Nu vet jag varför jag hinner skriva så mycket här. Timmarna är 100 minuter istället för 60. Jo, det är sant. På stora skyltar längs hela Las Canteras strandpromenad visas klockslag och temperatur.   Och innan klockan slår om till 16.00 är den 15:99  Varje timme likadant.

Temperaturen är inte mycket att skryta med. Tidigare ikväll när jag gick ut för att handla lite småsaker stod det +13C på displayen. Det blåser 11 m/sek rakt in på balkongen vilket känns väldigt mycket när det inte finns någonting ivägen förrän typ Brasilien. (Rätta mig om jag har fel.)  Dessutom är himlen jämngrå och det kommer lite skurar då och då.

Men imorse sken solen i alla fall precis så länge att jag hann med att lufsa fram och tillbaks i blåsten längs stranden. Lufsa = småjogga varvat med snabb promenad. Ett par entusiaster badade.  (Det finns några damer i min ålder eller äldre som badar om det så regnar småspik.) Enligt Endomondo på min Iphone är sträckan drygt 6 km. Jag vill inte fortsätta i strandpromenadens förlängning ut på halvön La Isleta i den här blåsten. Hur vackert det än är med sjön som bryter över klipporna så känns det inte kul att slåss mot vinden hela vägen. Jag blir ARG av vind har jag märkt.

Annars har det varit en mellandag idag.  Det tar lite tid att anpassa sig till ensamlivet igen. Idag har jag läst nästan all tid,  gjort en del research på nätet om båtbyggarna i Svineviken och Kungsviken på Orust i början av 1900-talet. Det är otroligt att allt finns på nätet. Allt!

Läser dessutom Åsa Larsson Svart stig  emellanåt, vilket inte är så bra, jag glömmer vilka svåra underlägsenhetskänslor jag drabbas av när jag läser hennes böcker. Hon är så BRA, jaag skulle vilja kunna skriva så. Men det finns ju redan en Åsa Larsson, måste jag tänka då. Det behövs inte en till.

Skummar Aftonbladets nyheter och ser att Camilla Läckberg tjänar mest av alla kvinnnor under 40 år. 12,5 miljoner kr förra året. Jag blir verkligen hemskt nyfiken på hur man gör av med så mycket pengar? Det handlar ju alltså om LÖN som hon har tagit ut och skattat för, inte hur mycket vinst hennes bolag har gjort, viket säkert är mycket mer. Det är en fantastisk prestation att kunna skriva böcker som så väldigt många vill läsa. Jag hör inte till dom, men jag gillar inte Joyce Carol Oates heller (som så många vill ge Nobelpriset till). Smaken är som baken.

Men jag unnar henne framgången och beundrar hennes målmedvetenhet och bitchighet. Fram för fler fräsande fruntimmer, liksom . Bilden på henne i tidningen var illavarslande. Har hon fått prinsessjukan?

Idag blev jag ensam igen, Odd har rest hem. 🙁 Han hade väldig otur med vädret den här veckan, men vädret var ju å andra sidan inte anledningen till att han kom. 🙂

Själv stannar jag två veckor till och fortsätter skriva, stärkt i själ och hjärta.

Denna veckan har  Ann Ljungberg en romanverkstad här i Las Palmas, jag ska hänga på dem när jag får och ta chansen att prata skrivande med likasinnade och få lite sällskap. Dessutom ska Ann titta på min text och guida mig hur jag ska gå vidare.

Min lilla lägenhet – jag bara älskar den. Fräsch och lugn och överblickbar och med världens mest underbara utsikt utanför balkongen. Ingen trafik, inga oljud alls, inga lukter. Lättstädad. En skön säng. Allting fungerar, t o m tvättmaskinen i badrummet. (Nej förresten, porttelefonen funkar inte. ) Allt för 22 € per dygn. Inklusive internet och rena sängkläder och lakan varje vecka. Känner mig beroende. Vill reservera den för varje november under resten av mitt liv.

