Att jag inte har börjat skriva på en roman förrän nu beror på alldeles för stark självcensur. På fullt allvar har jag tänkt och sagt att det är väl ingen idé att skriva böcker när det redan finns författare som Hemingway och Steinbeck och Doris Lessing och Astrid Lindgren?

Först på senare tid har jag insett hur idiotiskt det är att jämföra sig med dessa genier och låta det hindra mig att göra det jag brinner för. Alla som älskar att spela gitarr jämför sig väl inte med Eric Clapton och författande är inte en tävling. I alla fall inte för min del. Jag har inte minsta lust att bli berömd och min roman kanske inte ens blir publicerad.  Men jag älskar själva skrivandet, formulerandet av meningar, och jag har alltid varit bra på att fantisera. Det finns ingenting jag hellre vill göra än hitta på historier, gå in i en egen värld och se vad som händer där. Det är naturligtvis en form av flykt, men då får det vara det. Andra tittar på TV för att lyfta från vardagen.

Lättast att fantisera är det när man promenerar eller joggar. Imorse joggade jag 10 km och kom på en massa bra uppslag till scener och konflikter.

Jag har aldrig läst så mycket böcker som nu. En del, särskilt dem jag lockas köpa i kön på ICA, lämnar jag efter några kapitel. De hamnar i boklådan på jobbet. Om en bok inte är så bra att jag blir fångad och glömmer tid och rum, då får det vara.  Den enda fullträffen från ICA har varit Niceville. Annars är det biblioteket i Henån som gäller. Och gamla favoriter i den egna bokhyllan som jag tar fram och läser om. Steinbeck och Tove Jansson till exempel.

Just nu har jag faktiskt Kerstin Ekman, Johan Theorin, Singer, Inger Edelfeldt, John Steinbeck och Elizabeth George på gång samtidigt…

I flera dagar har Facebook, bloggen och datorn känts väldigt onödiga. Allt jag har längtat efter är att gå ut i växthuset och sommarstäda. Så då har jag gjort det.

Medan jag river och skurar, rensar och röjer bland ogräs och trasiga krukor går hjärnan in i automode. Alldeles av sig själv ploppar ideer till nya scener i romanen upp, och jag måste allt som oftast stanna upp och skriva ner några stolpar i anteckningsboken. Jag har inte ro att finskriva ”på riktigt”, nej det blir bara skisser. Men till min förvåning kommer jag på halsbrytande, komiska, absurda situationer som inte alls liknar min vanliga stil.

Fotografera har jag inte hunnit heller. Utom veckans tema till Fotosöndag som var ”Spets”. Det blev kanske lite av en nödlösning, men det kändes onödigt att lägga  tid på att komma på något mer originellt.
Imorgon ska jag fotografera växthuset ”före”. Och Tumlaren, som sjösattes i fredags och ligger vid bryggan inne på Ängön och väntar på lite varmare väder. Odd har förstås redan varit ute, men inte jag. Jag hatar att frysa. Då är det onödigt att utsätta sig för det, om man inte måste.

Nu höll jag på att trilla i den igen, den där gropen jag gräver åt mig själv när jag för ett ögonblick släpper kontrollen och tittar åt annat håll.

Jag hävdar till exempel att jag kopplar av genom att jogga, men i själva verket går högerhjärnan på högvarv och det är nästan därför jag joggar. Varför skulle jag annars  ta med anteckningsbok och penna i bröstfickan när jag ger mig av? Vem tror jag att jag lurar?

Skrivandet går trögt just nu, men däremot läser jag en massa. Johan Theorins böcker från Öland till exempel, som jag beundrar så oerhört. Bland annat eftersom han lyckas skapa så trovärdiga karaktärer och är så bra på att beskriva miljöer. Handlingen är också så himla bra. Så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken fast det är andra gången jag läser Skumtimmen. Just den boken var sommarföljetong i Bohusläningen samma år han debuterade, och jag slet åt mig tidningen före Odd varje morgon hela den sommaren.

(I somras var det ”Snabba cash” av Jens Lapidus, helt oläslig, vilken besvikelse!)

Jag studerar de här böckerna i hopp om att lära mig något om vad det är jag fastnat för. Hur gör han när han skriver för att det ska bli så spännande att andningen flyttar upp i halsen?

Det är bara det att min tro på mig själv krymper i samma takt som jag vänder blad och noterar hans hantverksskicklighet. Hur ska jag…?

