från TV.)

Däremot är jag glad att jag lyssnade på Louise Epstein idag som vanligt. Jag missar ogärna programmet Epstein och Nordegren i P1.

Hon pratade om att hon kom underfund med vem som är hennes förebild efter att ha läst den där artikeln i DN. Hon sa: ”Det är inte är någon speciell individ, utan en särskild sorts person”.

Nämligen en person som är annorlunda, lite utanför, ofta anses rätt knepig men som inte ändrar sig för att försöka passa in.

Ja! Naturligtvis! Louise Epstein, gud vad jag gillar dig! Jag hoppas du är med i något monterprogram på Bokmässan i år, då ska jag gå dit och bli lite starstruck och ge dig mitt nya fina visitkort med egna bilder på 🙂

Nina Lekander som intervjuas i programmet om sin nya bok ”Hästar, män och andra djur” är ett jättebra exempel på en sån förebild.  Liksom Tove Jansson, Birgitta Stenberg, Lena Cronquist, Jan Guillou, Lars G W Persson, Astrid Lindgren,  Mia Skäringer, Sven Yrvind, Kim Kimselius m fl m fl. Fler och fler namn trängs och armbågas för att komma med när jag börjar tänka som Louise istället.

Nu måste jag sätta mig och stryka med gula pennan i Mässprogrammet till Bok och Bibliotek som kom som bilaga med GP idag. Över 3000 programpunkter!

Men först, dagens bloggbild. Imorse fick jag för mig att fotografera den lilla hög tabletter som jag sköljer ner med ett glas vatten det första jag gör varje dag.

Den lilla skära tabletten längst fram är den enda receptbelagda. Blodtrycksmedicin. Resten är multimineraler, antioxidanter, D-vitamin, rosenrot, magnesium och fiskolja. Undra på att jag är så frisk! 🙂

Dagens dos

Carolisabella inspirerade mig att ta tag i det där med att skriva en novell till sveriges största årliga novelltävling Umeå Novellpris.

Jag har haft tävlingsbestämmelserna uppsatta ett bra tag på väggen bakom datorn.

Man kan vinna 100 000:-  och de bästa novellerna publiceras i en antologi.

Tävlingen är öppen för alla, såväl etablerade författare som debutanter, så chansen att jag skulle vinna är så mikroskopisk att den inte går att räkna på ens. Men det är en bra chans att skriva färdigt en berättelse och träna på gestaltning, dramaturgi och allt det där.

Och deadline är 1 oktober, det passar mig perfekt att det är lite bråttom.

30 000 tecken max får berättelsen vara. Den är uppe i  en fjärdedel ungefär. Jag har handlingen helt klar för mig, det är bara att sätta sig och låta texten skriva sig själv i stort sett.

Jag önskar att det kunde bli nånting dramatiskt men feelgood, eller nånting romantiskt, eller nånting ironiskt (typ Viveca Lärn).

Men allt som flyter ut genom fingrarna via tangentbordet  är mörkt, ont och våldsamt.

Varför? Jag som är så positiv och snäll?

Den här bilden blev veckans bidrag till Fotosöndag, temat var Privat. Lite nödlösning, men det kan inte hjälpas.

Svärmors sekretär som jag hade lyckan att få ärva och som står i mitt sovrum. Hon fyllde den med brev, kvitton, familjeekonomi och viktiga papper. Jag sparar hemligheter och privata skatter i den.

Bokbörsen är den bästa bokhandel jag vet. Det är en sammanslutning på nätet av en massa små och stora antikvariat och bokhandlar, typ Blockket fast bara böcker. Jag har handlat massor de senaste månaderna.

Idag kom en bok som jag hittade i hyllan hemma hos goda vänner i helgen och genast klickade hem från Bokbörsen via Iphone. ”1001 böcker som du måste läsa innan du dör.”

Underbart! Nu behöver jag kanske inte låna hem en massa ”berömda” böcker från biblioteket bara för att bära tillbaka dem halvlästa eller knappt det. Typ Anna Karenina till exempel. Eller Rosen på Tistelön. I den här samlingen får varje utvald bok en egen sida med  både sammanfattning och analys. Det borde vara lätt att se vilka böcker just jag skulle tycka om att läsa från pärm till pärm.

Genväg.

Igår var jag på kurs hela dagen, för att researcha till mitt manus. Samla kunskap alltså. En väldigt speciell kurs i parapsykologi och spiritism som hölls på Flatön tack vare vårt eget lokala medium, Pamela Gunnarsson.

