Releasefesten för Diktaren. Flatöns gamla skola. Påskdagen 2016.
Alla från ön var inte där. Men många. Många kom också över vattnet, färjan fick köra extratur. Parkeringsplatserna runt skolan tog slut, några körde ut på fotbollsplanen och fick dras loss med traktor.
Över hundratrettio böcker hittade sina läsare. Nu kan jag skriva mitt namn fint.
Champagnen tog inte slut, och inte laxsnittarna, och inte de glaserade morotsmuffinsen, och inte chipsen heller.
Det var bara jag som tog slut. Mitt huvud är fortfarande bara påfyllt till hälften med rediga tankar och hela meningar.
Därför blir det nästan bara bilder idag.
Förutom den här videon där Tomas von Brömssen berättar vad han tycker om boken, och intervjuar mig.
Är det verkligen min bok som Tomas von Brömssen läser högt ur?
Så mycket folk …
Parkeringskaos.
Först bokköp, sedan nästa kö till signeringsbordet. Man kunde välja mellan Swish, iZettle och kontanter.
Favoritveterinären anfaller.
När man inte minns vad folk heter längre. Då frågar man artigt: Hur stavar du ditt namn?
”Men Tomas, inte ska väl du betala? ” ”Du, det har gått bra för mig…”
Den store Diktaren i egen hög person. I alla fall hans basker.
Bakom kulisserna.
”Vad vill du jag ska skriva?”
Det var nog broschens förtjänst. Min fina SelmaLagerlöfmedalj från Anna Örnberg. <3
Till slut fick jag också champagne. Bakom varje lycklig författare finns en hängiven man.
Plötsligt händer det.
”Det kommer in flera författare i veckan och påstår att de har skrivit världens bästa bok”, sa chefen för den Stora och Framgångsrika Bokhandeln lite uppgivet till mig. Hen var putt för att en annan bokhandel hade hunnit före med att boka en signering, och jag hade just förklarat att jag inte hade trott att det var någon idé att kontakta hen. Därför hade jag ringt konkurrenten först, eftersom jag kände innehavaren. ”Men om du hade kommit hit med boken hade jag sett att den var bra.”
Inte trodde jag att just den här bokhandlaren skulle ringa upp mig! Men det var precis vad som hände. Hen ville omedelbart träffa mig och börja sälja Diktaren i sin bokhandel. Anledningen? Sidan 29 i dagens Bohusläningen. Min första recension. Den dök upp lika oväntat som en vitsippa i mars och knockade mig vid frukosten så att jag satte Keson i halsen. Om jag inte får en enda recension till, så gör det ingenting. Om jag får fem dåliga recensioner efter denna, så gör det inte heller någonting. (Jag tänker be Odd läsa först, för säkerhets skull.)
Knappt hade jag hostat klart så talade någon på Facebook om att det fanns en fin recension i Lokaltidningen Stenungsund, Orust, Tjörn också. En helsida! Den artikeln var jag beredd på, jag blev intervjuad förra veckan. Men så mycket text. Och vilken jättebild. Jag som gick till Inna och blev så fin i håret dagen efter…
Resten av dagen har roliga och spännande händelser avlöst varann. Lokalradion ringde och ville ha en intervju på skärtorsdag. Bibliotekarien i Henån mailade och ville köpa fem böcker. Tre stora bokhandlar vill sälja Diktaren, två har jag besökt idag och laddat min fina, nya wellpapphylla full med böcker.
Det är klart att tidningarna inte hittar Diktaren utan hjälp. Jag har skickat ut massor av pressreleaser och böcker. Men när det är gjort kan man inte göra mer än vänta… och vänta… och hoppas att någon av alla journalisterna ska anse att boken är värd att recensera. Och att de gillar den, förstås. Kanske är de här recensionerna både de första och de sista.
Nu måste jag försöka tänka ut vad jag ska säga i radioreportaget på torsdag. Vad svarar man till exempel på frågan: Hur kom det sig att du skrev den här boken? Det gäller att hitta på något trovärdigt. För jag kan inte för mitt liv komma på ett riktigt sant svar. Hur det kom sig? Det bara hände. Det var dags.
Första intervjun, första biblioteket. Sista lönen.
Den här månaden får jag mitt livs sista lön. Sen blir det en månads glapp innan pensionen klickar in. För några år sedan sa jag att jag tänkte fortsätta jobba minst till jag fyller sjuttiofem. Det var innan jag började skriva på allvar.