Men på morgonrundan idag kom jag faktiskt till insikt om en viktig sak. Det är ju bara den färdiga tårtan jag ser. Inte kastrullen med vidbränd fyllning, inte alla bortskurna kanter från sockerkaksbottnarna eller strösslet som hamnade på golvet när burken välte. Inte de halvruttna jordgubbarna som fick kastas eller marsankrämen som måste vispas ihop i all hast eftersom den hemkokade vaniljkrämen inte räckte. Inte alla trasiga chokladdekorationer som hamnade i magen istället för på tårtan. Inte all vispgrädde som blev över. Inte disken som översvämmar köket.

Så nu har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Den här gången är den min egen. Jag ska fortsätta skriva på mitt utkast, och jag ska verkligen försöka få det färdigt till midsommar.

Men istället för att ställa sådana höga prestationskrav på mig själv som jag gör just nu, ska jag ha inställningen att det är ett skelett jag skriver på. Arbetet med miljöbeskrivningar och gestaltning ska jag tillåta mig att lämna ofärdigt. Det måste inte vara färdig romantext i det här stadiet. Mitt utkast kommer därför att vara mycket kortare än mitt redigerade manus.  I alla författarhandböcker jag har läst står det att det ska vara tvärtom. Man ska skriva om och stryka i sitt utkast när man redigerar, inte lägga till mer text.

Men det är helt OK, det kanske är just min metod. Jag har ju alltid varit så obstinat enligt mamma.

Hemskt ledsen om jag tagit bort just dig från min långa länklista i vänsterspalten. Men jag kände mig som en stor hycklare varenda gång jag tittade på bloggen. Inte sjutton följde jag alla de där mammabloggarna. Listan har vuxit med åren, många av  namnen där kommer jag inte ens ihåg varför jag lagt upp.

Därför kryssade jag radikalt och tryckte radera på alla. Alla!  I fortsättningen tänker jag vara sträng och bara lägga upp bloggar som har med foto eller författande eller något annat kreativt skapande att göra.

För att liksom markera att min blogg går in i en annan fas nu. Kanske lite mindre barnbarn och mera skapande.

Den här bilden är förstås både och. Undermålning på glas, från ett foto av J när han var tre år. Jag gjorde den under en glasmålningskurs hos underbara Ewa Evers på Bleket.

Om du undrar över alla kommentarer, så är det såhär: Ibland importerar jag en bild till ett blogginlägg direkt från min bildbank på fotosajten Flickr. Där har ibland mina fotovänner redan kommenterat. De har alltså inte sett texten, utan har bara lämnat synpunkter på fotot.

Ju fler sidor jag skriver, och ju djupare jag kommer in i min roman, desto mer irriterad blir jag på alla regler som begränsar. Regler som säger hur en roman ska skrivas för att  fungera. Det ska vara höjdpunkter här och vändpunkter där, karaktärerna ska gestaltas si och dialogerna ska presenteras så. Det är som om det finns ett gyllene snitt för hur scener, kapitel och konflikter ska komponeras. Följer man inte regelboken blir det tråkigt och ingen kommer att vilja läsa.

Det är klart att jag förstår att vissa regler måste man följa. Tempus och grammatik och konsekvens med talstreck eller citat.

Och jag tror verkligen att det finns fungerande recept för hur man skriver en viss sorts deckare eller spänningsroman.

Men om det som bor i mitt huvud är  något helt annat, en berättelse på fri hand, utan recept? Kan jag inte få skriva på MITT sätt då? Om ingen vill publicera så skiter väl jag i det, ursäkta ordvalet. Synd om världen isåfall…

Jag har just hört ett indianordspråk som ska få en hedersplats på min vägg bland alla tidslinjer, mindmaps och postitlappar:

Den som går i andras fotspår kommer inte först.

Kaos är granne med Gud. Så måste det vara, det måste jag tro. Ordning börjar med oordning, struktur föds ur ett virrvarr. I morse sprang jag 8 km, på urusel tid eftersom jag var tvungen att stanna flera gånger och skriva ner stickord på de idéer till min roman som hela tiden dök upp i huvudet.

Dagens osammanhängande lista med möjliga scener och dess inneboende konflikter kommer att fint och snällt låta sig inordnas i ett mönster. Allteftersom.

Det är jag alldeles säker på. Nu ska jag sova på saken.

