Nr 304/365 foton 2011. Eget tema: Undran

Min systemkamera är inlämnad på service vilket ger svår abstinens. Men å andra sidan har jag just bytt till nya iPhone4s  som har en väldigt bra kamera på 12 megapixlar. Man kan ta helt otroligt fina bilder med sin iPhone så det är egentligen ingen ursäkt att jag är utan min Nikon. Idag var det som vanligt stress med veckans tema till Fotosöndag som är ”Uniform”. Men när vi gick förbi det här vackra gamla taket på vår ponnypromenad visste jag att veckans tema var löst! Varje tegelpanna är exakt likadan från början, dvs uniform. Men med tiden har alla fått sin egen patina och sitt eget individuella utseende.  🙂

 303/365 foton 2011. Tema: Tegel.

Det är något bortom bergen. 302/365 foton 2011. Tema: Dimma

 Den här bilden är också mitt bidrag till veckans Fotosöndag vars tema är ”Farväl”. Det är ett sorgligt och speciellt tema som valdes för att hedra en av fotokamraterna i gruppen som gick bort i veckan. Dog. Helt obegripligt för mig som inte visste att han var sjuk ens. På söndagen kommenterade jag hans som vanligt fina fotobidrag på veckans tema ”Hus” och på tisdagen var han död. 🙁 RIP Jörgen.

Vill du det du gör?

Vilka är mina färger? Allt som är dovt, blandat, mustigt, tveksamt, transparent, otydligt och kornigt. Klara färger är inte min grej.

Den här rosen stod på en hylla i köket i Ewa Evers konstnärsatelje. Skönhet måste inte kosta så mycket.

När höstsolen lyser in i köket, efter att först ha passerat bougainvillean i uterummet, då kan man få en sån här färgchock om man råkar ha gått in för att äta lunch just då. 

Övre hallen i vårt hus har varit i stort sett övergiven sedan yngsta barnet flyttade hemifrån för tre år sedan. Här har stått en gammal 18 tums TV, en soffa, bord och två fåtöljer. Samt några bokhyllor fyllda med videokassetter och barnböcker. Barnbarn på besök har sett på TV och lekt med dockhus och pussel här. Det har varit ett ganska sorgligt och osorterat rum som man måste passera på väg till badrummet. Ett rum utan själ, eller kanske med en förlorad själ.

Idag har rummet fått nytt liv. Jag har tagit tag i en gammal dröm och inrett min egen ateljé här. När vi körde den gamla rokokosoffan till Returvaruhuset i Stenungsund igår hittade vi samtidigt ett stort och stabilt Kinnarpsbord.  Som nytt, med höj- och sänkbara ben. Det kostade 75:-..!

Hela söndagen har jag bondat med min nya atelje. Skruvat upp IKEAS tavellist på väggarna. Hämtat gamla rostiga burkar i plåt och glas från källaren, diskat farmors gamla kryddställ som blir perfekt förvaring för ritkol och svampar. Sorterat alla glasfärger för sig och oljefärgerna för sig. Tagit fram undanställda skålar och glasfat och prydnadssaker. Till exempel det gamla fågelboet som jag hittade i farmors lada. Det blir en fin installation i ett musselskal från Thailand. Det är viktigt att ha vackra saker att titta på och inspireras av.

Nu saknas bara bättre belysning. Sen kan jag inte skylla på någonting om jag inte sätter igång och målar! 🙂

Svar på Farmorsfrågan nr 187.

Ibland blir det bara för mycket grått och trist och för mycket kyla. När jag inte kan värja mig mot pessimister och glädjedödare och lyckosabotörer, då rymmer jag någon annanstans.

Vart jag flyr, det beror på var jag är. Om jag är fast på ett tåg eller någonstans där jag inte kan flytta mig rent fysiskt, då tar jag fram hörlurar och Ipod, Ipad eller Iphone. Musiken sviker aldrig, kan alltid lugna, trösta och lyfta humöret.

Om jag är hemma och längtar bort för en stund, tänder jag en brasa i kaminen i uterummet och kryper upp under ett fårskinn i soffan. Snart får elden fäste i björkveden och värmen från kaminen sprider sig i hela rummet. Nu kan jag jobba med datorn i knät, eller läsa, eller blogga, eller redigera bilder.

