Vad är det som händer?
Synopsis var ju klar. Men när jag ritat upp min tidslinje och ser konkret när alla karaktärer föds och dör, upptäcker jag helt nya samband. Va, var hon bara 55 år när han dog? Då gifte hon väl om sig? Oj då, fyra syskon, då måste det ju finnas kusiner någonstans? Och så vidare. Det här kan bli en vidlyftig roman…
7/365+1 foton 2012. Tema: Ordlek
Dagen efter flow.
Inatt satt jag uppe framför brasan i uterummet och skrev till klockan två. Det gick inte att sluta, fast det kändes väldigt konstigt den sista timmen. Som att skriva automatiskt, utan att tänka. Egentligen var jag ju dödstrött. Emil rev och slet i ekarna utanför och soptunnorna blåste skramlande omkring på gårdsplanen. Men har man flow kan man inte sluta surfa på vågen av inspiration, man måste bara fortsätta. Men idag känner jag att det behövs återhämtning och påfyllning.
Nu är jag alltså färdig med en synopsis som känns väldigt bra, jag är nöjd med den. Den är skelettet som nu ska kläs på. Eller snöflingan som ska byggas ut i allt mer komplicerade kristaller. Intrigen, karaktärerna och miljön finns beskrivna, tidslinjer är uppdragna, 37 kapitel med innehåll är skisserade. Det kommer säkert att krävas en massa förändringar innan det här är ett färdigt manus på sådär 500 000 tecken.
Men det skrämmer mig inte. Inte just nu i alla fall. Just nu känner jag att jag har full koll.
Den senaste tiden har jag också surfat runt och hittat en massa roliga ställen på nätet för författare och blivande författare. Kajsa Ingemarsson till exempel bloggade under hela tiden hon skrev sin senaste bok ”Någonstans inom oss”, och där finns väldigt mycket spännande att läsa om inspiration, kritik, skrivångest, tvivel, redigering osv.
Hon höll på med själva skrivarbetet med sin bok, alltså från första skissen fram till tryckfärdigt manus, från början av april och fram till början av augusti. 5 månader. Då ska man komma ihåg att hon är författare på heltid. Det är hennes försörjning och hon har skrivit en hel rad böcker tidigare, hon har rutin på hantverket.
Jag hittade också till författarsiten 1av3.se där ordfantaster av olika slag delar med sig av erfarenheter och peppar varann. Få se vad det ger. Egentligen har jag inte alls tid att vara social, inte ens nätsocial. Jag har ju en bok att skriva.
Dagens ödikt.
(Januari) Bakåt – glädje, segrar, kärlek, en och annan tår framåt – lust och hopp och vår kallt och lerigt där jag går
Den första ödikten dedikerar jag till författarcoachen Ann Ljungberg som blivit min dörr in till en ny värld. Nej visst nej, inga klyschor… Ann har visat mig hur jag kan hitta där tråden börjar, i det stora trassliga garnnystan som min roman just nu kan liknas vid.
Svar på Farmorsfrågan nr 203.
Hur börjar ett gott nytt år? Idag är det tyst och stillsamt här i huset. Vi kom hem från nyårsfirandet hos Anders och Anette på Ängön vid halvtvåtiden. Väldigt mätta och glada och lite lagom lulliga. Det sitter i huvudet idag. Idag tänkte jag bara göra det jag har lovat mig själv i några nyårslöften. Ordna med bilder och blogg, skriva på min bok, motionera och läsa. Återgå till min vardagsmat.
Just nu läser jag Kerstin Ekmans senaste Grand Final i skojarbranschen. Hennes språk är ofta så bra att jag tappar andan och blir grön av beundran och mindrevärdeskänslor, hon är en ordkonstnär, särskilt när det handlar om naturbeskrivningar. Men själva intrigen har jag ibland svårt för, jag kommer på mig själv med att skumläsa.
Här kommer den första bilden i fotoutmaningen 365+1 foton 2012 som jag har gått med i, precis som förra året. Fast jag inte riktigt kom i mål utan tappade farten i mitten av november hoppar jag på igen. En bild om dagen kan kännas krävande. Men många av mina bästa bilder har kommit till därför att jag behövt ett motiv till dagens tema.
