Som om jag just lagt mig på golvet ovanpå mitt 5000-bitars Ravensburgpussel och gjort en snöängel. Jag blev tvungen att stryka fem kapitel i manus där Antagonisten avslöjas onödigt tidigt. Det är inget fel på innehållet eller språket, det är bara för mycket, på fel plats. Jag njöt av att skriva de här kapitlen, minns att jag kände den där magiska skrivlusten som får en att gå in i trans, missa middagen och glömma gå ut med hunden. Nu uppstår ett stort tomrum mitt i intrigen.

Men jag lägger ändå kapitlen i Scriveners papperskorg. Skriver ett nytt dokument före kapitel 1 med tankar på hur jag vill förändra intrigen. Jag ska se över dialogerna och fördjupa ett par personporträtt. Lägga till några nya hinder och konflikter.

Det känns inte riktigt bra, en del av mig vill inte alls, gillar de där kapitlen. Räddningen blir Feng Shui i två steg. Jag kastar inte bort genast. Istället lägger jag det utsorterade i en låda i källaren så länge, dvs  i en mapp efter Epilogen med rubriken Borttagna kapitel.

Igår läste jag ut Fred Vargas Mannen som vände utsidan in och blev så inspirerad. Det finns fyra böcker till av samma författare översatta till svenska. Jag har beställt allihop på Bokbörsen.

Andra glädjeämnen idag på Alla hjärtans dag. Jag börjar bli frisk från en enveten förkylning som däckat mig i två veckor.  Min älskade kamera är tillbaka från reparation – som ny! Bländaren fungerar igen, lagom till att trädgården börjar vakna. Julrosorna och persiljan är de första som återuppstår ifrån de döda.

Vi satt uppe till två på nyårsafton. Först lagade vi omständlig mat och åt upp den, sen lyssnade vi på alla Sveriges kyrkklockor på radion och Ring, klocka Ring på paddan, samtidigt. Ingen av oss vill avstå sin tradition, och det behövs ju inte heller, det funkar utmärkt med båda samtidigt. Sen pratade vi bakåt och framåt, mest handlade det om båtliv. Hur viktigt det är att våga ifrågasätta, tänka nytt. Inte fastna i gamla vanor och mönster. Tiden går så fort och plötsligt är det för sent att förverkliga vissa drömmar.

Vi behöll till exempel vår gamla båt alldeles för länge bara av nostalgiska skäl, för att den var pappas båt och därmed liksom helig. Vi skulle ha skaffat en annan, större båt och tagit med barnen på längre äventyr medan de var små. Vi gjorde andra saker, men det finns minnen jag önskar att vi hade haft.

Tidigare på kvällen var vi i Lysekil. Längst ut på Grötö har man bästa utsikten över stadens nyårsfyrverkeri. Det överträffar sig självt varje år. Jag stod avundsjuk bredvid Mikael från Lysekils fotoklubb som hade riggat upp sin fullformatCanon på stativ. Själv hade jag lämnat kameran hemma, bilderna jag tog 2011 kändes svåra att överträffa. Men när krevaderna började spruta över himlen kunde jag inte hålla mig utan tog upp mobilen. Det blir ju inte lika bra som med min Nikon, men det blir väldigt fint på ett annat sätt.

 Eftersom Odd inte mådde riktigt bra skulle vi ha en stillsam nyårsafton bara vi, utan överdåd, var tanken. De japanska jätteostronen har legat sumpade under Svarteskärs brygga sedan i somras, när jag plockade dem från kajaken. Vi gratinerade dem i ugnen med bacon efter ett amerikanskt recept. Supergott. För övrigt åt vi friterade avocadoklyftor med citrondipp efter ett recept ur en julklappsbok från min syster Agneta. Helg med Tina. Ursmaskigt. Goda ostar med surdegslevain och till dessert inlagda fikon med vispad konjaksgrädde. Genomgående dryck rosa champagne.

Livets största äventyr måste väl vara när man bestämmer sig för att nu, nu har jag hittat den jag vill leva tillsammans med? Igår var vi bjudna på ett bröllop där det äventyret var extra uppenbart. Bruden var ”vår” Mirjam och ingår ifamiljen, men sin brudgum har hon hittat mitt i USA, och han har lämnat sitt land och konverterat till islam för hennes skull. Det kan man kalla modigt. Att ta kanalvägen till Medelhavet måste nog betecknas som blaha blaha i jämförelse.

