Dagens gästbloggare i Debutantbloggen är Mattias Edvardsson som debuterar med romanen ”Dit drömmar färdas för att dö”.

Han berättar i sitt blogginlägg om hur olika förlagen kan bedöma samma manus. På ett stort förlag som skickade ut manuset till två lektörer menade den ena att ” manuset måste arbetas om fullständigt” medan den andra ansåg att ”berättelsen griper tag och chockerar och fungerar litterärt”. Han ger flera exempel i sitt väldigt intressanta inlägg.

Det finns många historier om kända författare som blivit refuserade på det ena, stora förlaget och sedan antagna och berömda när ett annat förlag nappat.

Astrid Lindgren är kanske den mest kända, Bonniers trodde inte alls på hennes obstinata Pippi. Stieg Larssons första Milleniumroman fick nobben av Piratförlaget. PC Jersild påstås ha skrivit 8 refuserade romaner innan han äntligen blev antagen. Kanske en skröna?

Här är i alla fall en lista på de mest berömda refuserade författarna.

Ännu behöver jag inte fundera över vad jag ska göra om något förlag kräver att jag ska skriva om handlingen, ta bort karaktärer, stryka avsnitt.

Än så länge njuter jag bara av skapelseprocessen, och intalar mig själv att det viktigaste inte är att bli publicerad. Det är själva processen att hitta på, undersöka, pröva, formulera. Att hitta på karaktärer och upptäcka att de plötsligt börjar bestämma själva vad som ska hända.

Frågan om hur det känns, och kanske ännu mer varför det känns som det gör, blir mer och mer viktig för mig ju äldre jag blir. Jag ställer den ofta flera gånger om dagen. Den hindrar mig från att rusa iväg och reagera utan eftertanke och göra och säga saker jag ångrar.

Varför känner jag mig sårad av en flyktig kommentar, varför blir jag provocerad av en oskyldig fråga från någon, varför blir jag spänd och stressad i en viss situation, varför känner jag mig osäker och otillräcklig i en annan situation. Varför känner jag motvilja inför en okänd människa innan han/hon ens har öppnat munnen?

Idag var jag rastlös och på dåligt humör hela förmiddagen och trodde det berodde på att jag vaknade med ont i halsen. Tills jag insåg att orsaken var att jag inte skrivit en rad på mitt manus på minst två veckor. Jag som hade tänkt komma igenom hela första utkastet innan sommaren är slut. Nu är det plötsligt bara en vecka kvar på min deltidssemester (jag är ledig fredag – måndag varje vecka). De där dagarna hade jag ju tänkt skriva. Också.

”Men du har ju gjort en massa research”, tröstar Odd. ”När du väl sätter dig och skriver kommer det att flyta på av sig själv.”

Han har säkert rätt, jag har lagrat massor av information och intryck under sommaren. Köpt och lånat böcker om livet i skärgården runt sekelskiftet. Hittat miljöer och upptäckt spännande historier och människoöden som jag bara längtar efter att utforska närmare. Flatön, Bassholmen, Gullholmen och vattenvägarna runt omkring och ut i världen härifrån. Jag bor på en plats där äventyr och drama döljer sig i varenda skyddad hamn, varenda igenväxt åkerlapp. Det som hänt här de senaste 150 åren räcker som inspiration till hur många romaner som helst.

Häromkvällen när vi lagt till för natten i en liten naturhamn på Saltö norr om Lysekil öppnade vi den där flaskan Musselchampagne som vi sparat till ett speciellt tillfälle. Det där tillfället verkade aldrig inträffa, så vi tyckte det var lika bra att fira i alla fall.

Du och jag.

Bland författarbloggarna här nere till höger på sidan finns det småbarnsmammor som skriver deckare eller relationsromaner när deras barn sover middag.

Det finns mammor som sitter uppe och skriver när barnen har somnat, eller går upp och skriver tidigt på morgonen innan de små ligisterna vaknar.

De har min stora beundran, och även avund. Själv blir jag galen och helt okoncentrerad om jag inte vet att jag får vara helt ifred och inte har några som helst andra förpliktelser de närmaste två timmarna. Jag låser ytterdörren (om jag är ensam i huset), stänger dörren till min skrivarlya, proppar för öronen med feelgoodlistan från min ipod, tänder doftljusen och parkerar mig framför datorn med en fylld termos grönt the (Ladies Night eller Sultan). Jag hör inte telefonen och kopplar bort alla andra möjliga störningsmoment som t ex Facebook och mail.

Om någon knackar på min dörr av fel orsak (vad ska vi ha till middag?) skäller jag lika ilsket som Sigge när någon står på förstutrappen. Och sen är det kört.

Nyss hittade jag på min nya favvoblogg det här goda författarrådet som passar så bra in på min egen känsla: Close the door! 