Idag har jag förberett ett lappsystem för att strukturera texten och hålla ordning på karaktärerna och deras förekomst i manuset.

Dagen började med mulen himmel,  regnstänk och blåst och det har bara tilltagit.

Vi struntade i motionsrunda och gick istället en morgonpromenad till Mercado Central, en jättestor, modern saluhall. Jag älskar saluhallar, kan gå omkring hur länge som helst och titta på alla olika frukter och grönsaker, studera folklivet och handla lite här och lite där.

Vi bestämde oss genast att i fortsättningen bara handla stapelvaror i vår supermarket på hörnet, och gå hit för att köpa färskvarorna. Det var en så otrolig skillnad på kvaliten och utbudet. Vi handlade färsk basilika, stora, söta kanariska apelsiner, knallgrön spänstig broccoli, färsk lök och små goda kanariska bananer.

Nu har vi tre middagar kvar att laga tillsammans innan Odd reser hem igen, och vi planerade dem allihop i detalj där inne i hallen. Det blir panerad kycklingfile med inbakad Cordon Bleue (fanns förberedda), fyllda köttfärsbiffar (dito)  och stekt bläckfisk som jag älskar och Odd är mera tveksam till. Han tror inte man fixar att laga till dem så det blir gott. Men i fiskdiskarna i hallen fanns färska, små tioarmade ”squids”  som blir sådär möra och läckert knapriga, jag har redan kollat recept på nätet.

Vi köpte ju himmelskt god lax igår. Den såg inte riktigt ut som vår vanliga lax,  det var en annan röd färg. Vi tyckte att smaken var ännu godare än den vi brukar laga hemma, och vi sa till varann att det måste vara vild atlantlax.  Jag frågade i saluhallen idag. Dvs jag sa: ”Donde origin el salmon?”  (Rakt översatt ”Var ursprung lax?”)  Mannen bakom disken log och svarade: ”Norway”

Lokala firrar – men hur tilagar man dem?

Eftersom bloggen också är min dagbok och dokumentation över vad som händer i mitt liv (inte riktigt allt förstås) så måste jag bara lägga upp den här bilden som Odd tog imorse på balkongen. Den här dagen ska jag spara i mitt minne som en riktigt fin pärla.

Frukosten på balkongen med den här utsikten är helt oförglömlig. Varmt och ljumma vindar, yoghurt, frukt och omelett. Odd gick till busstationen för att lista ut vilken buss vi ska ta för att komma upp i bergen imorgon. Jag skrev. Är uppe i 47000 ord nu under november.

Sen gick vi till klippstranden utanför Las Palmas och badade i jättevågor. När solen gick i moln gick vi hem och lagade en festmåltid på atlantlax och goda grönsaker. Samt ost och vin som vi handlade på vägen hem från stranden.  Vad kan man önska mer?

Dags att gå hem

Bara så ni inte är alltför avundsjuka därhemma. Så här ser det ut de flesta morgnar utanför balkongen faktiskt. Solen brukar titta fram någon timme varje dag på eftermiddagen, men om jag hade kommit hit för att sola och koppla av på stranden hade jag blivit väldigt besviken. På snart två veckor har det nog bara varit två riktiga, hela soldagar. Om jag inte hade haft mitt manus att jobba med hade jag gått upp i atomer. Men som det nu är känns det helt perfekt, det är precis lika underbart som jag har föreställt mig. Ända sedan jag bokade det här rummet i mars faktiskt, har jag tänkt på hur det skulle bli att sitta och skriva i sin bubbla helt ostörd i fem veckor.  Och så blev det precis som jag tänkt.:-)

Nu har det visserligen bara gått två veckor än så länge, kanske ska gardera mig lite där, för hemlängtan och tristess…

Men Odd och jag skypar varje kväll, så vi ses ju på sätt och vis i alla fall. Och jag ser på TV då och då! De här med TV-apparna till Paddan är bra när jag vill ha lite omväxling till läsandet. Igår såg jag Babel och Efter tio med Malou von Sivers. Och i förrgår såg jag Solsidan och skrattade högt åt Ove Sundström som fick lustgas. Vilken skådis!