Det blev ett underbart bröllop med mycket tårar, rörande äktenskapslöften och god mat. Själva vigselceremonin hölls i den varma eftermiddagssolen ute på klipporna vid Svarteskär. Imamen talade om vikten av att alltid vårda kärleken, citerade ur Koranen och höll en djupt humanistisk betraktelse som jag inte kunde förstå hade någonting alls med religion att göra. Han var från Afrika, brudens föräldrar från Syrien, brudgummen från USA. Jag blev påmind om hur främmande jag är för den religion jag har fötts in i, med offer av en enfödd son, tre gudar i en, straff och förlåtelse i en obegriplig blandning som mest liknar utpressning,  drickandet av symboliskt blod med mera.

Jag kanske också ska konvertera? Nej, jag är alldeles för trolös och rebellisk för att tillhöra något samfund över huvud taget. I believe in Dr Phil som jag har skrivit i min status på Facebook. Buddhist kan jag tänka mig att bli i ett annat liv. I det nuvarande är det nog tyvärr omöjligt på grund av min egoism. Jag vill inte avstå, inte så det verkligen känns.

I vanlig ordning gömde jag mig bakom kameran, som jag alltid gör på bröllop, dop och andra viktiga bemärkelsedagar. Det är ett sätt att avskärma sig. Att brudgummens mor storgråter och att brudgummen snörvlar och snyftar är väl en sak, men själv vill jag nog gärna lyckas hålla masken. Då är det bra med en kamera.

I vårt köksfönster står tre små hästar som vanligtvis brukar stå prydligt på linje efter varann. Småbarnen leker med dem när de sitter i kökssoffan. Efter det  senaste besöket upptäckte jag en helt ny uppställning. Något barnbarn har ställt hästarna tätt, tätt tillsammans i en liten flock som längtansfullt tittar ut mot trädgården på andra sidan rutan.

Längtan är vår arvedel. Kanske tillvarons motor också.

Ikväll har författaren och bästsäljaren Elizabeth Gilmore (”Eat, Pray, Love”) gett mig styrka och mod. Här berättar hon om hur hon hittade  tillbaka till kreativitet och harmoni efter att ha misslyckats med uppföljaren till sin världssuccé ”Eat, pray, love”.

Hon insåg att hon älskar skrivandet mer än något annat i livet. Själva handlingen att skriva var det hon älskade, det betydde mer än att lyckas, till och med mer än hennes ego.

”Succé eller fiasko spelar ingen roll, det är skrivandet som är mitt hem. Det enda viktiga är att jag skriver på en bok nu, och att jag kommer att skriva en bok till efter den, och sen en bok till, och en bok till.”  

Hon talar om vikten av att hitta sin passion i livet, det man älskar mer än sitt ego, och att hålla fast vid den kärleken. Antingen det handlar om att uppfinna saker, att hjälpa andra människor eller att föda upp pudlar. När man har hittat den passionen, som hon liknar vid en plats, kan man tryggt bygga sitt hem där, utan att behöva vara rädd för att knäckas av vare sig en succé eller ett fiasko.

Nu längtar jag ännu starkare efter att äntligen komma iväg. Efter tid som inte räknas, dagar som flyter i varann, efter tystnad och ostörda timmar inuti författarbubblan. Vi har pratat om våra respektive förväntningar, det är viktigt att veta vad den andre hoppas på inför en så lång resa, så tätt tillsammans. Båda ser vi fram emot mycket ostörd egentid. Jag med mitt romanskrivande, Odd med sina publikationer. Det låter ju inte klokt egentligen, hur ska det gå till med allt slussande och all navigation som kräver koncentration och närvaro.

Nyckeln är förstås att inte ha bråttom. Vi jagar inget mål, vi är på väg och samtidigt redan hemma. Att stanna en dag extra på en fin plats betyder inte att vi förlorar tid.