Den här bilden från fyrverkeriet i Lysekil igår såg jag inte ordentligt förrän idag när jag tog upp den på skärmen. Den är helt fantastisk när man tittar närmare. Har jag tagit den?
Jag, en ordnörd.
Sitter med alla årets blogginlägg för att göra en bok av dem, och kan inte sluta. Så mycket roligt har hänt under året. Jag ska aldrig sluta blogga, den saken är säker. Skriver jag inte så finns jag inte. Hittade ett älsklingscitat igen, det passar perfekt för mitt romanprojekt:
”Det är omöjligt, sa Tvivlet. Det är farligt, sa Rädslan. Det är onödigt, sa Förnuftet. ..Prova ändå! sa Hjärtat... ”
Svar på Farmorsfrågan 202. Mitt bästa självberöm.
Eget beröm luktar illa, det vet alla i min generation. Kanske är det inte riktigt lika stadigt förankrat i själen på den som är född efter 80-talet? Förhoppningsvis inte.
Någon gång på 80-talet döptes nämligen det där fula berömmet till sig själv om till affirmationer. Affirmationer är inte fult, det är tvärtom ett väldigt bra sätt att peppa sig själv.
Skrivcoachen Ann Ljungberg har en SkrivAdventskalender med tävlingar och ibland presenter. I den här luckan har hon en riktigt trevlig present, en hel kortlek med affirmationer. Jag har skrivit ut och klistrat upp på kartong, och tittar på någon eller några varje dag.
Min lya.
Nu har jag en egen författarlya också. En plats där jag bara skriver på min roman. Inte jobbar, inte bloggar, inte pular med bilder och Photoshop. Det gör jag i andra änden av rummet, i Kontoret, där jag har min laptop, skrivare och alla jobbprylar.
Det är överdådigt att ha både en egen atelje att måla i och en lya att skriva i, jag vet. Ett problem också. Hur ska man lyckas som författare om man inte är tillräckligt frustrerad och olycklig? Fast jag har inget behov av att lyckas faktiskt, bara jag får hålla på och skriva är jag nöjd.
Skrivbordet är min morfars gesällprov. Det är så vackert och jag älskar det, men det har lite fel arbetshöjd, därför får en utdragen låda fungera som förlängd och sänkt bordsyta. Ipaden med externt tangentbord är min kanal mellan fantasi och formulering. Bakom ipaden står min talisman, en Remington nr 10. Den har jag en gång bytt till mig från grannen när vi bodde i Fiskebäckskil, farbror Olle, som då fortfarande skrev på den. Han fick min lilla vita Facit istället.
På väggen bakom skrivbordet har jag tavellister för att kunna sätta upp mindmaps, karaktärslinjer och tidslinjer med postitlappar, kartor och annat som behövs för att få översikt och inspiration. Stolen är en röd värstingstol i skinn som jag övertog från store J när han flyttade hemifrån. Den är tippbar som en vilstol och otroligt skön att sitta i. Men alldeles för stor för en studentlägenhet. Tur för mig! 😉
Frukostlyx.
Idag har jag lyxat till det med frukostbuffé på Reina Isabel, det flottaste och samtidigt mysigaste hotellet jag hittat hittills längs strandpromenaden. Visserligen har jag inte utforskat mer än en tredjedel av den 4-5 km långa promenaden, det kanske finns ännu finare hotel. Det som är så mysigt med Reina Isabel är den vänliga servicen och inredningen med mycket ljus, palmer och bambumöbler. Trådlöst internet öppet för alla gäster, inga koder eller annat krångel. När jag frågade frukostchefen om det var OK att betala bara för frukosten, och om jag fick sitta kvar och skriva, log han och sa ”be our guest madame, this is your home as long as you want” och såg ut att mena det! Jag kanske ser lite rik ut nu, eftersom jag fixade håret igår?