Nej, ingen felskrivning. Det är verkligen en kamp. Igår var jag så nöjd med att den första scenen satt som ett smäck. Jag kunde knappt bärga mig tills ikväll när det blev min skrivtid igen. Visste precis hur jag skulle fortsätta.

Men nu när jag sätter mig och ska börja så inser jag att läxan är för dåligt gjord, jag känner inte karaktären jag ska skriva om ordentligt, och jag har inte helt klart för mig vart den här scenen ska leda eller vilken roll den spelar. De  inledande tre sidorna som jag skrev igår var helt klart introduktionen till Beethovens femma – dadadaDAAA! Men hur ska jag fortsätta så att det känns lika rätt?

Det blir en kväll med programmet Snowflake Pro igen, för att utforska några av mina nyckelpersoner lite till.

Nu har jag researchat och googlat och läst och analyserat mina karaktärer i flera veckor. Ända sedan jag fick tag i Elizabeth Georges bok Write away! på svenska och insåg att jag ville börja om från början och göra rätt från start. Fast jag redan skrivit över 100 sidor på manuset.

Så jag gick tillbaka och började på bygget från grunden. (Mycket av det jag redan skrivit kan förstås återanvändas.) 

Först skrev jag en genomarbetad idé.  Jag delade upp berättelsen i fem delar med huvudintrig och underintriger. Bestämde mig för en ny början. Behöll uppgörelsen i slutet. Gjorde som Elizabeth George beskriver och fördjupade mig i mina karaktärer. Allt dokumenteras förstås, och börjar nu fylla min pärm förutom programmet Pages i min Ipad.

Det vore synd att säga att jag nu är klar med det viktiga underarbetet. Det verkar aldrig ta slut. Ju mer jag utforskar mina huvudpersoner desto mer dyker det upp i deras bakgrunder. Hemska upplevelser, knepiga barndomar, konstiga släktingar.

Men idag bestämde jag mig för att det fick vara nog med allt förberedande skrivande, idag skulle jag skriva mina 1000 dagliga ord på själva manuset. Så nu har jag skrivit det första kapitlet. Jag följer EG:s arbetsordning med en disciplinerad ”step outline” som följs av en flödesskriven ”running outline” som slutligen bildar underlaget till de skrivna scenerna.

Hennes recept passar både kontrollfreaken som bor i mig och kreatören som trycker på inspirationsknappen och bara skriver på. 

Det svåraste är att tillåta sig att skriva dåligt. Eller i alla fall bara halvbra. Som copywriter har jag ju hela livet strukit och kastat och börjat om tills jag känt den där magkänslan – tja! Där satt den! Om jag skulle hålla på så med 300 sidor roman skulle den aldrig bli klar. Det gäller att intala sig att det här första manuset är ett Utkast. Som man skriver igenom först och SEN redigerar och skriver om. Och skriver om. Just nu gäller det att ta sig igenom från början till slut och inte titta bakåt.

Det är i alla fall väldigt roligt. Och min skrivarlya är perfekt med levande ljus och musik och postitlappar och mindmaps på väggarna. Jag måste snabbt kunna titta upp från skrivandet och hitta släktskap och namn, det går inte  att hålla 54 olika karaktärer i huvudet.

Nu har jag satt en deadline för det första utkastet, för att sätta lite press på mig själv. Till midsommar, då ska det vara klart.

Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” höll mig vaken till efter klockan ett i natt. Den tänder den ena lampan efter den andra i min skrivarsjäl. Bara en sån sak, som att förstå att det är inte författare jag drömmer om att bli, utan det handlar om att jag är en skrivande människa som måste få skriva. (Tyvärr är boken helt slutsåld på förlaget, jag har lånat den på biblioteket och köpt den enda versionen som går att få tag på, på engelska.)

Jag förstår nu varför en bra skrivardag är en bra skrivardag. Det handlar inte om inspiration eller tur eller vackert väder. Det handlar om att veta hur man förbereder sig. Mentalt och fysiskt.

Elizabeth Geroge beskriver i detalj hur hon planerar sina dagar, och jag stönar av lättnad medan jag läser. Ja! Så vill jag också ha det! Ja! Sån är jag också!

Hon går upp klockan sex, går ut med hunden och tar sina vitaminer. (Yes!) Sen ägnar hon sig åt motion, styrketräning och meditation. Det motverkar hennes tendens att bli deprimerad skriver hon. (Yes!) Efter frukost läser hon en kvart i en bok av någon riktigt bra författare. Sen skriver hon i sin författardagbok. Hon gör en ny för varje roman hon skriver. För att hjälpa sig själv, kunna läsa tillbaka och påminna sig om hur svårt det var förra gången och att hon faktiskt klarade av det då.  