Men uterummet i all ära, jag har nästan alltid en längtan att resa längre bort. Alldeles oavsett om jag känner mig lite låg eller inte. Just nu fantiserar jag om södra Turkiet,  Thailand eller Vietnam. Men Kanarieöarna vore inte heller fel, jag har hört berättas om fantastiska vandringsleder i bergen. Det ska vara lagom varmt och lagom spännande. Jag är inte någon äkta äventyrerska, ingen som tar farliga risker. På Adlibris hittar jag boken ”Vandra på Kanarieöarna – 50 vandringsturer på Kanarieöarna ” och klickar förstås genast hem den. Kommer i brevlådan om ett par dagar. Internet är fantastiskt.

Vad är en farlig risk? Jag både gick och cyklade ensam i timmar, sena helgkvällar i Paris och Montreal i våras. Helt utan ängslan, kände mig aldrig osäker. Men när jag tänkte ta tunnelbanan till södra Stockholm i lördags natt och promenera sista biten till hotellet, blev jag varnad av hela mitt sällskap och övertalad att ta taxi istället. Är det verkligen så farligt i Stockholm och så fridfullt i Paris?

Ibland undrar jag om min längtan bort helt enkelt beror på att det händer för lite här hemma på ön?

När och hur började jag senast ett nytt kapitel i mitt liv? Det hände nyss. Det syns i spegeln, i huset, trädgården, växthuset. Kroppen tar mycket mindre plats men desto mera tid. Trädgården växer igen, tomaterna torkar bort. Tankebruset i mitt huvud har ändrat karaktär. Det är en ny röst som mumlar och diskuterar med sig själv i min hjärna.

Det är lätt att i efterhand se vad som föregick det nya kapitlet. Mitt sista barn flyttade hemifrån. Jobbet fick växa in i tomrummet som uppstod. Det hände av sig självt, det var bara att starta nya projekt och ständigt höja tempot. Hälsan och tillvaron kraschade, men vad var alternativet?

Att leta efter svaret på den frågan har tagit nästan två år. Men nu skriver jag äntligen själv mitt livs nya kapitel, nu styr jag igen.

Det nya kapitlet handlar om att värdera och ta vara på min livstid. Vad betyder det, rent konkret? Jag upptäcker hela tiden vanemässiga beteenden som stjäl dyrbar tid.  Som att läsa tidningar, lyssna på radio, twittra, oroa mig, stressa.

Jag räknade till exempel ut att en kvarts twittrande morgon och kväll betyder 20 timmar på en månad. Jag lade märke till att jag hörde samma nyheter på radion 6 -8 gånger per dag. Dessutom märkte jag att jag blev beroende av nyheterna på ett destruktivt och obehagligt sätt. Istället för att tänka själv eller göra något kreativt fördrev jag alldeles för mycket passiv tid med att höra på rafflande reportage om svälten i Afrika, kriget i Afghanistan, massmördaren i Norge. Det gjorde mig inte mer medveten eller empatisk, det bidrog inte till att jag gjorde något för att förbättra världen, det tog bara min tid. Säkert minst ytterligare 20 timmar i månaden, förutom twittrandet. På liknande sätt ältade och oroade jag mig också för ekonomin, för barnen, för framtiden. Utan att det gjorde den minsta skillnad.

Nu hör jag på radionyheterna en gång om dagen, ibland inte alls. Jag hoppar över Bohusläningen och GP till frukosten. Det räcker faktiskt att se löpsedlarna utanför Statoil när jag tankar. Prenumerationerna på M-Magasin, Hälsa, IForm och Foto är uppsagda. Jag betalar duktiga Ulrika på Trädgårdsmakeriet för att sköta trädgården. Förhoppningsvis kommer trädgårdslusten tillbaka igen, men just nu är den helt borta. Bara att acceptera. Man är inte en sämre människa för att det växer ogräs i rabatterna och för att fåglarna får äta upp vinbären.

Vad gör jag då med all tid som har blivit frigjord? Istället för nyheter läser jag romaner. Det ligger böcker på köksbordet, bredvis sängen, i bilen. Istället för twitter fördjupar jag mig i mitt författarprojekt. Istället för att älta problem ägnar jag mer och mer tid åt fotograferandet och att hålla min kropp i form. Istället för att arbeta över lägger jag tid på barn, barnbarn och min gamla mamma.

Ibland är det lite trist att inte hänga med i fikapausernas diskussioner om Skavlan och Idol. Men det är överkomligt.

 Världens knasigaste leksak? En bankomat… Tiny tycker den är oerhört fascinerande. 🙂

 Halva dagen med barnbarnen på Vattenpalatset, halva dagen med mamma och gamla bilder. Vilken underbar lördag! 🙂

Ikväll blir det ingen blogg, bara bilder. Odd och jag var i Göteborg för att gå på tangokurs, men kursen var inställd. Vi gick en underbar kvällspromenad längs kajen istället.