Idag har jag äntligen kunnat börja göra det trivsamt ombord, Odd blev klar med att täta alla läckande slangklämmor och rörkopplingar i undervåningen. Jag har lagt in nya bäddmadrasser i förpiken och kantsydda mattor i salongen, dammtorkat hyllor och tvättat teakdäcket rent från all vintersmuts och slipdamm. Packat skafferilådorna och suttit en lång stund i sittbrunnen och bara njutit i kvällssolen.

Och i trädgården blommar magnolian. Jag har själv planterat den, för sex eller sju år sedan.

I år är den precis så vacker som jag drömde att den skulle bli.

Igår gosade jag med barnbarnen och njöt av närkontakt för första gången på länge.

Idag fick jag ett SMS: ”De ringde från förskolan att S har fått löss. Du kanske borde kolla?”

Det är roligt nästan jämt.

50/365 foton 2014. Tema: Kliar.

Jag väntar sedan en vecka på att få tillbaka manuset från förlaget, och hoppas att förseningen betyder inga ändringar. Annars blir det svårt att hinna med den slutgiltiga redigeringen innan deadline 29/3.

Men väntan betyder inte overksamhet. Idag har jag varit på kurs hela dagen för VHF/SRC certifikat. Ikväll var det litet ukuleleuppträdande på Flatöföreningens vårfest. Imorgon har Kryssarklubbens Medelhavssektion kurs hela dagen. Tema: Kasta loss! Föredrag och diskussioner inför resan till Medelhavet.

Dessutom har jag faktiskt hunnit med vårarbetet i trädgården. Känner att jag börjar övervarva, dags att försöka lägga in en lägre växel.

43/365 foton. Tema: Ego  Försöker få till ett bra porträtt till insidesfliken på omslaget till min bok. Bilden togs framför Niklas båt nere vid Stätte brygga en väldigt dimmig morgon. Duger nog inte. Men jag gillar stämningen.

Två dagar med sol och vind. Vår. Jorden reder sig, jag har rensat ogräs och beskurit fruktträden och hela tiden funderat på nästa bok. Går omkring som i en bubbla med huvudet fullt av idéer om nya karaktärer, konflikter och vändpunkter. Förstår inte hur man kan vara författare om man har småbarn och måste passa måltider.

Jag hann också med en researchtur med kameran till Fiskebäckskil, där mycket av handlingen ska utspela sig. Konstigt så mycket man ser med researchglasögon. Här har jag sprungit omkring alla min barndoms somrar, och ändå finns det så många ställen där jag aldrig satt min fot.

På den här bryggan har jag till exempel aldrig varit.

Idag fick jag höra en gruvlig historia som är alldeles sann, om en nu levande person. Jag vill, vill, vill använda den! Men då måste jag hitta ett sätt att förvrida den, sätta in den i ett nytt sammanhang, kanske placera händelsen hundra år tillbaka i tiden? Omforma sanningen alltså.

Ungefär som man kan göra i Lightroom.

42/365 foton 2014. Tema: Pittoresk

Det finns en väldigt stor fördel med att arbeta med synopsis till uppföljaren redan innan den första boken har gått till tryck.

Man kan skriva in planteringar i den första boken. Skapa förväntningar på vad som ska hända sedan, nyfikenhet på om det verkligen slutar så som det verkar.

Idag kom jag på en händelse i nästa bok, som jag borde bädda för redan i den första. Det är hur enkelt ordnat som helst. Bara genom att lägga till några rader i mitten av sista kapitlet, öppnar jag möjligheten för att det förväntade slutet kanske har ett alternativ.

Den här roliga författarleken hade jag verkligen ingen aaning om när jag började.

Idag har jag anmält mig till en skrivarretreat i Marrakech, Marocko, nästa februari. Då har jag bestämt att jag ska finslipa på manuset till nästa bok Arvssynd. Det är skrivarcoachen mm  Johanna Wistrand som arrangerar retreaten, och anledningen att jag föll direkt för hennes förslag (förutom Marocko förstås) är den här formuleringen:

”Krav för att delta är att man inte har förväntningar på feedback på sina texter från de andra deltagarna eller mig, då alla är där för att dyka ner i sina egna texter, och att man respekterar de andras ev behov av att få vara asocial ( gå in i sin skrivarbubbla utan att nån stör i onödan). Inga pratkvarnar således inom riaden. Detta sanktionerat av en gammal skrivretreaträv ( moi).”