Sen fortsätter hon skrivandet på sin roman, där hon avbröt sig dagen innan. Aldrig mindre än fem sidor om dagen. Ibland skriver hon två timmar, men i vissa perioder upp till 16 timmar om dagen.

 Det som talar till mig mest av allt är hur hon bejakar sitt kontroll- och strukturbehov. Det är så frestande att se sig själv som en bohemiskt impulsiv och improviserande typ, en som har så lite som möjligt av de där trista egenskaperna som är släkt med disciplin, ordning och allt annat fyrkantigt som huserar i vänster hjärnhalva. Men hon har ju rätt. Jag känner för att kopiera hennes schema rakt av. Jag behöver ett koppel för att stanna på mitt spår och inte virra iväg på alla möjliga roliga utflykter. Och det kopplet stavas struktur.

Jag vill också skriva en romandagbok, jag kan bara inte bestämma mig för var och hur. Helst skulle jag nog vilja skriva den här på bloggen. Det känns naturligt, enkelt och tryggt. Men just nu är jag lite halvstörd av några kommentarer om ”varför folk tror att dom är så intressanta att alla andra vill läsa om deras privatliv”. Jag har hört det från flera håll på sistone. Varför lyssnar jag på det? Jag är  ju själv intresserad av att läsa andras privata bloggar. Inte alla, men vissa. Så privata de nu är. Allt får man ju inte veta. 

Jag behöver inte förhålla mig alls till den som tycker annorlunda än jag. Inte försvara mig, inte förklara mig, inte reagera. Inte tycka att den har fel eller rätt. Den tycker si och jag tycker så. Punkt.

Imorse var det helt vindstilla, vi gick med Sigge på stigen över Skéet och nattfrosten i vassvipporna hade preciiiis smält.

Nu är alla scener som skrevs i Las Palmas inlagda i det worddokument som heter ”Utkast Manus” som nu sammanlagt är uppe i 51 920 ord. Lite besviken är jag nog, jag hoppades det skulle vara fler. Kanske är jag ungefär halvvägs nu?

Innan första utkastet är klart alltså. Sen återstår omskrivning. Kallas även redigering, men jag vet redan nu att jag kommer att skriva om och lägga till. Försöker i det här stadiet att undvika att läsa tillbaka i det jag har skrivit, nu gäller det att skriva på och skriva framåt. Men ibland måste jag läsa tillbaka för att leta reda på något speciellt. Då märker jag hur mycket som fattas i gestaltning och miljö. .

Efter en första omskrivning är det så dags att öppna dörren och låta någon annan läsa. Jag har redan vidtalat en vän. Sen redigera och korrigera igen. Sen lämna manuset för genomläsning till en professionell lektör, t ex Ann Ljungberg. Efter det redigera, skriva om igen och så, äntligen, är tiden inne att skriva ut manusbuntar och följebrev och posta till väl utvalda förlag. Och hålla tummarna.

Mitt mål är att bli klar i sommar.

Jag är helt inställd på att bli refuserad men tänker inte ge upp. Det är bara 2 promille eller nåt sånt av alla debutantmanus som får godkänt av något förlag.  Men det finns gott om peppande historier pom välkända författare som fick kämpa innan deras första bok blev utgiven. PC Jersild höll på i 8 år innan något förlag nappade läste jag nånstans. Och ”Låt den rätte komma in” blev visst refuserad 9 gånger.

Jag har börjat läsa Elisabeth Georges otroligt inspirerande och lärorika bok ”Write away”. Det är den bästa författarlärobok jag läst hittills. Bland annat hennes ”En romans dagbok”  (Diary of a novel) som återkommer då och då i boken. Där beskriver hon sina tvivel, sin skrivkramp och sin prestationsångest under arbetet med en roman.

Jag har också hittar några författarbloggar som är roliga och intressanta. Ibland undrar jag om jag en dag blir tvungen att välja mellan att skriva en farmorsblogg och en författarblogg?

De författarbloggar jag följer är: Debutantbloggen, Alla har en bok inom sig, bokhora, Simona Ahrnstedt, Kim Kimselius, Multimanus och så förstås Författarcoachen Ann Ljungberg

Det finns förstås många fler, men de här är mina favoriter hittills.