Sju veckor kvar. Sen är det dags att skriva segelblogg från Grekland igen. Innan dess måste jag hinna rota mig i en ny livsstil med nya mat- och träningsvanor och en kropp som väger tjugo kilo mindre än i julas.  Jag måste klara av att släppa på kontrollen, inte väga mig varje dag, lita på att vingarna bär nu, jag kan själv. Viktnedgången krävde total fokusering, hela våren har jag bloggat på Matdagboken.se och hängt i olika grupper där, jämsides med Katinkabloggen. Det har jag inte tid med längre.  Timmarna på nätet och facebook måste ransoneras strängt. Två bloggar är en för mycket.

I sommar vill jag hinna redigera manuset till nästa bok, bygga om gästhus och umgås med barnbarn, förutom att jag vill lära mig hålla balansen på 65 kilo. Därför koncentrerar jag bloggandet till Matdagboken. Du hittar mig där under signaturen seglar67. Den bloggen är min viktdagbok från annandagen och framåt, och är förstås väldigt ensidig. Fram till midsommar handlade den om hur jag gjorde för att gå ner i vikt. Tjugo kilo på tjugofyra veckor. Nu fortsätter jag min blogg för att dokumentera hur jag gör för att behålla vikten. (Kanske blir det också en bok, vem vet?) Det lär finnas forskning som visar att 90% av alla som lyckas gå ner i vikt, väldigt snart går upp igen. Inte jag. Never.

Så välkommen in, om du är det minsta nyfiken på vad som rör sig i en viktresenärs huvud. Annars återkommer jag här i början av september, när vi är tillbaka i båten i Grekland.

https://www.matdagboken.se/blogg/seglar67

Inte så längesedan. 

Alldeles nyss.

Varning för ett inlägg som bara intresserar viktnördar! (Och mig själv om några år.) Igår passerade jag mardrömsgränsen åt rätt håll. Nedåt. Nu väger jag drygt sex kilo mindre än vid annandagens uppvaknande. Jag har (ännu en gång) hittat rätt sätt att ta itu med min övervikt. Motivation, kontroll och fokus är nyckelord. Motivation är enkelt, förutom att den måste hållas aktiverad hela tiden. Den bygger på allt jag har att vinna, men också på medvetandet att jag det senaste året saboterat min hälsa och livskvalitet genom att äta fel och röra mig för lite. Det är ett återkommande självskadebeteende som jag äntligen har fått syn på. Jag får inte släppa motivationen ur sikte. Nu gäller det återstoden av dagen, bildligt talat. Kroppen orkar inte ställa om fler gånger om jag fortsätter motarbeta den. På Matdagboken på nätet finns andra i samma situation som jag. Anonyma medmänniskor i alla åldrar och av alla sorter. Det är ett sorts AAA för vikthaverister.

Kontroll är en annan anledning att Matdagboken.se fungerar för mig. Jag är ett kontrollfreak och har alltid varit, på gott och ont. Nu lägger jag om mina matvanor radikalt. Inget socker, inget bröd, minimalt med frukt. Bestämda mängder av protein, fett och kolhydrater, mat på bestämda tider.  Jag registrerar all mat jag äter. På MD bygger jag upp en egen matdatabank, med hjälp av Livsmedelsverkets register.  Jag lär mig laga mat efter nya recept. Varje morgon konsulterar jag min nya våg, som kommunicerar med mobilen och rapporterar vikt, andel kroppsfett, vatten, muskler m.m. Inte visste jag att det fanns sådana vågar för privat bruk, till överkomligt pris.

Fokus är det enda problematiska just nu. Mitt fokus räcker nämligen inte riktigt till för så mycket mer än viktminskningsprojektet. Min syster sa häromdagen att jag alltid varit så bra på att fokusera. Bestämmer jag mig för något så går jag in i uppgiften med all energi jag har. Jag blir helt enkelt som besatt, går in i en mental grotta och stänger om mig. Hennes kommentar gav mig en tankeställare. Hon har rätt. Men det är inte enbart positivt att vara funtad på det sättet. Min förmåga att fokusera gör att jag försummar allt som ligger utanför fokus för tillfället. Det kan gälla familjen, jobbet, trädgården eller vad som helst. Multitasking är verkligen inte min styrka. Därför går skrivandet av det sista, korta scenerna i manus väldigt trögt, därför har jag har inte lyft ner varken bouzoukin eller ucken från väggen sen i julas, och en massa andra saker som jag borde göra blir helt enkelt liggande.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg, så att jag i framtiden kommer ihåg vad som hände i början av 2018. Snart kommer jag nog ut ur grottan. Det handlar bara om en anpassningsperiod.

Vågorna kastade sig som rytande monster in över Las Canteras, det har varit gul flagg hela dagen. Surfskolan flyttade sina lektioner till ett mindre utsatt ställe men jag ska erkänna att jag ändå hade hjärtat i halsgropen. Det var MYCKET svårare än första gången jag provade förra veckan.

Även när jag bara stod i vatten till knappt över knäna var det omöjligt att hålla balansen stående när suget ut mot en jättevåg drog igång. En märklig känsla att försöka hålla emot genom att sätta sig på rumpan och ta spjärn med händerna mot sandbotten och den fanns inte, hade förvandlats till en jetström som rusade under handflatorna och kändes lika blank som metallen på en rutschbana.

