Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.

Idag började jag räkna ner tiden som är kvar. Det berodde på att några i morgonens gympagrupp på playan tyckte att jag absolut måste se den gamla stadsdelen i Las Palmas, Vegeta. Då kände jag plötsligt att jag blev väldigt snål med min tid. Vadå sightseeing, liksom… Jag har ju mitt skrivschema som jag följer väldigt strikt, eller åtminstone ganska strikt. Nu har jag ju gjort avsteg både för gympan på stranden varannan dag, som börjar lite för sent för mig egentligen, och för vandringsturerna igår och imorgon som verkligen inte alls passar in i dagsschemat. Men jag tröstar mig med att det är viktigt för kreativiteten med pauser också.

Imorgon kommer halva dagen att gå åt till en vandring upp i bergen på västra sidan av Gran Canaria, jag har glömt namnet på byn vi ska besöka just nu, men den heter som det mest populära flaskvattnet här. Man går i en bäckravin, det lär vara väldigt vackert och jag gläder mig både åt sällskapet och möjligheten till  nya fotoobjekt.

Annars är jag förkyld, har ätit kinesbuffé  för första och sista gången samt ligger här med tejpade blåsor på tårna och längtar efter att skriva färdigt en viss, väldigt spännande scen. Är nog uppe i 55000 ord nu tror jag. Men slutet är inte nära än.

Sex scener och niotusenfemtioåtta ord har jag skrivit på en vecka. Om det är snabbt eller långsamt, mycket eller lite vet jag inte. Om det är bra eller inte beror väl på innehållet…

Idag har det varit fantastiskt fint väder, dagen började med gympa och chigong på stranden. Lite dum tid för mitt dagsschema, det börjar inte förrän 9.30. Solen går upp två timmar tidigare. Jag hann med en lång fotopromenad på stranden innan gympan.

Om vädret är lika vackert imorgon ska jag jogga bort till det vackra konserthuset och tillbaka.  Det är byggnaden som ser ut som ett slott i mitten av bilden.

På söndag ska jag vandra med gympagruppen upp till den vita byn högt uppe på kullen till höger på bilden. Där ska vi äta lunch och se oss omkring innan vi går ner igen.

Det kallar jag en fin söndagspromenad! 🙂

Bilden blir lite knepig i färgerna när jag inte kan redigera som vanligt i Lightroom. Hoppas det framgår i alla fall hur vackert det är på stranden såhär tidigt på morgonen när vattnet är som lägst. Det skiljer väldigt mycket på lågvatten och högvatten. Klipporna försvinner helt under vattnet längre fram på dagen.

Ikväll läser jag Stephen Kings bok ”Att skriva” och blir lugn igen. Det är OK att läsa så mycket som jag gör just nu. Det är till och med nödvändigt om man vill bli författare. Det är väldigt bra att läsa dåliga böcker, för då lär man sig hur man inte ska skriva, säger Stephen King. Det är också bra att läsa riktigt bra böcker, även om man blir förtvivlad och avundsjuk och tappar tron på sig själv. Sådär som jag känner när jag nu börjat läsa Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet. Hur kan hon skriva så bra? Hur är det möjligt? Jag tycker hon är lika bra som Steinbeck. Ouppnåelig.

Stephen King skriver att det är omöjligt för en dålig författare att bli en bra författare. Lika omöjligt som det är för en bra författare att bli genial. Hur mycket vederbörande än tränar.

Däremot är det fullt möjligt för en duglig författare att arbeta upp sig till att bli bra. Det får bli min ambition.

Han säger också att det inte bör ta mer än tre månader att skriva ett första råmanus. Annars riskerar man att tappa lusten för sin historia. 1000 ord om dagen i 90 dagar. Det betyder att jag måste lägga på ett kol. Jag är bara uppe i ungefär en tredejedel av det jag har tänkt skriva. När började jag? Var det i somras? 

Skrivdisciplin. Det är en bristvara just nu, av någon anledning. Jag borde verkligen kunna stiga upp klockan halv sex, ta en snabb promenad och sen skriva ett par timmar innan jobbet.  Borde. Ingen hindrar mig. Jag har ett eget arbetsrum och en dörr jag kan stänga. En man som stöttar mig och tror på mig.

Intervjuerna med mamma om hennes barndom och uppväxt i början av 1900-talet (hon är född 1919) har väckt mycket känslor och många funderingar. Jag trodde att jag kände min mamma ganska bra. Hur jag nu kunde tro det, när jag inte visste särskilt mycket om henne från tiden innan jag fanns till. Och praktiskt taget ingenting om hennes föräldrar och deras liv.  Min morfars mor Hanna till exempel, född 1849. (Det är min morfar med den den svarta mustaschen som står bakom henne på bilden.)

Hon gifte sig först med Johannes Persson och fick fem flickor som alla dog i späd ålder. Varför? undrar jag. Kanske kan man få reda på det i gamla kyrkböcker. Sedan dog hennes man också. Då gifte hon om sig med sin svåger Troed och fick i rask takt 8 pojkar som alla blev vuxna. Så småningom startade hon Bjärnums första sparbank i källaren på gården där de bodde.

