Det är början av februari och vår i luften. Ingen vinter i sikte. Det är kusligt och samtidigt så välkommet, fast det känns hemskt att erkänna. Jag gör det bästa av min klimatångest, är ute i trädgården hela dagarna. Röjer och gräver, släpar och eldar, rensar och planterar.

Infarten till vårt hus börjar snart likna en framsida man inte behöver skämmas för. Den lilla trädgården innanför mormors smidda järngrind ska bli en paradträdgård med rosor och grönsaker. Förut var det ett hemligt krypin bakom en hög, ogenomtränglig syrenhäck,  inramat av ett tätt snår med humle, kaprifol och clematis. Ett ställe att vara helt ifred på, utan att synas från vägen, tjuvlyssna på samtalen från de förbipasserande om jag hade lust.

Men jag har tappat lusten att gömma mig bakom buskar. Snåren är bortröjda. Tre ekar nedsågade. Nu ser man himlen igen. Det är kul att vinka till bilarna som kör förbi, heja på hundrastare och prata en stund med grannen som är intresserad av vad jag håller på med. Det ser förstås både skräpigt och konstigt ut med det tjocka täcket av ull och ensilage i den gamla liljerabatten. Hur ska något kunna växa där?

Odlingen inomhus är i full gång, liksom i växthus och pallkragar. Jag har lovat mig själv att inte så tomater förrän i mars. Men paprika, chili och aubergine är redan omskolade först gången. Kronärtskocka, rotselleri, sparris, tre sorters purjo, flera sorters lök, ampeljordgubbar, physalis, (kapkrusbär)  heliotrop och blomstertobak har tittat upp och står under växtbelysning i mitt alldeles egna odlingsrum i källaren. Det som en gång var tänkt att bli bastu.

I växthuset gror olika sorters sallad, sockerärt, dill, spenat, rädisa och sommarmorot. Där står också några redan omskolade kålplantor som är försådda inne, fyra sorter som jag hoppas kunna skörda redan i maj. En frostvakt i växthuset håller temperaturen över 2 plusgrader, vilket inte har betytt någon märkbar elkostnad hittills denna konstiga vinter.

I kallbänkar ute, med lock, väntar spenat, dill, sallad och sommarmorötter på att gro. Vitlöken har redan kommit upp så långt att jag skulle kunna skörda blast om jag ville. Rabarberknoppar tittar upp genom täcket av löv och kompost. De får lite mer ensilage över sig. I mars har jag tänkt driva upp glasrabarber, men ännu är det alldeles för tidigt.

Kroppen är min vän numera. Den har både muskler och kondition och gör inte ont så det stör. Så länge jag tränar och äter bra, och inte blir sjuk eller skadar mig, orkar jag jobba fysiskt och ganska tungt flera timmar i sträck. Gräva och lyfta och böja mig obehindrat. Klättra och kliva och gå långt med en tungt lastad skottkärra. Förr tänkte jag aldrig på det sättet.  Enda gångerna jag brydde mig om min kropp var när jag stod framför spegeln och bedömde den, oftast kritiskt. Idag är den trots rynkor, volanger och häng en dyrbarhet, något att underhålla och vara rädd om.

Idag. Nu. Allt som räknas. Att jag närmar mig sjuttioårsdagen har inneburit min första riktiga ålderskris. Hur många år till kan jag kalkylera med? Vad vill jag använda den tiden till? Att fortsätta skriva på nästa bok känns plötsligt som slöseri med tid. Nya drömmar har dykt upp, men är det realistiskt i min ålder? Tänk om orken tryter redan om två, tre år? Nej, jag vill inte tänka så. Inte låta mig begränsas av hinder som bara finns i mina mardrömmar. Det finns ju också en chans att jag blir en åttioårig krutgumma. Inte vill jag då sitta och ångra tio år av mitt liv när jag inte vågade satsa på att leva fullt ut, av ängslan för ålderdomen.

Odd är bästa coachen när det handlar om framtiden. Han verkar lika fullt och fast övertygad om att han är odödlig som när vi gifte oss. Idag gick vi upp på berget med kameran. Framtidsplanerna kräver översikt.

Nya framsidan.

Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!