Vi höll på i två timmar. Två timmar! Det var det roligaste jag gjort på åratal. Sista halvtimmen tänkte jag hela tiden: Bara en gång till, sen orkar jag inte mer.

Imorgon ska vi i alla fall sola på klippstranden hela dan, ta med oss picknick och bara softa. I övermorgon åker vi hem.

Och tidigare idag skrev jag klart följebrevet som ska skickas tillsammans med manuset till förlagen som jag hoppas ska vilja publicera min bok.

Ann Ljungberg ska bara ge mig klartecken först.

Nu måste jag bara orka ta mig från soffan till sängen. Odd sover redan. 🙂

Min egen badpojke mot kvällshimlen!  Surfpasset är mellan 16.30 – 18.30, en halvtimme senare är det mörkt.

Jo, det är faktiskt jag! 🙂 Både här ovan och här nedan.

Visst har jag kommit i kontakt med yoga tidigare. Men aldrig fastnat sådär. Gått på ett par olika kurser en gång i veckan. Tyckt att det var lite mesigt och komplicerat, ingen riktig träning precis och helt omöjligt att klara av utan en instruktör.

Jag hade fel, helt fel. I lördags gick jag förbi en lokal med stora fönster ut mot havet och en dörr på glänt. Det stod ”itsyogagrancanaria” på en skylt och fanns ett schema uppsatt utanför. Massor av olika klasser och svårighetsgrader. På spanska förstås. Men jag tänkte: jag går in och försöker ta reda på om det finns nån grupp som passar en stel nybörjare i 60-årsåldern.

Vem träffade jag då, om inte Ophelia, svenska och en av ställets tre yogainstruktörer! 🙂

Yogan som utövas är Ashtanga yoga som är väldigt fysisk och krävande. Det hade jag förstås ingen aaaning om när jag anmälde mig till mitt första pass. Vi var kanske 12 stycken, och kursen var klassad som lätt, en sk ”Rocket Light”.

Jag överdriver inte om jag säger att jag aldrig har svettats så i hela mitt liv. Inte ens på den tuffaste PT-timmen på gymmet. Svetten rann på de mest konstiga ställen, underarmar och skenben till exempel. Ändå var jag inte särskilt andfådd. Men varenda muskel fick bekänna färg, och jag blev medveten om exakt hur svag jag är på vissa ställen. Armstark, jag? Glöm det. Försök gå upp i stående brygga själv, så upptäcker du vad dina bicepts går för. Magmusklerna är de enda som är någorlunda OK, om än inte hälften så starka som hos den svagaste av de andra deltagarna.

Men jag blev omhändertagen, instruerad, sedd. Ophelia visade: Gör såhär istället, när det inte funkade att knyta armarna bakom ryggen och sitta med benen i kors samtidigt. Hon sa: well done! när jag lyckades balansera som ett flygplan på ett ben mer än 10 sekunder. Hon visade mig en alternativ rörelse när alla andra stod på huvudet.

Efter nedtrappning och underbar avslappning tvättade alla sina yogamattor med antiseptisk spray. Inte bara jag som svettades alltså.

”Hur kändes det?” undrade Ophelia. ”Ja, jag kände mig ju sämst”, sa jag. ”och otroligt stel i kroppen. Men det var ändå väldigt skönt.”

”Det där prestationstänkandet får du lägga bort”, sa Ophelia. ”Det finns inte här.” Och hon menade vartenda ord. Sen gick jag hem till mitt rum och sov utmattad i två timmar. Igår var jag på mitt andra pass och köpte klippkort för sex gånger.

Idag ska jag gå mitt tredje pass.  På torsdag gör jag en dags uppehåll.  ”En vilodag i veckan ska du ha”, rekommenderade Ophelia. Men en eller ett par solhälsningar för att mjuka upp sig kan man väl ändå unna sig den där yogafria dagen?

Jag har hittat den ultimata träningsformen när man är ombord på en båt!

Nu hänger molnen tunga över gråblått, upprört hav och det kommer ett regnstänk ibland. Lite skönt faktiskt efter en veckas strålande sol. I natt hade jag  småpanik eftersom det inte kändes bra i ögonen. Grusigt och kliigt och allmänt överansträngt. Tänk om inte ögonen håller för alla dessa timmars stirrande på en skärm? Minst 8 timmar blir det varje dag. Så jag bestämde mig för att ransonera läsande och surfande på kvällen när det är mörkt i rummet. Det känns tydligt att då är det jobbigast för ögonen. Dessutom ska jag vara extremt noga med solglasögon och solhatt utomhus. Och alltid byta till datorglasögonen. Ibland är det frestande att strunta i det, ”bara en liten stund”. Och när jag inte skriver – jag måste inte läsa jämt. Ögonen behöver få vila ibland, jag ska bli bättre på det.

Idag står det ”Grönsaksmarknad” på veckoschemat så då gick jag förstås dit efter morgonens skrivpass. Finns det något underbarare än en stor saluhall i en gammal stad? Den ligger bara en kvarts rask promenad från där jag bor. Nästa gång får kameran följa med, idag fotade jag bara inköpen. För att dra ut på nöjet handlade jag nog i sex olika stånd 🙂