Livet söker just nu efter en ny balans efter alla förändringar. Så mycket är avslutat. Mamma är död, LifeStone är sålt, arbetslivet är över, sommarhuset är borta. Första boken är tryckt. Om några år kommer jag förmodligen att se tillbaka på den här tiden och tänka att det var ett övergångsställe i livet. Ingen kris, men ett stort och viktigt Skifte.
Ännu en gång gör vi en massa saker för första gången. Börjar nya hoppfulla projekt. Vi bygger ett ståtligt Gästhus för allergiska barn och barnbarn. Vi startar ett musselföretag och ett förlag. Vi seglar i Medelhavet. Någon nertrappning är inte i sikte.
Idag blev jag intervjuad av en lokaltidning. Min första författarintervju. Resultatet måste nog ramas in, artikeln kommer på lördag. Journalisten beskrev hur Diktaren hade hållit henne vaken till sent på natten för att hon inte kunde sluta läsa innan hon visste hur det gick. Stärkt och modig av allt beröm stegade jag in på biblioteket i Henån och visade upp boken. ”Det är klart vi måste köpa den”, sa bibliotekarien entusiastiskt.
Arbetet med nästa bok går sakta men stadigt framåt. Den här gången vill jag slippa så mycket omskrivningar och strykningar och har tagit hjälp av Lennart Guldbrandsson för att få ordning på dramaturgi och synopsis från början. Om ett år ska den vara klar. Just nu håller jag på att skapa karaktärerna och deras inbördes relationer och konflikter. Några huvudpersoner tar jag med från Diktaren, men flera nya tillkommer, Det finns ett skelett till handling, en början och ett slut.
Nu börjar det så smått komma reaktioner från läsare. Än så länge är det bara personer jag känner, de som bara kan med att säga snälla saker. Som att de inte kan lägga boken ifrån sig för att den är så spännande. Men jag har också fått någon kommentar om att det är svårt att hålla reda på alla personer och namn. Jag kan förstå det. Jag råkar ofta ut för det själv, även med böcker som jag tycker är riktigt bra. Vem var nu det där, tänker jag och får bläddra tillbaka, söka och läsa om.
En bra bok kan bli ännu bättre av lite tuggmotstånd. Då får smaklökarna mer tid på sig, dofter och aromer hinner utvecklas och observeras. Alla böcker måste inte slinka ner snabbt och motståndslöst som vaniljglass.
Full fart framåt.
Det händer så mycket nu, och det händer så snabbt. På alla fronter. Det mesta är sådant som ger energi och får mig att vakna glad varje morgon, fast jag långt ifrån hinner med allt jag vill och borde. Just nu är en fantastisk tid i mitt liv. (Egentligen vågar jag inte skriva det. Jag ryser och tänker på vad Anna Lind sa till sin man en av de sista dagarna hon levde: Vår bästa tid är nu!)
Rad efter rad i mitt planeringsschema kan strykas över.
Böckerna kom från tryckeriet på utsatt dag. Två lastpallar, 630 kg. 1400 ex av Diktaren, inplastade och prydligt inslagna i paket med tjugo i varje. Tur att vi har plats, romaner vill stå torrt och i rumstemperatur. Många böcker har redan gått iväg med posten. Några har skickats tillsammans med pressreleaser, en stor laddning har gått till Förlagssystem som ska distribuera till bokhandeln, några har skänkts till nära och kära. Men några har faktiskt också sålts!
Den dyra reservoirpennan jag köpte i Oxford speciellt för boksignering har kommit till användning för första gången. Den raspar förnämt och skriver med riktigt bläck, lockar handen att forma extra slängar och snirkliga öglor.
Oxford ja. Vi reste dit för att vara med på Linus examination. Det blev två dygns intensivupplevelse i Harry Potterland när han fick sin svarta hatt med tofs, sin broderade mantel med rubinröd krage och sin EMBA-titel. Min pappa älskade Frithjofs saga, han kunde alla verserna utantill och reciterade gärna för oss. Ett par rader har fastnat i mitt huvud: ”Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin...” Nej, man ska inte vara högfärdig över sina förfäder. Men det är väl en annan sak med ens barn?
På flyget drabbades jag av en ny och märklig känsla. Bredvid mig satt en annan människa och läste. I min bok! Det var visserligen min svärdotter, och hon hade nyss fått boken av mig. Men ändå…
Linus bugar längst fram till vänster. Overklig ceremoni i overklig miljö.
Äntligen!
Bita huvudet av Jante.