Detta väljer jag inte! Men jag ser gott om riktigt tjocka kvinnor i min ålder som lastar tallriken full. För att godsakerna ingår i priset? Vad jag tycker synd om dem!
Min skrivplats på morgonen några timmar idag. Sen ska jag nog sola och bada lite.
Förälskad i Las Palmas.
Restresan till Las Palmas bokade jag helt utan förväntningar på solbränna och bad. Jag ville bara bort från mörker och kyla för att kunna skriva på min bok helt ostörd en vecka. Jag valde staden Las Palmas för att slippa Sällskapsresans miljöer och människor, jag ville ha arbetsro utan pooler, röj och turistkommers. Nu är jag fast. Jag längtar redan hit igen, fast hemresan inte är förrän i övermorgon. Här finns allt. Spanskt vardagsliv, lagom mycket turister, vanliga affärer. Maten i kvarterets SPAR-köp kostar inte mer än hemma men sortimentet är roligare.
Klippning, slingor och styling hos den unga och hippa frisören på hörnet kostade 50 Euro och blev minst lika bra som i Göteborg. Ögonbrynen färgade han gratis.
Om jag går ner i arbetstid kan jag faktiskt bo här en vecka i månaden under vintern. En flygstol med Ving eller Apollo kan man idag få för 495:- om man kan resa sista-minuten med en dags varsel. Rummet på mitt lilla Hostel 7 Soles är billigt och kan bokas på telefon dagen innan. Finns inte plats här så ordnar de rum tillfälligt på Hotel Paloma Blanco på gatan intill. Maten kostar mindre än hemma om man handlar och äter som en spanjor och inte som en turist.
Jag har redan investerat i en liten vattenkokare som ska få stanna kvar här tills nästa gång. 🙂
Tre dagar kvar.
Här, på lyxhotellet Reina Isabelle som ligger vid strandpromenaden, har jag absolut inte råd att bo. Men det går utmärkt att betala bara för den fantastiska frukostbuffen och sen sitta kvar så länge jag önskar. 🙂 Kanske ända tills middagsbuffen. Utmärkt gratis uppkoppling och vänlig personal som inte alls behandlar mig som den snyltare jag är. Jag tycker faktiskt jag är smart som kombinerar billigast billiga boende med höjden av komfort. (Det gick tyvärr inte att sitta kvar och skriva på mitt första lilla mysiga fik, det luktade för mycket cigarettrök.) Ann Ljungberg kom upp med buss från Maspalomas och vi hade vårt första textmöte i den här inspirerande miljön.
Efter lunch hyrde jag en solstol och ett parasoll på stranden och badade faktiskt, trots hosta. Vattnet var kanske 22 C, klart för att vara en sandstrand och rent. Över huvud taget ser jag inget skräp någonstans, varken på land eller i vattnet.
Det är en sån mysig stämning på stranden. Några pensionärer har burit ut en vanlig campingmöbel och sitter runt bordet och spelar kort. Rynkiga, tjocka, magra kvinnor solar eller spatserar, somliga topless andra inte. Gubbar (tyskar?) i helt osannolika tarzanbadbyxor, typ löst hängande tangas, strövar värdigt småpratande i vattenbrynet.
Den som inte vill lägga 25 kr på att hyra strandstol för en dag tar med en egen stol, eller bara en handduk.
Alla småbarn man ser är spanska, turistbarnen bor väl på södra delen av ön, all inclusive och med Bamseklubb. Och jag förstår barnfamiljerna, klart det är roligare om barnen snabbt hittar kompisar och kan sysselsättas.
Men själv väljer jag alla gånger Las Palmas, för att här finns spanskt vardagsliv och en strand för alla sorters människor.
Molnen hänger hela dagen regntunga och grå över bergmassivet i söder, men över staden och stranden är himlen blå och solen skiner.
Undrar om det är likadant i februari?
Nackdelen med att vara ensam är att ingen kan vakta ens saker när man badar, så jag hade bara med mig det jag måste i en tygkasse, och lite växel. Ingen telefon alltså och därmed inga bilder.