Undrar om man kan se på film med paddan? Det skulle vara mysigt att kunna kolla på Chocolat eller Svart Katt Vit Katt eller Zigenarnas tid eller Brokeback Mountain eller….  Får fråga expertisen bland mina barn.

Det sågas och hamras och borras i en lägenhet under mig, så det är omöjigt att skriva på rummet under dagtid.

Jag flyr till Cafe Suecia fast det verkligen inte är nästgårds, det ligger längst upp på Las Canteras, vid den delen av stranden som kallas La Puntilla. (Det var där jag blev av med min Iphone på stranden senast jag var här.)

Men det är härligt att vandra i strandbrynet ett par kilometer med solen i ryggen. Ipaden och tangentbordet i ryggan. Idag är det jättefint väder. Så nu sitter jag här igen på mitt kära café som är så författarvänligt. Tyst och mysigt, trevlig personal och sköna stolar. Tänk att de kände igen mig sen i våras. Jag kör min 30-minutersmetod. 30 minuters skrivande, 10 minuters paus.

I pausen undersöker jag bokhyllan med böcker som är till låns. Jag måste hitta nån sämre läsning än Åsa Larsson, något som inte gör mig förlamad av prestationsångest. Min vän Ewa Evers tipsade om att hon försöker att titta på ”usla eller halvusla verk” när hon är mitt i en skapandeprocess för att inte drabbas. Jodå, där finns flera stycken Harlequin och massor av tröttsamma svenska seriedeckare som jag inte vill namnge för att inte verka förmäten. Men jag orkar bara inte. Det får bli en Helene Tursten och en Mari Jungstedt i alla fall. Fast jag sannerligen inte tycker att de är ”halvusla”. Jag ska försöka sätta mig över mitt ego, låta bli att jämföra. Alice Lyttkens minns jag att mamma brukade läsa. Är det romance? Får nog fråga Simona Ahrnstedt, stjärnan på vår svenska romancehimmel.

Lunchdags. Eftersom servitrisen heter Anette och kommer från Sverige kan jag få min sallad precis som jag vill ha den.  Den kostar 4 € och det blir en stor klick tonfiskröra över som jag får med i en liten plastask ”to go”. Perfekt kvällsmål på rummet ihop med en halv avokado.

kl 15.00. Tar tillbaka det där med jättefint väder. Storm och regn igen, ser nästan ut som åska söderöver.

Hej Åsa,

Alldeles nyss vaknade jag av att dånet från bränningarna utanför mitt fönster har ökat i styrka. Det är högvattnet som rullar in från Atlanten, kanske har vinden friskat också, det kan jag inte se för det är fortfarande alldeles mörkt ute.

Det sista jag läste i natt var din roman ”Det blod som spillts”. Jag släckte precis när jag läst om hur den mördade prästen Mildred kommer tillbaka till sin man och hjälper honom att lämna prästgården. Jag har läst din böcker i baklänges ordning, började med ”Till offer åt Molok” som du signerade åt mig på Bokmässan i höstas. (Jag blev så glad över de personliga raderna du skrev på försättsbladet, om vikten av att vara modig.) Fortsatte med ”Solstorm” och ”Till dess din vrede upphör”. På flygplatsen i Göteborg, på väg hit, hittade jag ”Svart stig” i pocket, den ligger här på hyllan och väntar.

