Vad åt vi hemma när jag var liten? Vardagsmaten kommer jag faktiskt inte ihåg. Men söndagsmiddagarna. Kokt höns med ris och currysås. Kalvstek med sås och potatis och inlagd färsk gurka. Till efterrätt inlagda persikor, chokladpudding eller jellopudding. Eller Brylépudding med knäcksås.

Jag minns också mammas Döspettskakor som jag trodde de hette, tills jag frågade henne häromdagen. ”Nej, det heter Dödsbäddskakor!” sa hon då. ”Jag kallade dom det för jag fick receptet av en tant i Markaryd, och hon hade fått det av sin moster på hennes dödsbädd. Det var ett väldigt hemligt recept.”

Usch vilket namn! Kakorna, om man nu ska kalla det för kakor, minns jag som himmelskt goda. De bakades i små runda formar och var fluffiga, helt ihåliga, som små uppblåsta kockmössor. Vi åt dem varma med smör, kanske var det just det smältande smöret som gjorde dem så goda?

Jag fick receptet av mamma på telefon igår, ska provbaka och återkomma med både bild och recept! 🙂

Undrar just vad lilla Mini kommer att minnas för läckerheter från sin barndom? Just nu sover hon nästan jämt, hon sover och sover och skiljer sig därmed kapitalt från sin kusin Tiny som aldrig sov, ens som nyfödd. I alla fall inte mer än två timmar i sträck. Och inte på dagen.

Här kommer ett par bilder igen, som jag är stolt över. Den översta tog jag i Thailand, på den lilla ön Koh Bulone som också är en ö i mitt hjärta. Den visar två skalbaggar som älskar, om nu skalbaggar gör det. Förutom motivet så är skärpan så är jag riktigt nöjd med den läckra bokehn i bakgrunden. Bokeh är fackspråk för de runda fläckarna. Bilden är tagen med ett fast 35 mm objektiv.

Blomman är en Phalaenopsis, jag tror att jag tog 50 – 60 bilder innan jag blev  nöjd. Det var svårt att få till skärpa på alla tre ståndarna samtidigt, och även knepigt med ljuset. Bilden är tagen med kameran på stativ, 60 mm macro,  liten bländare (14)  och lång tid (4 sek). Jag  tog bilden i det mörka uterummet på kvällen medan jag belyste blomman bakifrån med min pannlampa 😉  Sa jag att fotografering är en spännande hobby?

Ska det aldrig bli vår? Idag stod jag inte ut med den hemska, kalla vintern längre, jag måste fylla ögonen med något annat än grått. 

På vår närmaste handelsträdgård som är Orust Blommor öppnade Pelargonmuseet för säsongen i helgen. Tusentals små sticklingar av pelargoner, fuchsior och annat  fyller plantborden och det är väldigt svårt att stå emot, men jag väntar. Jag vill inte fylla fönsterbrädorna hemma utan vänta på att växthuset tinar. Det går inte ens att öppna dörren än eftersom det ligger en stor driva av is och snö framför.

Jag fotograferade desto mer, här nedan kommer ett litet urval.

För övrigt den här dagen gjorde jag ikväll en jättesats morotsmarmelad med kardemumma och mandel som brände fast i kastrullen och blev helt misslyckad. En liten burk kanske jag kan rädda till mamma A som jag hade tänkt, men det mesta får slängas. 🙁   Kanske orkar jag göra en sats till imorgon, efter ett annat, enklare recept.

Jag bakade också tre surdegsbröd som visserligen är goda, men inte alls så fluffiga och luftiga som jag vill. Mjölet gillar inte heller vintern.

Efter diverse strul med utskrivningen fick lilla I äntligen komma hem till otåliga storasystrar på lördag eftermiddag, två dygn gammal.

Nu ska det bli vardag igen, en helt ny vardag med en ny familjemedlem.

Lilla S och lilla A ville bära och hålla och gosa. Den här dagen har de väntat så länge på, och kommer alltid att minnas. Vi gjorde förstås avtryck av de pyttesmå händerna och fötterna enligt konstens alla regler med LifeStones avtryckslera.

Barn är världens bästa och roligaste fotoobjekt. Roliga, gulliga, rörande, vackra. Och jag har fyra stycken att fotografera, så ofta jag vill!

Som tur är tycker mina barn att det är bra att jag fotograferar så fort vi ses, och barnbarnen är också vana vid att mormor/farmor alltid siktar på dem med kameran.  Ändå blir det alldeles för sällan nu på vintern. Och när vi träffas är det oftast inomhus där det är mörkt och bilderna lätt blir oskarpa. Som jag längtar efter sommaren! 

I brist på mina favoritmotiv fotograferar jag hunden och stilleben, för jag måste ju hålla takten med mitt fotoprojekt 365 Foto 2011 En bild varje dag på ett tema enligt en lista. Bronsbysten är min mormor, som var en robust skånsk husmor på landet och alls ingen fin dam som man kan tro av bysten. Skulptören var en vän till familjen.  Glaskulan är från Bergdala Studioglas.