Nu är det nära. Inom ett par veckor landar leveransen från tryckeriet. En eller två pallar med fjortonhundra böcker som ska förvaras, marknadsföras, säljas och distribueras. Många punkter på min lanseringsplan är avklarade. Avtal skrivna med Bokinfo, Ad Libris och Förlagssystem. Annons och debutantporträtt ivägskickat till Svensk Bokhandel. Pressreleaser och produktblad producerade. Butiksdisplayer i wellpapp beställda. Bokhandlare kontaktade och de första signeringarna bokade. Två nya hemsidor klara att starta; förlagssidan www.blackskerry.se och författarhemsidan www.katinkabille.se
Flatön har ca 200 bofasta och väldigt många fler sommargäster. Alla kommer ut till ön på Påsk. Då ligger Ö-bladet i brevlådan, en 8-sidig kopierad tidning i A5-format. Alla läser Ö-bladet. I år finns den här annonsen på mittuppslaget.
Herregud, vad har jag gjort. Vad ska folk säga? Varför kan jag inte sluta hoppa rakt ut i det okända. Tänk om inte maten räcker?
Kampanjstart!
Jag som sagt adjö till reklamlivet. Slutat skriva marknadsföringsplaner. Aldrig mer skulle författa en säljtext. Nu sitter jag här och vänder och vrider på formuleringar för att sälja in Diktaren.
Listan över olika insatser för att marknadsföra min bok är lång. Pressreleaser, produktblad, butiksmaterial, bokmärken, affischer, annonser, hemsida. Det konstiga är att det känns jättekul.
Idag tittade solen fram en timme på morgonen, och jag fick några fina bilder nere på Stättebryggan. Hoppas ingen tänker på att skyddsomslaget redan börjar se lite slitet ut nertill…
Igår var jag på besök i en Akademibokhandel i närheten och visade upp Diktaren. Det resulterade i två bokade signeringar under högsäsong i vår och sommar, och löfte om att bokhandeln tar in min bok!
Författarlycka #2. Provboken!
Idag kom den äntligen! Den provtryckta boken från Booqla. Direkt från tryckeriet i Polen. Precis på dagen enligt tidsplanen, ändå har jag väntat som en förstföderska som gått två veckor över tiden. Nej, jag slet inte upp det vadderade kuvertet redan på Hemköp. Jag öppnade det inte ens på färjan. Man har väl karaktär.
Och den nyfödda är helt perfekt. Från det sydda, mörkblåa kapitälbandet i ryggen till det blanka skyddsomslaget som Tina på Nordlitt designat. Hon har även layoutat de första sidorna i boken, där förord och titel står. När jag nu har strävat så många år med den här romanen kändes det viktigt att inte slarva med det sista, bokens utseende.
Varför valde jag att trycka en dyrare, inbunden bok? En pocketbok kostar bara hälften att trycka. Men en inbunden bok är lättare att läsa. Man måste inte hålla i den med båda händerna medan man håller på, behöver inte bryta ryggen bakåt. Den är vackrare och står stadigt i bokhyllan, man kan få den med ett bokmärkesband och med skyddsomslag. Den får inga hundöron. Den är helt enkelt en riktig bok. Nu trycker jag på startknappen och beställer 1200 böcker. Om (nej när!) jag säljer slut på dem får det bli en pocketupplaga i nästa tryckning.
Hur det känns? Roligt. Pirrigt. Förväntansfullt. Nu är det dags. Äntligen kan Odd få läsa.
Författarvånda #1. Skriva sitt debutantporträtt.
En enda gång i livet har man chansen att skriva sitt debutantporträtt i tidskriften Svensk Bokhandel. Den stora sommarkatalogen med sommarens alla nya böcker kommer ut i mars. Alla bokhandlare och bibliotekarier läser den. Som debuterande författare får man en hel sida (max 3000 tecken inklusive blanksteg) att skriva om sig själv och bifoga en bild. Man ska undvika att göra reklam för sin bok i texten.
Kanske den svåraste text jag skrivit. För självklart är det boken jag vill skriva om, inte mig själv. Här gäller det att vara lite listig… Så här blev det:
”Jag hade fyllt sextio när min dotter öppnade en dold vindslucka och hittade mina framtidsdrömmar i en bortglömd kasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil, guldstjärnor i marginalen. Den handskrivna följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön. Buntar av tonårsmanus med kärleksdramer, noveller och dikter på vers.