35 kvinnor och 2 män hade samlats i Flatöns gamla skola för att lyssna på det berömda mediet Elisabet Lannge.  Somliga var själva medier, andra bara intresserade av ämnet. Alla visste vem hon är utom jag som inte ser på TV. Hon har alltså medverkat i två välkända TV-serier om andevärlden, Det Okända och Akademien för det okända.  Hon har också skrivit boken Budbärare från det okända.

Min anteckningsbok är nu full av ord som telepati, psykometri, platsbunden energi, clairvoyans, psykokinesi, paranormala fenomen, Remote View, Cold Reading, Mentalism, Aura, UKU och NDU.

Jag fick väldigt stor respekt för Elisabet. Hon drog sig inte för att säga vad hon anser om bluffmakare i branschen som tjänar pengar på att lura osäkra och olyckliga människor. Hon skrev en lista på bloggar som kritiserar och ifrågasätter parapsykologin, och uppmanade åhörarna att ta del av skeptikernas argument. Hon tyckte att det borde krävas utbildning i psykologi och sorgehantering innan man har lov att arbeta som medium. Hon rekommenderade alla medier i publiken att söka samarbete med präster och psykologer och aldrig själva försöka ge råd till deprimerade hjälpsökande.

Vi gjorde flera spännande övningar . En gick till såhär: Jag sitter mitt emot en främmande kvinna bland åhörarna, vi sitter knän mot knän. Jag blundar och vi håller varandras händer lätt. Hennes händer är mycket svala och torra, det är en ung kvinna, hon kunde vara min dotter. Jag säger: Välkommen hem till mig, och tänker koncentrerat på mitt hus. Hon börjar efter en stund tala om vilka bilder hon får i sitt huvud av hur det ser ut hemma hos mig.

En stor del av det hon säger stämmer väldigt bra eller ganska bra. Eftersom vi båda är skeptiska själar, visar det sig, kommer vi fram till att det faktiskt inte går att skilja kvalificerade gissningar från äkta tankeläsning. Man tror kanske att man läser tankar, men i själva verket drar man slutsatser av intryck man fått. Eller vad säger du?

”Fullt av skor i hallen.” Ja, vem har inte det? Lite otippat kanske hos en 62-åring, men ingen riktig högoddsare ändå.

”Kök och vardagsrum hänger ihop.” Stämmer på sätt och vis. Med lite god vilja. Det isolerade uterummet och köket är sammanbyggda. I dessa två rum lever vi. Det riktiga vardagsrummet i andra änden av huset används bara på julafton och när barnbarnen ska se på TV.

”Mycket färger och glädje när man kommer in.” Ja, färgstarka tavlor på väggarna och massor av foton med glada barn och barnbarn. Men jag hade jeans med blommig lapp på knäet och var på mitt soliga humör igår, så det var inte heller någon svår gissning.

Men detta var lite kusligt: ” Det står ett stort bord i köket och i högra hörnet ligger en hög med saker som man måste skjuta undan för att få plats när man sätter sig.”

Svälj…

Gissa min plats..?

Jag har återupptäckt Göran Tunström. Det var tack vare den gamla artikeln i DN om hans fru Lena Cronquist som jag bloggade om härom dagen.

Ett par år innan han dog var han här i kyrkan på Flatön och läste högt ur någon av sina böcker. Jag kan vända mitt öra inåt när som helst och höra hans röst alldeles tydligt igen, den värmländska böljande rösten som steg och sjönk genom meningarna på ett så annorlunda vis och ändå var så njutbar att lyssna till. Jag fick behärska mig för att inte bete mig som en sån där patetisk beundrarinna som Kerstin Ekman beskriver i Grand Final. Hon som lägger sin hand på författarens arm och viskar: Om du visste vad dina böcker betyyyder för mig!

”Berömda män som varit i Sunne” står i bokhyllan, liksom ”Ökenbrevet” och ”Prästungen”. Nu har jag lånat ”Tjuven” och ”Guddöttrarna” på bibblan. Den förstnämnda hamnar helt klart på min nya bästläsarlista här till höger. Den höll mig vaken halva natten igår, jag måste köpa den på Bokbörsen. Han är en mästare som inte får mig att tappa modet.

Det finns förstås en hel massa böcker som inte får plats på min lista bland de femstjärniga. Jag orkade inte skriva upp alla gamla omistliga klassiker som Nils Holgersson, Creme Fraiche, Tom Sawyer, Glaspärlespelet m.fl. Men nej, det är ingen heltäckande lista jag försökt skriva, bara några nedslag bland favoriterna. 

