Idag var det dags att redovisa veckans temabild till Fotosöndag. Temat var ”Avtryck” och det kan ju tyckas vara lätt som en plätt med tanke på mitt dagliga jobb med bebisars hand- och fotavtryck. Men jag bestämde mig för att istället fota livets avtryck i mitt ansikte. Det blev både förskräckligt och vackert på samma gång. Jag använde mig av dagsljus från ett fönster och fotade med kameran på stativ och fjärrutlösare. Sen har jag förstås dragit i lite olika  reglage i Lightroom för att få tillräcklig stuns i färger, skuggor och kontraster.

Bilden under är också från imorse, den tog mamma A med sin mobil när jag var på väg ut på min 8 km morgonjogg.  😉 I sommar ska jag springa Musselloppet i Lysekil, Sveriges vackraste stadslopp. Vem vet, nästa år blir det kanske Göteborgsvarvet?

Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” höll mig vaken till efter klockan ett i natt. Den tänder den ena lampan efter den andra i min skrivarsjäl. Bara en sån sak, som att förstå att det är inte författare jag drömmer om att bli, utan det handlar om att jag är en skrivande människa som måste få skriva. (Tyvärr är boken helt slutsåld på förlaget, jag har lånat den på biblioteket och köpt den enda versionen som går att få tag på, på engelska.)

Jag förstår nu varför en bra skrivardag är en bra skrivardag. Det handlar inte om inspiration eller tur eller vackert väder. Det handlar om att veta hur man förbereder sig. Mentalt och fysiskt.

Elizabeth Geroge beskriver i detalj hur hon planerar sina dagar, och jag stönar av lättnad medan jag läser. Ja! Så vill jag också ha det! Ja! Sån är jag också!

Hon går upp klockan sex, går ut med hunden och tar sina vitaminer. (Yes!) Sen ägnar hon sig åt motion, styrketräning och meditation. Det motverkar hennes tendens att bli deprimerad skriver hon. (Yes!) Efter frukost läser hon en kvart i en bok av någon riktigt bra författare. Sen skriver hon i sin författardagbok. Hon gör en ny för varje roman hon skriver. För att hjälpa sig själv, kunna läsa tillbaka och påminna sig om hur svårt det var förra gången och att hon faktiskt klarade av det då.  

Sen fortsätter hon skrivandet på sin roman, där hon avbröt sig dagen innan. Aldrig mindre än fem sidor om dagen. Ibland skriver hon två timmar, men i vissa perioder upp till 16 timmar om dagen.

 Det som talar till mig mest av allt är hur hon bejakar sitt kontroll- och strukturbehov. Det är så frestande att se sig själv som en bohemiskt impulsiv och improviserande typ, en som har så lite som möjligt av de där trista egenskaperna som är släkt med disciplin, ordning och allt annat fyrkantigt som huserar i vänster hjärnhalva. Men hon har ju rätt. Jag känner för att kopiera hennes schema rakt av. Jag behöver ett koppel för att stanna på mitt spår och inte virra iväg på alla möjliga roliga utflykter. Och det kopplet stavas struktur.

Jag vill också skriva en romandagbok, jag kan bara inte bestämma mig för var och hur. Helst skulle jag nog vilja skriva den här på bloggen. Det känns naturligt, enkelt och tryggt. Men just nu är jag lite halvstörd av några kommentarer om ”varför folk tror att dom är så intressanta att alla andra vill läsa om deras privatliv”. Jag har hört det från flera håll på sistone. Varför lyssnar jag på det? Jag är  ju själv intresserad av att läsa andras privata bloggar. Inte alla, men vissa. Så privata de nu är. Allt får man ju inte veta. 

Jag behöver inte förhålla mig alls till den som tycker annorlunda än jag. Inte försvara mig, inte förklara mig, inte reagera. Inte tycka att den har fel eller rätt. Den tycker si och jag tycker så. Punkt.

Imorse var det helt vindstilla, vi gick med Sigge på stigen över Skéet och nattfrosten i vassvipporna hade preciiiis smält.

Med risk för att bli tjatig visar jag en bild till på Las Canteras. Mest för att väga upp den förra bilden  där stranden var så fullpackad med folk.

På morgonen, vid lågvatten, ser den ut som på bilden.

Jag har ju alltid tidigare tyckt att det är lite motbjudande med stora stränder i närheten av stora städer. Men jag har tänkt om. I alla fall vad beträffar Las Canteras. Det städas och rensas och töms soptunnor hela tiden och överallt. När jag joggar på morgonen är det fullt av renhållningsarbetare ute som sopar och plockar hundbajs. För det finns massor, MASSOR av hundar. Alla möjliga raser, jag ser både pitbulls och chihuahuas. Och ganska många små terriers som liknar Sigge.

Även på stranden är det rent och städat. Och man ser inga plastpåsar eller annat som ligger och flyter i vattnet. Folk snorklar ute vid revet och på morgonen, innan badare och vågor har rivit upp en masa sand, är vattnet alldeles klart och genomskinligt. Hela stranden är såklart EU-flaggad..