Frågade hon sig någonsin ”vem tror jag att jag är?”  Hur överlevde hon sorgen efter alla sina flickor, hur orkade hon börja om och föda ännu fler barn, hur kom det sig att hon startade banken? Hon blev 76 år, mamma minns henne tydligt. Jag måste fråga henne vad hon kommer ihåg mer av sin farmor Hanna. Nu finns det bara bilder på en gammal ful och butter gumma, men hon måste ha varit så mycket mer än så. Jag vill så gärna tro att hon var en stark och okuvlig kvinna som omvärderade sig själv och vägrade vara ett offer. Det kanske bara är en romantisk fantasi, men det kan också vara sant.

Boken ”Niceville” som jag just läst ut handlar om att omvärdera sig själv, att sluta godta andras definitioner på vem man är, hur man skall vara och vilken plats man skall ta. Det är en fantastisk roman, en sådan man fortsätter fundera på flera dagar efter att den tagit slut. Läs den!

Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.

Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)

Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.

Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.

Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.

Sista kvällen i mitt lilla hotellkrypin. Egentligen hade jag tänkt avsluta med pannacotta och cappuccino på en restaurang som Odd och jag åt jättegott på. Men jag fick sånt flyt med skrivandet så jag kom aldrig ut från rummet. Det blev oliver i tandborstmuggen och en kvarbliven ostbit istället.
Idag räknade jag ut hur långt jag har hunnit, i ord räknat. På de här tio dagarna har jag skrivit i genomsnitt ca 2160 ord per dag. Sammanlagt har jag nu fått ihop ca 100 sidor av min roman. Hurra! 🙂
Efter den senaste föreläsningen som Ann Ljungberg har lagt ut på sin författarkurs tror jag att mitt skrivande kommer att gå ännu fortare. Där ger hon tips om hur man redigerar sitt manus. Hennes viktigaste råd är att inte fastna i redigerande medan man skriver, utan först skriva igenom hela boken i ett svep, så att man har ett första utkast.
Oj, oj, mitt kardinalfel. Vad gör en gammal copywriter annat än skriver om, filar, väger olika ord mot varann, byter ut meningar, kastar om stycken…
Nu byter jag körstil, nu lägger jag in inte-titta-bakåt-växeln.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Idag räknade jag samman alla ord i alla olika scener som så småningom ska pusslas samman till min första roman. Jag användet Pages på min Ipad och samlar alla nyskrivna eller omarbetade scener skrivna i Las Palmas i en mapp. Sen mailar jag alla manus till min gmailadress för att ha en backup. Idag summerade jag alla scener och det blev 25000 ord. 🙂 Eftersom ett vanligt mått på en roman är 50000 ord blev jag väldigt glad. Halvvägs! Fast jag tror den blir längre…
Dagen började med en sallad på Suecia konditori. Sen passerade Gran Canaria Marathon utanför dörren, och jag kunde inte låta bli att fota. Så fascinerande!! Här är några av alla häftiga kvinnor jag såg.

Klockan två kom solen fram och då gick jag till min surfarstrand och solade och badade till halvfem. Nu har jag suttit på strandpromenaden en stund och skrivit vykort och gjort tummen upp till alla glada marathonlöpate som går omkring i orangea T-shirts med texten: ”Finisher. I finished Gran Canaria Marathon.” Stämningen är generös och varm, alla gratulerar dem och gör tummen upp. Just nu älskar jag verkligen Las Palmas. Dags för kvällspasset och dagens skrivuppgift från Ann: ”Skriv om en karaktär som har en inre konflikt som står i stark kontrast till hur hon/han framstår för andra.”

Min outfit inför kvällspasset. Vattnet här är så hårt att håret ser inte klokt ut, därav huvudbonaden.
– Posted using BlogPress from my iPhone
8

En roman är minst 400 000 tecken. Minst! Jag tror att min kommer att bli ganska mycket längre. Men jag har bestämt mig för att inte sätta upp några mål varken vad beträffar antalet sidor eller när den ska vara färdig. Jag tänker skriva tills den känns klar.

Slutet är nu helt tydligt, jag vet precis vad de sista kapitlen innehåller. Synopsis är nedskriven och full av kapitelrubriker utan innehåll som väntar på att skrivas, suger efter min tid.

Problemet är bara att jag hela tiden kommer på nya karaktärer, konflikter och relationer som vill vara med. Bokens tema har också ändrat sig så att den nu handlar mycket mer om sådant som ligger nära mig själv. Konflikter, mord och annat hemskt blir ett sätt att göra någonting allmänmänskligt mer spännande. Det var inte meningen. Det bara blev så.

Men i mitt bakhuvud finns förstås allt det där jag har hört och läst om att ”gräva där man står”, att man måste skriva om det man brinner för, att man måste ha något viktigt att berätta. Allt det där som Ann Ljungberg  och andra författarcoacher lär ut och som man kan läsa i varenda självhjälpsbok för författare.

När jag började med mitt bokprojekt hade jag ingen aning om hur jag skulle hitta det där viktiga, den där elden. Jag kände bara skrivlust.

Nu känns det som om elden och uppdraget har hittat till mig, utan att jag fattade hur det gick till. Jo, anteckningsboken spelar en viktig roll. Den som jag till och med har med mig i framfickan på joggingjackan.

När det kommer en idé stannar jag, plockar fram boken och skriver ner direkt. En bra morgonrunda kan det bli ett helt uppslag fullt.