När jag vaknade nyss, av ljudet jag beskrev, befann jag mig fortfarande i byn däruppe i norra Sverige, inte alls i en liten lägenhet i Las Palmas med horisonten utanför balkongen. Jag kände Rebecka Martinssons svarta förtvivlan, hennes skogslängtan och hennes ensamhet. Jag kunde precis se framför mig tallskogen och blåbärsriset, föreställa mig mossdoften och nattkylan där uppe i tassemarkerna norr om Kiruna där hon befinner sig, fast jag själv aldrig har varit längre norr ut än Edsåsdalen i Jämtland. Och jag fylldes av den där känslan av otillräcklighet som drabbar mig så fort jag läser dina böcker. (Eller någon annan riktigt bra bok. Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” till exempel.)

Vad är det för mening med att försöka skriva själv? Jag kommer aldrig att kunna gestalta som du, så att man känner på riktigt att man ligger där på mossan under tallkronorna och hör hur granarna viskar att man ska resa sig upp och gå längre in, allra längst in.

Nästan ännu värre är det när jag stöter på detaljer och skeenden i dina berättelser som jag har skrivit om själv, i mitt eget ofärdiga manusutkast. Jag svär, jag har härmar inte. Jag skrev först och läste sen dina böcker. Ändå är en av mina personer tankeläsare, jag skriver om katter som tänker som människor och jag gav min huvudkaraktär förmågan att kommunicera med sin döda mormor. Jag beundrar din konst mer än jag kan beskriva (det märker du ju) men jag vet faktiskt inte om jag kan fortsätta läsa dina böcker medan jag själv skriver.

Bodil Malmsten har sagt om jag minns rätt: Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden. Jag tycker det svåraste är att inse att det aldrig kommer att bli lika bra som det bästa som redan är skrivet. Av andra.

Någon okänd har också sagt: Om bara fågeln med den vackraste rösten sjöng, tänk så tyst det skulle bli i skogen då. Jag försöker ta fasta på det och fortsätta pipa med min egen kraxande stämma. Det är ändå bättre att vara en i kören än att sitta tyst och längta tills man trillar av sin gren. Nu ska jag dra på mig träningskläderna och springa min morgonrunda längs stranden. Medan jag har skrivit detta har solen gått upp. Tack för att du inspirerar. Det blir en fin dag.

Kära hälsningar En Beundrare

Mindfulness. Ett nytt begrepp dyker upp och man tar det till sig. Alla gör det. Att leva här och nu låter ju så rätt. Kan man bara lära sig att  vara närvarande i nuet löser det alla problem med stress, depression, övervikt och högt blodtryck. Samt alla relationsproblem med barn och familj och arbetskamrater.

Jag går nu in på femte dagen av nästan totalt frånvarande i nuet. Istället kretsar alla mina tankar runt runt i en värld av påhittade människor i en förfluten tid.

Och jag känner mig så lugn och lycklig. Häromnatten vaknade jag och antecknade det här  svaret på frågan som man får i alla författarhandböcker. ”Varför skriver du?”

Jag skriver för att få uppfinna världen. För att jag älskar att vistas i den fantasibubbla som jag då skapar.För att det är en sån stimulerande utmaning att göra den bubblan trovärdig för andra.

Visst låter det sjukt?

Femte dagen med regn och blåst i Las Palmas. Ändå fullständigt underbart. För jag befinner mig ju i själva verket på Flatön i början av 50-talet.

Den här bilden tog jag i ösregn imorse under en markis på strandptomenaden.

Först måste man kunna vara borta från jobbet så länge. Det beror ju mycket på vad man har för arbetsuppgifter. Igår mailade jag två annonsmaterial till Bonniers med min Ipad och svarade på viktiga mail under två timmar. Fast jag satt i balkongstolen  och lyssnade till vågornas dån mot playan (det blåste friskt). Man behöver alltså inte ens släpa med sig datorn för att kunna sköta mitt jobb, det räcker med Ipad och ett trådlöst tangentbord. Sen ska man hitta ett lägenhetshotell som det här. Med bra gratis uppkoppling. Playa President på  Calle Nicolas Estevanez 80 i Las Palmas. Perfekt läge, jag skulle faktiskt kunna kasta min päronskrott rakt i havet från balkongen. En gullig liten vaktmästare som är på plats hela dagarna och som visserligen bara talar spanska. Det är ingen idé att du googlar på hotellet. Det finns en hemsida med kontakt och allt, men ingen svarar på dina mail. Sorry, men så är det bara. Du måste boka genom att komma hit, visa upp dig. Sen kan du alltid faxa (fast bara på spanska). Det krävs lång framförhållning, jag bokade i mars.