Den här bilden får illustrera veckans fototema på Fotosöndag som är ”dröm”. Jag tycker bättre och  bättre om Las Palmas för varje dag. Trots risken att bli bestulen.

Förresten, en sak till… det finns inga myggor och småkryp heller. Kanske beror det på årsttiden?

Sex scener och niotusenfemtioåtta ord har jag skrivit på en vecka. Om det är snabbt eller långsamt, mycket eller lite vet jag inte. Om det är bra eller inte beror väl på innehållet…

Idag har det varit fantastiskt fint väder, dagen började med gympa och chigong på stranden. Lite dum tid för mitt dagsschema, det börjar inte förrän 9.30. Solen går upp två timmar tidigare. Jag hann med en lång fotopromenad på stranden innan gympan.

Om vädret är lika vackert imorgon ska jag jogga bort till det vackra konserthuset och tillbaka.  Det är byggnaden som ser ut som ett slott i mitten av bilden.

På söndag ska jag vandra med gympagruppen upp till den vita byn högt uppe på kullen till höger på bilden. Där ska vi äta lunch och se oss omkring innan vi går ner igen.

Det kallar jag en fin söndagspromenad! 🙂

Bilden blir lite knepig i färgerna när jag inte kan redigera som vanligt i Lightroom. Hoppas det framgår i alla fall hur vackert det är på stranden såhär tidigt på morgonen när vattnet är som lägst. Det skiljer väldigt mycket på lågvatten och högvatten. Klipporna försvinner helt under vattnet längre fram på dagen.

Två gånger om året har jag privat dejt med Patrik på Creative Adventures i Strömstad. Det är han som har gjort Moderskeppets DVD-er om Lightroom, Photoshop för naturfotografer, Fotografera Landskap m fl. En hel dag kör vi vår och höst och jag brukar vara totalt slut, bombad, tom i skallen efteråt. Samt ha känning av min musaxel.

Vad vi gör? Sitter framför datorn och jobbar med mina bilder i Lightroom. Gamla bilder blir som nya när jag får lära mig mer om redigering. Eftersom jag bara fotar i RAW och eftersom Lightroom är ett icke-förstörande bildredigeringsprogram kan jag ”omframkalla” mina gamla bilder i takt med att jag lär mig mer och mer. För den som inte är fotonörd är det kanske svårt att förstå attt det är nästan det roligaste som finns.

Detta var fjärde gången, och jag märker att inlärningen fungerar ungefär som en upp och nervänd pyramid. Jag lär mig mer och mer för varje gång. Lightroom 4 är på g, och Patrik visade mig de viktigaste nyheterna.

Här är några av dagens bilder.

Om några dagar fyller hon ett år. I min bilddatabas har jag 441 foton som jag har tagit av henne under året.

Men då är det bara de foton jag har behållit. I själva verket har jag knäppt flera tusen.

Ibland kan jag få ångest över alla fantastiska porträtt på barnbarnen som ligger gömda i min dator och som kommer att stanna där. Aldrig framkallas på papper eller canvas, aldrig hamna i en fotobok. Det är lite grann förbannelsen med digitalkameran.

Frusna ögonblick av fullkomlig skönhet. Som det här porträttet av Mini som jag tog igår, i eftermiddagsljuset från fönstret hemma hos mamma A. Mini hade ett litet hårband som hon tuggade på, vi tog ifrån henne det och lät henne spana efter det. På så vis fångade jag den här blicken och hennes fina leende.

Men det är bara en av 54 bilder från samma tillfälle… Jag behöver en sån där klocka som store L önskar sig i födelsedagspresent, en som går baklänges.

41/365+1. Tema: Dop

Imorse var det -13 C. Det hjälper inte att tänka positivt, jag bara hatar kylan. Lille L var ute en liten stund med farfar och åkte pulka, och kom tillbaka med eldröda kinder. Jag gick en kort promenad i solen på eftermiddagen och fick ont i ögonen, trodde de skulle frysa bort. Jag vet att -13 C inte är någon kyla att gnälla om. Och jag har njutit av snö och vinter förut i mitt liv. Men de senaste åren har något ändrats, och det känns bara som om det gäller att härda ut från oktober till maj.

Hela dagen har vi målat och snickrat, ett blommigt flygplan till exempel. Vi har också skypat med Tiny och spelat Skitgubbe. Lille L har försökt lära mig poker. Och jag har fotograferat rimfrosten på insidan köksfönstret och gjort om den till sjögräs i Lightroom.

35/365+1 foton 2012. Tema: Grönt

Den korsvägen befinner jag mig just nu mitt i. Den är i flera plan. En sån där planskild fyrvägskorsning.

Ska jag gå hit eller dit? Upp eller ner?

Ska jag lämna företräde eller gasa på?

Kan jag göra en liten avstickare in till höger och kolla först, innan jag bestämmer mig?

Det enda jag är verkligt rädd för när det gäller livets korsvägar är att jag ska missa dem. Dundra på rakt fram utan att se chansen att byta riktning och hitta nya mål.

Hellre en återvändsgränd för mycket än en sumpad möjlighet.

Nr 30/365+1 foton 2012. Tema: Utsikt

Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.

Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)

Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.

Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.

Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.