Ikväll tog vi oss i kragen Odd och jag och gick på en underbar konsert bara några hundra meter hemifrån, Apollon i Håtteland  Utomhus i regn och kyla, men vi blev ändå varma inombords av musiken och alla vänner och grannar som också var där. Man behöver lite nyheter och vänliga kramar med jämna mellanrum. Och jag blev åter igen påmind om hur viktigt det är att komma ihåg detta väsentliga om livet: Du har bara idag. Vänta inte tills imorgon med att göra det ditt hjärta längtar efter.

Han gjorde det!

På väg till Ewa Evers vernissage för sin utställning Livet på Kajutan i Henån upptäcker jag att biblioteket har utförsäljning av utsorterade böcker.

Herregud. Jag som har bestämt mig för i princip köpstopp för böcker. Jag förstår inte alls dem som fyller hela sitt hus med romaner. Jag avskyr fulla bokhyllor med böcker som man aldrig tänker läsa om. (OBS! Det är en helt annan sak med älskade diktsamlingar eller gamla mästare i skinnband eller dyrgripar från barndomens sagoläsning eller dom egna gamla indianböckerna och Huckleberry Finn och Kulla Gulla och, ja du förstår….)  

För ett par år sedan skänkte jag bort 80% av alla mina böcker till loppis och kände mig härligt fri. Tills jag insåg att jag trots allt inte kunde vara utan vissa gamla klassiker som åkt ut som barn med badvattnet, och blev tvungen att leta reda på dem på Bokbörsen och börja köpa tillbaka …

Biblioteksböckerna på torget i Henån kostade 10:- för en, tio böcker för 75:-

Jag gjorde ett verkligt fynd, och sedan hittade jag nio till. Sen stängde biblioteket för dagen. Men de fortsätter på måndag! 🙂

Vernissagen var väldigt lyckad, såvitt jag kan bedöma. För en okulturell person som jag, som inte har någon koll alls på konstvärldens hierarkier och stjärnhimlar, är det något särskilt med en konstnär som Ewa som är garanterat erkänd och etablerad och samtidigt så lätt att ta till sitt hjärta. Jag kunde gå runt och med självkänslan i behåll känna  ”vill ha”  inför vartenda konstverk. 

Många ytor och bottnar

Hur stel och seg jag än stiger upp ur sängen, hur motvilligt jag än drar på mig kläderna, hur huttrande jag än stapplar iväg de första hundra stegen så slår det aldrig fel. Efter några kilometer trängs idéerna för att komma ut och jag måste stanna och anteckna. Därför fyller jag aldrig i mina tider när jag registrerar joggingrundorna på jogg.se  Det ser så konstigt ut att det tar 1 timma och 20 minuter att ta sig runt 8 km…

Det är nånting som händer i skallen när man har sprungit ett tag. Nånting kemiskt, jag har glömt om det handlar om dopamin eller serotonin eller oxytocin. Hjärnan börjar liksom fungera helt på egen hand. Det går att ställa in den på ett bestämt problem, t ex hur en karaktär ska handla i en viss situation, eller bakgrunden till en viss scen som man har fastnat på. Om man kan låta bli att fundera aktivt på problemet och istället låter hjärnan sköta det på egen hand, så är det bara att stanna efter ett tag, fiska upp anteckningsboken ur magfickan och skynda sig att anteckna innan lösningen har fladdrat iväg.  Då kan det vara lögn att få tag i den igen.

Det går förresten lika bra att promenera har jag märkt. 

Allt jag behöver.

 Doften i trädgården just nu är obeskrivlig. Än så länge dominerar flädern fortfarande, men den här honungsrosen konkurrerar starkt och kaprifolen ligger i startgroparna. Doftpionerna måste man sniffa nära på för att njuta av, de första luktärterna har precis spruckit ut.

Den här vet jag tyvärr inte namnet på, får gräva fram etiketten när jag rensar rabatten nästa gång. Marsipan?

Samtidigt som jag strävar på med mitt manus läser jag mer än någonsin. Ibland känns det som rena bokbulimin. Jag kan komma hem från bibblan i Henån med 6 – 8 romaner, böcker som jag skrivit upp på min lista i Iphonen att jag måste läsa. Oftast skummar jag igenom alla utom två. Jag har blivit fruktansvärt kräsen och kritisk.

Jag har också läst flera böcker om hur man skriver böcker. Sören Bondeson ”Konsten att döda”, Elizabeth George ”Write away!” , Stephen Kings ”Att Skriva” och nu senaste Christopher Vogler ”The Writer´s Journey – Mythic structure for writers”.

Dessutom har jag varit med i författarcoachen Ann Ljungbergs Skrivarprat och tagit del av många intressanta föreläsningar.

Den senaste boken, Writers´Journey är den allra bästa. Den är nu fullklottrad med anteckningar och gul och röd på varje sida av mina överstrykningar. Det är en klassiker som det hänvisas till i flera av de andra handböckerna, den beskriver alltså i detalj strukturen i den dramaturgiska modell som kallas ”hjältens resa”.