Sju veckor kvar. Sen är det dags att skriva segelblogg från Grekland igen. Innan dess måste jag hinna rota mig i en ny livsstil med nya mat- och träningsvanor och en kropp som väger tjugo kilo mindre än i julas.  Jag måste klara av att släppa på kontrollen, inte väga mig varje dag, lita på att vingarna bär nu, jag kan själv. Viktnedgången krävde total fokusering, hela våren har jag bloggat på Matdagboken.se och hängt i olika grupper där, jämsides med Katinkabloggen. Det har jag inte tid med längre.  Timmarna på nätet och facebook måste ransoneras strängt. Två bloggar är en för mycket.

I sommar vill jag hinna redigera manuset till nästa bok, bygga om gästhus och umgås med barnbarn, förutom att jag vill lära mig hålla balansen på 65 kilo. Därför koncentrerar jag bloggandet till Matdagboken. Du hittar mig där under signaturen seglar67. Den bloggen är min viktdagbok från annandagen och framåt, och är förstås väldigt ensidig. Fram till midsommar handlade den om hur jag gjorde för att gå ner i vikt. Tjugo kilo på tjugofyra veckor. Nu fortsätter jag min blogg för att dokumentera hur jag gör för att behålla vikten. (Kanske blir det också en bok, vem vet?) Det lär finnas forskning som visar att 90% av alla som lyckas gå ner i vikt, väldigt snart går upp igen. Inte jag. Never.

Så välkommen in, om du är det minsta nyfiken på vad som rör sig i en viktresenärs huvud. Annars återkommer jag här i början av september, när vi är tillbaka i båten i Grekland.

https://www.matdagboken.se/blogg/seglar67

Inte så längesedan. 

Alldeles nyss.

Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

Dagens växtskörd innan identifiering.

Otillräcklig men spännande ändå.

Vild kapris.

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

Varning för ett inlägg som bara intresserar viktnördar! (Och mig själv om några år.) Igår passerade jag mardrömsgränsen åt rätt håll. Nedåt. Nu väger jag drygt sex kilo mindre än vid annandagens uppvaknande. Jag har (ännu en gång) hittat rätt sätt att ta itu med min övervikt. Motivation, kontroll och fokus är nyckelord. Motivation är enkelt, förutom att den måste hållas aktiverad hela tiden. Den bygger på allt jag har att vinna, men också på medvetandet att jag det senaste året saboterat min hälsa och livskvalitet genom att äta fel och röra mig för lite. Det är ett återkommande självskadebeteende som jag äntligen har fått syn på. Jag får inte släppa motivationen ur sikte. Nu gäller det återstoden av dagen, bildligt talat. Kroppen orkar inte ställa om fler gånger om jag fortsätter motarbeta den. På Matdagboken på nätet finns andra i samma situation som jag. Anonyma medmänniskor i alla åldrar och av alla sorter. Det är ett sorts AAA för vikthaverister.

Kontroll är en annan anledning att Matdagboken.se fungerar för mig. Jag är ett kontrollfreak och har alltid varit, på gott och ont. Nu lägger jag om mina matvanor radikalt. Inget socker, inget bröd, minimalt med frukt. Bestämda mängder av protein, fett och kolhydrater, mat på bestämda tider.  Jag registrerar all mat jag äter. På MD bygger jag upp en egen matdatabank, med hjälp av Livsmedelsverkets register.  Jag lär mig laga mat efter nya recept. Varje morgon konsulterar jag min nya våg, som kommunicerar med mobilen och rapporterar vikt, andel kroppsfett, vatten, muskler m.m. Inte visste jag att det fanns sådana vågar för privat bruk, till överkomligt pris.

Fokus är det enda problematiska just nu. Mitt fokus räcker nämligen inte riktigt till för så mycket mer än viktminskningsprojektet. Min syster sa häromdagen att jag alltid varit så bra på att fokusera. Bestämmer jag mig för något så går jag in i uppgiften med all energi jag har. Jag blir helt enkelt som besatt, går in i en mental grotta och stänger om mig. Hennes kommentar gav mig en tankeställare. Hon har rätt. Men det är inte enbart positivt att vara funtad på det sättet. Min förmåga att fokusera gör att jag försummar allt som ligger utanför fokus för tillfället. Det kan gälla familjen, jobbet, trädgården eller vad som helst. Multitasking är verkligen inte min styrka. Därför går skrivandet av det sista, korta scenerna i manus väldigt trögt, därför har jag har inte lyft ner varken bouzoukin eller ucken från väggen sen i julas, och en massa andra saker som jag borde göra blir helt enkelt liggande.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg, så att jag i framtiden kommer ihåg vad som hände i början av 2018. Snart kommer jag nog ut ur grottan. Det handlar bara om en anpassningsperiod.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.