Men till helgen är jag barnvakt, då ska jag passa på ! 🙂

Aldrig har jag varit så missnöjd som fotograf som efter promenaden på Stångehuvud. Tre timmar i tio minusgrader, i strålande väder. Vi klättrade upp och nerför de branta klipporna, Odd bar kameraryggsäcken och jag fotograferade hela tiden. Klippor, utsikt, stenar, buskar, you name it. Man vet ju aldrig förrän man kommer hem och har fått upp bilderna på skärmen. Nu ville jag dessutom prova vidvinkeltillsatsen jag köpte i Malaysia, och ett polariserande filter.

När jag kom hem hade jag 165 bilder på minneskortet. Nästan alla är liksom dimmiga. Ingen riktig skärpa i någon tycker jag. Etthundrasextio raderades omedelbart. Här är ett par som är sådär, men långt ifrån bra.

De får duga för 365foto 2011.

Skridskor på Heden, hamburgare på stan, Sjöfartsmuseet med fika och sen pannkakor med Nutella på Creperiet – vi hade en heldag igår! Mamma L och Tiny, lilla S och lilla A, och så Sigge och jag.
Min uppgift var inte så svår, mest att hålla Tiny ibland, fotografera och så betala.
Åh vad jag älskar att aldrig behöva säga nej! Chokladboll javisst, glass javisst, crepes med Nutella, javisst! 🙂
Tjejerna klarade själva att ta på sig skridskor, det var inte alls som jag minns från när barnen var små, med hemska snören som skulle dras åt hårt, hårt.
Sjöfartsmuseet var en höjdare, spännande och barnvänligt med häftigt akvarium och många göra-själv saker. En riktig fartygssimulator till exempel, med olika svårighetsgrader. Dit var det kö av både barn och vuxna.
Här kommer ett litet urval av de 100+ bilder jag tog under dan. De flesta fick jag radera. Det är svårt att fotografera och samtidigt hålla reda på en ettåring och en liten hund…
Mamma L med Tiny i selen ser vådligt ut, men det var faktiskt väldigt stillsam åkning. Men visst, Tiny borde ha haft hjälm…

– Posted using BlogPress from my iPad

Idag har jag suttit framför datorn med bilder och texkorr till nya broschyren heeeela dagen. Det börjar faktiskt göra lite ont i musaxeln, fast jag har en jättebra och ergonomisk Rollermouse.

Men fyra roliga saker har i alla fall lättat upp dagen.

1. Tanken på imorgon. Då ska jag åka skridskor på Heden med Lilla S och lilla A. Dvs jag ska inte åka skridskor, jag ska bara serva dem. Snöra skridskor, passa med varma kläder, köpa hamburgare och varm choklad. Och jag hoppas på massor av fina fototillfällen.

2. Min bild på solnedgången ute vid Stångehuvud har hamnat på Explore på Flickr. Det är väldigt fint, ett betyg på en riktigt bra bild. Människor från andra länder som Indien, Polen, Australien, Canada m fl har tittat på min bild och kommenterat den, som du kan se under själva bilden. Flickr är fantastiskt, roligare än Facebook nästan.

3. Tiny ringde upp på Skype! Ja, alltså hennes pappa N ringde upp, men Tiny var helt med på noterna och väldigt intresserad. Hon fattar förstås inte att hon ska titta i kameran och inte på skärmen.

4. Min bild på tulpanerna blev fin. Jag gillar särskilt kontrasten mellan det röda i bilden och den lilla biten blå himmel som jag lyckats få med, på precis rätt ställe. 🙂 Bilden ingår i fotoutmaningen 365 Foto 2011 som jag har antagit.

Har jag sagt att jag älskar Internet? Stackars alla i min ålder (och inte bara dom) som stoppar huvudet i busken och inte fattar vilken värld av sällskap och livskvalitet som finns i Facebook, Twitter och Flickr. Flickr får mig förresten att tänka på ”Vem ska trösta Knyttet?” av Tove Jansson. Där finns en diskussion om vad det är för mening att samla vackra stenar, om man inte får visa dom? Så är det med bilder också. Så många duktiga, äldre fotografer det säkert finns därute, som bara samlar bilder i byrålådan.   

Nåja, så värst mörkt är det kanske inte, men lite svårmodigt ändå innan vintern släpper taget på riktigt. Det är svinkallt, halt och massor av snö kvar. Jag fryser ända in i själen. 

Nu måste jag tänka på att verkligen lägga märke till det som är roligt. Som att K ringde och bad mig vara barnvakt till lille L nästa vecka. Det känns som en evighet sen jag kramade om honom. Nu får jag rå om honom en hel kväll för mig själv. 

Och sen ringde mamma A och frågade om jag inte ville hitta på något roligt med lilla S och lilla A på torsdag. Hon har program för hela sportlovsveckan utom för torsdag, och flickorna vill så gärna göra något med mormor. Och mamma A är lite trött, bebisen väntas ju när som helst. 

Så härligt det var att svara ja, det fanns ingenting som hindrade. Flickorna ville gärna åka skridskor på Heden. Tänk, det gjorde jag också när jag var liten!