Jag är helt frälst.  Den här boken har hjälpt mig att göra massor av förbättringar i min synopsis, hjälpt mig förstå och fördjupa mina karaktärer och styrt upp mina idéer. Fått mig att stryka vissa också. Allt är inte användbart bara för att man fick idén i gryningstimmen mellan sömn och vakenhet 😉

Men såhär har det faktiskt känts efter varje ny författarhandbok jag läst. Är jag en sån som alltid håller med den som talade sist?

Måste nog gå tillbaka och läsa om de första författarhandböckerna. Det känns som om mitt skrivande har utvecklats väldigt mycket de senaste månaderna, och jag kommer att läsa både Stephen King och Sören Bondeson med nya ögon.

Imorgon ska jag sitta tidigt i mitt skrivrum och ta en bild ut genom fönstret när morgonsolen lyser på fläderträdet. Så här såg det ut för några timmar sen.

PS. Jag har hittat en ny, mysig skrivarblogg. Vardagsmagi heter den. Ligger i fortsättningen i min blogglista i högerkanten.

Befruktande

Nu vet jag precis hur min roman skall börja. Jag skrev ner de första raderna i min anteckningsbok i morse på promenaden runt Kattemyra.

Just början, det viktigaste av allt,  har varit ett problem ganska länge, de första scenerna jag skrivit är egentligen ingen bra introduktion alls. Men jag har struntat i det tills vidare, tänkt att det löser sig säkert. Imorse visste jag allt jag behövde veta för att de första raderna skulle skriva sig själva i mitt huvud.

Inspirationen berodde på flera saker. Den viktigaste är boken ”The writer´s Journey” av Christopher Vogler.  Sidan 89.

En annan pusselbit var romanen ”Moderspassion” av Maj-Gull Axelsson. (Länken går till en fantastisk DN-recension) Hennes sätt att blanda olika tidsperspektiv och berättarperspektiv i den historien fascinerade mig så till den grad att jag satte mig med penna och papper och analyserade scen för scen. Hur tänkte hon? Hur bär hon sig åt för att hoppa fram och tillbaka mellan nu och då utan att det blir rörigt?

Redan igår kväll visste jag vad början måste innehålla, även om själva orden inte infann sig förrän efter en natts sömn. Nu ska jag snart öppna Scrivener och skriva ner orden i en ny scen, öppningsscenen. Jag har sett fram emot det hela dan, ända sedan jag stod  på stigen i den ångande morgonskogen och plitade ner de där raderna i min anteckningsbok.

För övrigt är jag lycklig över att pionerna inte regnar sönder längre och att kvällen nu är så lugn och stilla att jag kan ha fönstret öppet och fylla rummet med schersmindoft.

Clematis

Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är  igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.

Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler.  En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd.  Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.

Om det bara inte hade regnat så kallt.

Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!

På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.

Igår tror jag att jag kom fram till något väldigt viktigt vad beträffar mitt skrivande. Det började med att jag såg en intervju på nätet med författaren Kajsa Ingemarsson (hon har skrivit flera romaner bl a Små citroner gula och Någonstans inom oss). Hon beskriver hur hon ser varje roman som ett kontrakt, ett heligt åtagande som hon måste slutföra när hon en gång har börjat.  Det gjorde mig lite, lite illamående att höra henne. Det rörde vid något viktigt hos mig själv, något jag har vuxit upp med och nu absolut vill komma bort ifrån.

Driften att vara duktig, göra rätt, få beröm. Att anpassa mina prestationer efter vissa måttstockar för att bli belönad av någon annan. ”Du är så duktig!”

Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag därför ängsligt jämfört mig med andra, som verkar vara mycket duktigare, och känt mig misslyckad? Hur många gånger har jag förgäves väntat på de där orden och därmed dragit slutsatsen att det jag själv var så nöjd med egentligen inte alls var särskilt lyckat?

Är det något jag inte vill vara längre så är det duktig. Kom alltså inte och säg att jag är duktig, då fräser jag.

Däremot vill jag vara nöjd själv. Och jag vill känna lust. Antingen jag springer, skriver eller målar.

Därför har jag nu börjat på två olika noveller jämsides med min roman! 🙂 Jag har hittat en väldigt inspirerande hemsida som egentligen handlar om hur man skriver dramaturgiskt för film och teater. Men tekniken som beskrivs, den välkända Heroes Journey, går lika bra att använda när man skriver skönlitterärt.

Med hjälp av The Heroe´s Journey ser jag nu tydligt en del brister i min roman som jag ska rätta till. Det betyder att jag får rumstera om en del i synopsis och persongalleri. Men bättre att göra det nu än senare. Jag ska alltså inte redigera texten, det vill jag spara tills hela utkastet är genomskrivet. Men jag ska möblera om lite här och där.

Novellerna skapade sig själva medan jag joggade. Saker jag just upplevt i min familj och i min närhet skakades ihop med rena fantasier och la sig på plats i receptet enligt Hjältens Resa på svenska, som jag hittade på den här intressanta bloggen http://carolisabella.wordpress.com