Den återfunna skatten utlöste en smärtsam ålderskris. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag skulle ju bli författare. Nu var det för sent.
Samma kväll berättade min nittiofemåriga mamma om sin farmor Hanna, född i mitten av 1800-talet. Hon fick fem döttrar med sin förste man. Flickorna dog, en efter en. Till sist dog även hennes man.
Då gifte Hanna om sig med sin suput till svåger och födde i rask takt åtta pojkar. En blev min morfar. Så småningom startade Hanna, som bara gått några år i folkskola, byns första sparbank. Mamma visade ett foto från hennes sjuttioårsdag. En matriark omgiven av sin myllrande klan; alla sönerna, svärdöttrarna och barnbarnen. Uttrycket i hennes barska ansikte under det svarta hucklet påminde om en indianhövdings.
Den där okuvliga, obstinata viljan. Jag kände igen den.
Jag hörde Hanna tala till mig. Vad väntar du på? Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem har sagt att det är för sent?
Så jag tog ledigt och reste långt bort för att komma igång med resten av mitt liv, livet som författare.
Jag hade ingen aning om vilken sorts roman jag ville skriva. Bara miljön var självklar, min egen hemö, den som Evert Taube beskrivit i sin Inbjudan till Bohuslän. Berättelsen kom till mig i bilder och fantasier under långa promenader längs Atlantens kust. På ytan handlade den om ett barn som försvinner under en hembygdsfest. Men likt en drivande brännmanet hade historien trådar som jag följde långt ner i djupet. Där fanns en avgörande tragedi i nittonhundratalets första år. Där fanns också en förbjuden kärlekshistoria. Slutligen fanns där Hanna, min sedan länge döda morfarsmor. Hon som tog ett stadigt tag i sitt havererade liv och styrde in det på en ny kurs.
Det var inte för sent för mig heller. Jag gjorde det, jag skrev en spännande roman. Utan att jag riktigt vet hur det gick till, blev det en berättelse om kärlek och att det aldrig är för sent att börja om.”
Att stå ut med att det blir dåligt.
Hela helgen har jag varit på kurs hos Ewa Evers. Porträttmålning i olja med skiktmålningsteknik. Det är tredje eller fjärde gången på lika många år tror jag. En del av pannåerna jag tog med mig till kursen har jag hållit på med i flera år. Dvs mellan kurserna händer inte så mycket med de halvfärdiga porträtten. De stirrar anklagande på mig från sina lister längs väggen. Det blir sällan av att jag målar hemma, kunskaperna räcker inte till när jag inte har Ewa i närheten att fråga till råds.
Det svåraste med att måla porträtt är att stå ut med hur fult det är medan man håller på. (Jämför Bodil Malmsten: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”) I skiktmåleriet bygger man upp former och uttryck genom att hela tiden måla över det man just har gjort med nya färgskikt. I vissa stadier kan man vara rätt så nöjd. Men för att komma vidare måste man ändå måla över barnets rosiga kinder och haka med en lasyr av Verona grönjord som man smutsar ner ordentligt med bränd umbra.
Bygg upp – fördärva – bygg upp. Var modig! Var uthållig! Så står det på blädderblocket där Ewa skrivit upp principerna för skiktmålning. Det är precis som med skrivandet. Man måste våga tro på att det lönar sig i längden att förstöra det man just byggt upp. Under den färdiga ytans sparsmakade komposition skimrar förhoppningsvis djupet – alla års grundarbete med gestaltning, miljö och intrigbyggnad.
Kroki har jag aldrig provat förut. Som uppvärmning fick vi teckna porträtt efter levande modell hela förmiddagen igår. Ewas proffsiga dotter Isabel bytte ansiktsuttryck och pose efter två minuter. Så fruktansvärt svårt att hinna fånga med tuschpenna eller kol. På slutet rörde hon sig hela tiden, stannade bara kanske två sekunder i varje position. Pappersarken fladdrade och koncentrationen var total. Jag tyckte varenda teckning var helt misslyckad. Men idag ser jag med andra ögon. Den allra sista övningen på femton minuter är jag hyfsat nöjd med. Minst tjugo skisser hamnar i papperskorgen.
Min arbetshörna i Ewas atelje. Vi är sju stycken uthålliga porträttmålare som träffas hos Ewa i Stenungsund.
Två minuter i varje pose… nästan omöjligt. Under två övningar fick vi dessutom inte lyfta pennan från papperet, och uppmanades att försöka få med lite bakgrund. Du ser nog vilka…