Precis vad jag längtar efter. Sällskap utan att behöva sällskapa. Samvaro utan pladder. Möjlighet att fokusera utan att vara helt ensam.

Förresten har jag skaffat nya glasögon. ”Författarglasögon!” sa S och H genast. På sätt och vis är det rätt. Med de här brillorna ser jag bra både på skärmen och på skrivbordsytan bredvid tangentbordet.

39/365 foton 2014. Tema: Självporträtt.

40/365 foton 2014. Tema: Nu.

Odd strävar med läxan till sin utsjöskepparkurs. Jag är glad att jag inte anmälde mig till den.

Bidrag till Fotosöndag 140302. Tema: Arbetsplats.

36/365 foton 2014. Tema: Hur tänkte jag nu?

Under tio eller kanske tjugo år läste jag nästan ingenting, fast jag är en sån bokmal. Jag hann inte. Under de senaste två och ett halvt åren har jag tagit igen det med råge och utvecklat bokbulimi. Alla sorters genrer och författare slukas; från Selma Lagerlöf till Alice Munro och Camilla Läckberg.

Jag har upptäckt hur slarvigt flera av de svenska storsäljarna är skrivna, vilka fel med tempus och perspektiv de gör, vilka tråkiga och förutsägbara historier de dukar upp, missar som skulle förpassa ett debutantmanus direkt till papperskorgen. Den som säljer många böcker kan alltså inte ha fel. Eller rättare sagt: hundratusentals läsare kan inte ha fel.

Man kan få skrivkramp för mindre. Vad tjänar det till att försöka, det hjälper ju inte om man inte skriver i rätt genre. Helst deckare eller krim, men buskis och komiska gamla tanter på landet duger också. Jag vet, det stavas avundsjuka…

Många gånger har det också hänt att en väldigt bra bok har gjort mig förlamad. Hur kan man skriva dialog som Anna Gavalda gör? Hur är det möjligt att skriva så spännande som Åsa Larsson? Så komprimerat som Alice Munro? Hur gör egentligen Maj-Gull Axelsson? För att inte tala om Gillian Flynn, det är inte rättvist…

Så sätter jag mig med mitt eget manus och tycker det är torftigt, platt, simpelt, tråkigt, fantasilöst, präktigt och redan berättat mycket bättre av någon annan. Det sista är nästan det värsta. Att läsa en riktigt bra bok och upptäcka: Herregud, skriver hon också om en katt som pratar? Eller: Va!? Det här handlar ju också om tvillingar som upptäcker att de inte alls är syskon på riktigt!

Så här skriver Ann Ljungberg om avundsjuka i sitt veckobrev:

”Alla har olika förutsättningar och fungerar på olika sätt. Jag såg en gång en intervju där Leonard Cohen jämförde sin och Bob Dylans produktivitet. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen, men han sa något i stil med: ”Jag gör i bästa fall 10 bra låtar på 10 år, Dylan skrev nyss en på toaletten.”
Att se en person som utnyttjar sin tid på ett sätt och med en energi som sprudlar av kreativitet kan faktiskt vara en väg in till skrivandet, och ge inspiration. Det vill säga: om du erkänner denna avundsjuka först.”

Längre ner står en sak till som sätter sig i mitt minne: ”Alla måste cykla på sin egen cykel.”

Så bra sagt. Nästan lika bra som: ”Om bara fågeln med den vackraste sångrösten fick lov att sjunga skulle det bli väldigt tyst i skogen.”

Alltså: Jag erkänner att jag är avundsjuk på Anna Gavalda och Kerstin Ekman och Åsa Larsson. Kan jag få lite inspiration till min nya synopsis nu, tack?

35/365 foton 2014. Tema: Man

Jag beundrar verkligen min man som oförtrutet sluggar sig fram och nu har nått sittbrunnen och projekt montering av isolationstransformator och jordplatta, samtidigt som han pluggar på sin utsjöskepparkurs med obegripliga läxor på uträkningar av tidvatten. ”Det är ju bara att kolla i plottern?” säger jag.” Där finns ju ström och vattendjup i realtid och framåt.” Men han hävdar envist att man måste begripa det här med tidvatten på ett djupare plan. Därför får han illustrera fototemat Man.