Dessutom har jag ju bara börjat. Jag ska lägga till 3-stjärniga böcker också. Mindre än 3 stjärnor är såna böcker som jag inte orkar läsa ut. Sanningen att säga de allra flesta. Dem tänker jag inte skriva upp. Jag kan ju avslöja att den senaste boken jag gav upp efter en tredjedel var Anna Karenina. Jag försökte intala mig själv: Jag måste läsa den. Men det hjälpte inte. Texten halkade bara bort från mina ögon hela tiden tills jag insåg att min hjärna helt enkelt inte ville ha den. Då så.

Kloka ord som jag läste i Carolisabellas författarblogg idag:

”Om bara fågeln med den vackraste rösten fick sjunga, skulle det bli väldigt tyst i skogen.”

Det ska jag komma ihåg när jag läser Tove Janson, Maj-Gull Axelsson och John Irving som ibland gör mig helt modlös – varför anstränga sig och försöka skriva när det ändå inte kan bli ens i närheten lika bra?

En annan sorts lyxrestaurang.

Två timmar är helt borta idag. De försvann i morse mellan 6.30 och 8.30. Jag ser vad jag har gjort. Scrivener talar om för mig att jag skrev 702 ord. Inte färdig text, utan en scenskiss. Alltså en text som talar om vad som ska hända i en scen, vilka personer som är med, hur de tänker och handlar osv. En slags komprimerad manustext. Elizabeth George har beskrivit det här arbetssättet i sin bok Write away!

En scenskiss kan jag åstadkomma på två ostörda håltimmar nästan när som helst, bara jag får vara ifred och kan lyssna på musik under tiden. Man kan jämföra scenskissen med en kakmix. Det mesta finns i den. Fast man kanske inte kan tro det när man ser det grådassiga mjölet i kartongen. Men tillsätter man rätt saker i rätt tid och under rätt förhållanden så förvandlas den som genom ett mirakel till en smaskig mjuk pepparkaka. 

Efter att ha skrivit en sån här skiss vet jag om det behöver tillsättas mer research. Jag kanske måste intervjua en veterinär eller läsa mer om hur man lagade mat på ett segelfartyg.

När det är gjort är det bara att sätta sig ner under ett obegränsat antal ostörda timmar och grädda klart.  Då gäller det att ingen öppnar ugnsluckan. Ingen telefon, facebook eller mail. Inga knackningar på dörren.

I väntan på den där obrutna, ostörda tiden samlas mixerna på hyllan…

Word! Som jag har noterat att man säger på Facebook…  Hur sant är inte detta? :

”Vad beträffar disciplin – det är förstås viktigt, men överskattat. Den viktigaste egenskapen hos en författare tror jag är förmågan att förlåta  sig själv. För ditt skrivande kommer alltid att göra dig besviken. Liksom din lättja.”

ELIZABETH GILBERT

Det här rådet hittade jag på bloggen Advice to Writers som postar ett inlägg om dagen med kloka, roliga eller tankeväckande citat från författare om konsten att skriva. Rekommenderas!

Skriva på semestern. Jag försökte i alla fall.

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Solnedgången betraktad från Väderöarna.

Är det min inställning det är fel på? Ser jag kaos och arbete där andra ser frodig djungel och trädgårdsparadis?

Jag var så nöjd i våras, tyckte att jag hade gjort så fint, det fanns inte ett ogräs i skarvarna på gången till växthuset, man kunde gå barfota dit in på torra, varma stenar. Därinne fanns bara några enstaka tomatplantor, några pelargoner och två fikonplantor i kruka. Rabatterna var också ogräsfria och under kontroll. I år skulle jag slippa den gröna piskan.

Men nu inser jag att det var självbedrägeri. Alla dessa gamla tanter som krokiga i ur och skur rensar ogräs i sina vackra trädgårdar, de fyller en funktion.

Jag vill inte.

Jag vägrar att bry mig om att kiwin och luktärterna snart täcker hela växthuset som nu har förvandlats till en skuggig grotta. Pallkragarna är fulla av besk, blommande plocksallad, manshög, blommande koriander och förväxt ruccola så skarp att tungan krymper i munnen och smaksinnet försvinner i flera minuter. (Idag köpte jag ett plastprasslande huvud isbergssallad på ICA igen. Allt detta jobb för egen sallad i två månader?)

Jag vill skriva, inget annat. Varje dag, inte en gång i veckan. Inte rensa ogräs, inte klippa perenner, inte ansa buskar, inte tjuva tomater, inte vattna krukor, inte slåss med ohyra. För som det står i det här citatet från bloggen Advice to Writers:

The secret to being a writer is that you have to write. It’s not enough to think about writing or to study literature or plan a future life as an author. You really have to lock yourself away, alone, and get to work.

AUGUSTEN BURROUGHS

Ser ni växthuset därbakom…?