Flygbiljetten hit med Norwegian kostade 4074:- t/r. Jag bokade tidigt.

När jag skulle betala mitt rum igår visade det sig att jag fått det här med priset om bakfoten. Det kostade inte alls 35€ per dygn. Om man stannar en månad eller mer kostar det bara 22€ per dygn. Ca 200 kr! För ett rymligt rum med två sängar, pentry med kylskåp, toa med dusch och tvättmaskin, och som sagt balkongen ut mot havet. Nya lakan ooch handdukar får man en gång i veckan. Städa får man göra själv. Att äta ute varje dag blir dyrt och enformigt. Jag tänker laga alla måltider i pentryt. Det finns flera bra och välsorterade supermarkets i närheten och massor av småbutiker med livsmedel om man tycker det är roligare. Igår handlade jag goda kanariska ostar, serranoskinka och spanska korvar som såg spännande ut. Matvaror och annat kostar som hemma. Däremot unnar jag mig mot kvällen en cappuccino eller kanske ett glas rött vin på någon av serveringarna på strandpromenaden. En dubbel, riktigt stor cappuccino kostar då 2,5 € Nu ska vi se om jag lyckas lägga in bilderna utan att de hamnar på sniskan. har tänkt ut att jag ska vänd dem ett kvarts varv innan jag lägger in dem, få se hur det blir…

På lördag åker jag till Las Palmas för att vara där fem  veckor och skriva klart min bok. Ja, utkastet alltså. (Det är faktist en uppskjuten sommarsemester plus lite extra ledighet.)

Jag tänker inte ta med mig min laptop utan använda Ipaden med trådlöst tangentbord. Det gick superbra förra vintern. Då var jag på Gran Canaria tre gånger i kortare perioder.

Det känns lite nervöst att lämna romanskrivandet i Scrivener som jag vant mig vid, och gå över till betydligt simplare Pages i paddan. Hur ska jag nu hålla reda på allting – ibland måste jag ju gå tillbaka i det jag  redan har skrivit, kolla upp namn och händelser. Jag bestämde mig för att skriva ut hela manuset på papper och ta med mig på resan.

Herregud. 86 500 ord. Skrivaren ville ha 368 A4-papper. Den svarta tonern tog slut efter 145 sidor.

Mitt mål är att skriva 50 000 ord till under november. Jag är på god väg, det blir nämligen bara 1660 ord om dagen om man skriver 30 dagar. Hittills har jag hållit tempot.

Sen, i december, börjar redigeringsstadiet. Undrar hur mycket av det jag nu sliter ihop som måste strykas?

Idag har jag  faxat till vaktmästaren där jag ska bo. Han heter Jacinto och talar bara spanska. De har inget internet. Jag kommer sent på lördag kväll efter att han har gått hem. Hur ska jag komma in i min lägenhet? 

Jag kan ingen spanska alls.  Men Google Translate sviker aldrig.

”Hola Jacinto! Llego tarde en la noche del sábado. ¿Dónde puedo conseguir la llave de mi habitación?”

Svaret kom efter någon timme på faxen:

”Sra. Katinka. Buenos Dias! Las llaves se las dejamos en el Bar ”TOSCA”, frente a los apartementos President Playa. Reciba un cordial saludo, Jacinto”

Bara att köra in i Google Translate. Fast baklänges, så att säga. Det är inte klokt vad världen har blivit liten de senaste 20 åren.

Här ska jag bo!